FÖR­DEL BEC­KER

Bo­ris Bec­ker har va­rit IWC:s främs­ta am­bas­sa­dör i 12 år, men ten­nisle­gen­dens klock­pas­sion har fun­nits med ho­nom se­dan barns­ben.

Plaza Watch Skandinavien - - INNEHÅLL - TEXT NICK FOUL­KES FO­TO IWC

Ten­nisle­gen­den Bo­ris Bec­ker fick sin förs­ta kloc­ka när han var 16 år. Pla­za Watch pra­tar sam­lan­de och klock­min­nen med IWC:s främs­te am­bas­sa­dör.

EGENT­LI­GEN SKUL­LE HAN ha sut­tit i sko­lan och plug­gat in­för sin ex­a­men, men det som blev den aka­de­mis­ka värl­dens för­lust blev sport­histo­ri­ens vinst då den blott 17-åri­ga osee­da­de ten­nisspe­la­ren Bo­ris Bec­ker från Väst­tyskland vann Wim­ble­don-fi­na­len 1985.

Än i dag till­hör han ten­ni­se­li­ten, men sna­ra­re som kom­men­ta­tor än som täv­lan­de. Han är för­stås ock­så yt­terst del­ak­tig i fö­re­ta­get Bo­ris Bec­ker, där en del av hans va­ru­mär­ke är att va­ra front­fi­gur för det fi­nas­te från Schaff­hau­sen.

Mitt eget sport­in­tres­se är mi­ni­malt, men Bec­ker är en så­dan at­let som får en att se på id­rotts­per­son­lig­he­ter på ett nytt sätt; han är lätt­sam, rö­ker ci­garr och upp­skat­tar kloc­kor. Och han har al­la för­ut­sätt­ning­ar för att kun­na nju­ta av det bäs­ta från bå­de Ku­ba och Schweiz, även om det var i kloc­kor han för­äls­ka­de sig i först. Ef­ter 30 år är min­net av upp­hets­ning­en han kän­de när han skaf­fa­de sin förs­ta kloc­ka fort­fa­ran­de kri­stall­klart.

– Jag har all­tid va­rit en stor kloc­ken­tu­si­ast, även som barn. Jag läng­ta­de verk­li­gen ef­ter att få skaf­fa mitt förs­ta all­de­les eg­na arm­bandsur.

Den­na per­son­li­ga mil­stol­pe av­kla­ra­des re­dan när han fyll­de 16 år.

– Min all­ra förs­ta kloc­ka var en Ca­sio, en så­dan där svart i plast, som min far gav mig. Den ha­de en lam­pa så att jag kun­de tit­ta på den på nat­ten. Den var hel­au­to­ma­tisk och jag tyck­te att det var så ballt att ha en egen kloc­ka.

Re­dan ett år se­na­re byt­te han upp sig.

– Allt för­änd­ra­des gans­ka så snabbt när jag väl blev Wim­ble­don-mäs­ta­re ...

Det var mitt un­der åt­ti­o­ta­let och Ebel var ett väl­be­kant namn i det seg­ment som i dag skul­le kal­las ny­bör­jar­lyx. Tack va­re ”Bec­ker-ef­fek­ten” stärk­tes den po­si­tio­nen.

– På den ti­den spe­la­de in­te ten­nisspe­la­re med kloc­ka, man gjor­de det ba­ra in­te. Men jag spe­la­de med min Ebel­kloc­ka, och det var en fin en. Den satt på min vänst­ra hand­led när jag spe­la­de Wim­ble­don-fi­na­len och det or­sa­ka­de väl li­te av en tu­mult.

In­te minst för ska­de­ris­ken. Bec­ker fick of­ta frå­gan ”Vad hän­der om du fal­ler på hand­le­den?”

– Jag tum­la­de runt he­la ti­den, men jag sa att det in­te var någ­ra pro­blem. Det var trots allt min hand­led, och i slutän­dan allt­så mitt be­slut. Bå­de jag och Ebel var myc­ket gla­da när jag slut­li­gen vann tur­ne­ring­en.

PÅ MÅNGA SÄTT har Bec­ker vux­it upp pa­ral­lellt med lyx­kloc­kor­nas upp­sving, och som va­ru­mär­ke­s­am­bas­sa­dör har han spe­lat en roll i det bå­de som agent och som kö­pa­re.

– Jag tjä­na­de li­te mer peng­ar än de fles­ta sjut­ton­å­ring­ar, och kun­de kö­pa ett par eg­na kloc­kor. De kom­man­de åren tog jag ste­get från en­tu­si­ast till klock­sam­la­re.

– Jag var i Doha och spe­la­de den förs­ta tur­ne­ring som nå­gon­sin hål­lits i Mel­la­nöstern och tur­ne­ring­ens ar­ran­gör, Ali Al Fad­dan, var ett väl­känt an­sik­te i klock­värl­den.

De gjor­de en de­al. Bec­ker sa­de till Fad­dan att han skul­le läg­ga al­la si­na pris­peng­ar från sing­el- och dub­bel­mat­cher­na

”Jag har all­tid va­rit en stor kloc­ken­tu­si­ast, även som barn. Jag läng­ta­de verk­li­gen ef­ter

att få skaf­fa min förs­ta all­de­les eg­na.”

på kloc­kor som Fad­dan skul­le säl­ja till ho­nom, så klart till ett väl­digt bra pris.

– Dessvär­re vann jag bå­de sing­lar­na och dubb­lar­na ... Tju­go­fem år se­na­re har jag fak­tiskt fort­fa­ran­de kvar fle­ra av kloc­kor­na jag köp­te: där­ibland en Bre­gu­et, en Vache­ron Con­stan­tin och en Co­rum.

EF­TER EBEL GICK Bec­ker över till TAG Heu­er. Där möt­te han Ge­or­ges Kern, som han lär­de kän­na väl un­der en pr-tur­né.

– Jag res­te runt i en vec­ka: en natt i Du­bai, näs­ta i Sing­a­po­re, näs­ta i To­kyo, och så vi­da­re. Den tur­nén gav oss otro­ligt bra pr.

Men det var nä­ra att tur­nén in­te blev av. Bo­ris skul­le spe­la en ten­nismatch i Düs­sel­dorf sam­ti­digt som TAG Heu­er vil­le att han skul­le sät­ta sig på pla­net till Du­bai.

– Jag sa till Ge­or­ge att jag var tvung­en att spe­la mäs­ter- ska­pet, men han in­si­ste­ra­de på att jag skul­le åka till Du­bai. Då fö­reslog jag att han skul­le fixa ett trev­ligt jet­plan så vi kun­de re­sa di­rekt från Düs­sel­dorf till Du­bai på sön­dags­kväl­len.

Om det var ett sätt att för­sö­ka ska­ka av sig TAG Heu­er, miss­lyc­ka­des det re­jält.

– Det kän­des all­tid som att Ge­or­ges äg­de fö­re­ta­get. Han gjor­de som han vil­le ut­an att rik­tigt dubbelkolla med sin chef. Du kan ju fö­re­stäl­la dig kost­na­den för den här lil­la histo­ri­en, men Ge­or­ges fix­a­de det. Han fick trots det­ta be­hål­la sitt jobb, och jag triv­des väl­digt bra med sam­ar­be­tet.

Han stan­na­de med TAG Heu­er än­da tills Ge­or­ges Kern läm­na­de fö­re­ta­get och i stäl­let tog över IWC, då just upp­köpt av Riche­mont. Bec­ker följ­de ho­nom dit och över tolv år har han bli­vit mer än ba­ra ett an­sik­te för mär­ket – ex­em­pel­vis har vän­ska­pen med Riche­mont- äga­ren Jo­hann Ru­pert fått ho­nom djupt in­vol­ve­rad i stif­tel­sen Lau­reus Sport for Good.

Ut­ö­ver väl­gö­ren­hets­ar­be­tet har Bec­ker va­rit en in­te­gre­rad kom­po­nent i det kom­plexa ma­ski­ne­ri som ut­gör det 20:e år­hund­ra­dets IWC.

– Det är väl­digt spor­tigt, men sam­ti­digt väl­digt klas­siskt. Jag tror att den kom­bi­na­tio­nen verk­li­gen pas­sar min per­son­lig­het. Jag har den rät­ta kloc­kan för var­je dag i vec­kan och kän­ner all­tid att det är nå­got i kol­lek­tio­nen jag kan an­vän­da.

Han räk­nar upp namnen på de IWC-uren som han by­ter mel­lan be­ro­en­de på vad han gör (det en­da ty­pis­ka med Bo­ris vec­ka är att den är helt aty­pisk). När det kan rö­ra sig om allt från en filmpremiär med röd mat­ta till un­der­vat­tens­dyk­ning, för­står man att Bec­ker är en slags schwei­zisk ar­mé­kniv i gen­ren va­ru­mär­ke­s­am­bas­sa­dö­rer. Hans liv är så va­ri­e­rat att den kloc­ka som han kan an­vän­da till ful­lo än­nu in­te upp­fun­nits.

Han äls­kar verk­li­gen si­na kloc­kor. Bort­sett från dem han ger bort till vän­ner och fa­milj, säl­jer han in­te si­na kloc­kor – även om han in­te bär dem. En del av Bo­ris Bec­ker är nog fort­fa­ran­de den sex­ton­å­ri­ge väst­tys­ke kil­len som är så stolt över sin förs­ta Ca­sio. Och sma­ken har gått i arv till sö­ner­na.

–Min näst älds­ta son är fjor­ton. Jag har sagt att jag skaf­fa­de min förs­ta kloc­ka när jag var sex­ton, men nu tryc­ker han på he­la ti­den och tja­tar om att han vill ha en egen. Så jag tror fak­tiskt att han får en i år ... Vil­ken mo­dell det blir för­blir dock en hem­lig­het. – Jag vill in­te skäm­ma bort ho­nom allt­för myc­ket, sä­ger han. Men den kom­mer att va­ra bätt­re än en Ca­sio!

Bec­kers liv är så va­ri­e­rat att den kloc­ka som han kan an­vän­da till ful­lo än­nu in­te upp­fun­nits.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.