Stor­le­ken spe­lar roll

Plaza Watch Skandinavien - - Foulkes - TEXT nicho­las foul­kes Skyl­tar PETER EHRLIN

Jag är rädd att jag är gam­mal nog att kom­ma ihåg när Rolex Day­to­na sågs som en stor kloc­ka. Och när jag köp­te min förs­ta Breit­ling Chro­no­mat för 20 år se­dan minns jag att jag var tvung­en att be min skjortskräd­da­re gö­ra vänst­ra man­schet­ten li­te stör­re för att kloc­kan som då an­sågs va­ra över­dri­vet stor skul­le få plats – det lå­ter näs­tan skratt­re­tan­de idag, när kloc­kor med bo­et­ter på 40 mm an­ses, åt­minsto­ne för män, va­ra i mins­ta la­get.

Kult­kloc­kor­na un­der de senaste tio åren el­ler mer har va­rit vidun­der som helt tar över bä­ra­rens hand­le­der, som oli­ka slags tem­pel­torn el­ler py­ra­mi­der. Jag minns när jag 1994 el­ler 1995 köp­te en av de ti­di­gas­te Royal Oak Off­sho­re. Jag äls­ka­de dess ut­se­en­de. På den ti­den var den jät­tes­tor, så stor fak­tiskt att jag omo­gen som jag var (jag ha­de pre­cis fyllt 30) trod­de att den in­te skul­le över­le­va mer än ett par år – min för­må­ga att miss­be­dö­ma tren­der är fort­fa­ran­de nå­got som jag kon­stant för­und­ras över.

Fak­tum var att det tog ett tag in­nan de sto­ra kloc­kor­na fick fart på för­sälj­ning­en, och det var in­te för­rän Pa­ne­rai li­te se­na­re ock­så följ­de ström­men som det blev den sto­ra lyck­träf­fen. Men jag minns att jag kun­de bä­ra min Off­sho­re ge­nom res­ten av 90-ta­let ut­an att se så många fler om­kring mig. Nu när vi stäng­er dör­ren till 2000-ta­lets förs­ta år­tion­de är de sto­ra kloc­kor­na hu­vud­ström­ning­en. Det som när­mast kan ses som ett of­fi­ci­ellt god­kän­nan­de kom när Rolex lan­se­ra­de sin Da­te­just, kloc­kan som fort­fa­ran­de är den klas­sis­ka Rolex­kloc­kan, i en 41 mm bo­ett.

Det ploc­kar dock fram det kontra­punk­tis­ka som står och lu­rar i mig. An­led­ning­en till att jag först tog till mig de sto­ra kloc­kor­na var för att kloc­kor­na då i all­män­het var små och nu när ma­jo­ri­te­ten av kloc­kor­na från föd­seln har närts med hor­mo­ner och ste­ro­i­der, har jag igen bör­jat tit­ta ef­ter mind­re kloc­kor. I själ­va ver­ket tror jag att det är en gans­ka up­pen­bar re­ak­tion mot tren­den; men hur myc­ket du än tror dig va­ra för­be­redd för det, så är det en un­der­lig käns­la att spän­na en li­ten kloc­ka runt hand­le­den.

Jag har all­tid va­rit för­tjust i vin­tage Car­ti­er så, ock­så när ur­ma­kar­na tyck­tes ha över­gett de små kloc­kor­na för all­tid, var jag fort­fa­ran­de svag för den kom­pak­ta kloc­kan. Ic­ke desto mind­re är upp­le­vel­sen av att bä­ra en li­ten kloc­ka bi­sarr. Jag kan ba­ra jäm­fö­ra det med till­fäl­let då jag som barn bröt ar­men.

I vec­kor mås­te jag stå ut med gips­för­ban­det och se­dan, en dag, togs det bort och min arm kän­des obe­skriv­ligt lätt, så vikt­lös att den näs­tan vil­le fly­ta än­da upp till ax­eln. Med tan­ke på att någ­ra av de kraf­ti­ga­re kloc­karm­ban­den kan väga upp till ett

halvt ki­lo, så är käns­lan av att fäs­ta en ult­ralätt Vache­ron, en Gi­rard Per­re­gaux 1966, en gam­mal löv­tunn – som Car­ti­er San­tos, el­ler en Jae­ger Ult­ra Slim Mas­ter Con­trol runt hand­le­den – li­te som att för­änd­ra ens för­må­ga att upp­fat­ta verk­lig­he­ten. Jag kom­mer of­ta på mig själv med att und­ra om jag glömt ta på mig kloc­kan.

Förr kun­de jag kän­na en näs­tan barns­lig spän­ning av att sät­ta små kloc­kor runt hand­le­den vid ti­den för mäs­san i Genè­ve, men nu kän­ner jag att nå­got lig­ger i luf­ten. Jag har ny­li­gen sett någ­ra mo­de­rik­ti­ga män bä­ra små kloc­kor, bland and­ra Ar­naud Bam­ber­ger, verk­sam­hets­chef för Car­ti­er UK. Ar­naud har en un­der­bar sam­ling av gam­la Car­ti­er Tanks som var­je man med smak mås­te av­un­das, och han bär dem på brun­brän­da svin­lä­ders rem­mar. För Car­ti­er Tanks gäl­ler ock­så för­u­tom att de är säll­syn­ta (jag tror att det till­ver­ka­des cir­ka 5 000 från slu­tet av förs­ta världs­kri­get och fram till slu­tet av 1960-ta­let) så är de ock­så små, men de ser verk­li­gen coo­la ut på ett jet­set-vis. Med det me­nar jag den gam­la ti­dens ”jet set” från 60ta­let (fö­re jum­bo­je­tens tid), grup­pen som An­dy War­hol kal­la­de ”the in­ter­na­tio­nal swing­ers”: män som He­i­ni Thys­sen, Rex Har­ri­son, Onas­sis, Gul­ben­ki­an, her­ti­gen av Bed­ford, Gi­an­ni Ag­nel­li, Douglas Fair­banks Jr. och Igor Cas­si­ni.

Min bild av An­dys ”in­ter­na­tio­nal swing­ers” var att de var älsk­vär­da män som kun­de fö­ra sig som in­te be­höv­de un­der­stöd­ja sin mas­kuli­ni­tet med en kloc­ka runt hand­le­den. Kanske bar de en Rolex när de kör­de sitt lät­ta flyg­plan, styr­de sin yacht el­ler åk­te ski­dor ned­för Han­nen­kahm, men när de sat­te på sig smo­king­en el­ler en mörk ko­stym och för­för­de kvin­nor på su­per­klub­bar­na i Lon­don, Pa­ris och New York, så smög de på sig en smal kloc­ka som in­te stör­de de rasny­struk­na skjort­man­schet­ter i si­den.

Jag dis­ku­te­ra­de det möj­li­ga åter­upp­ta­gan­det av små kloc­kor med den be­röm­de Gi­no Maca­lu­so, klock­värl­dens U m bert o Eco, och han me­na­de ock­så att nå­gon slags för­änd­ring kun­de va­ra på gång. Själv tyck­te han att en bra stor­lek på en en­kel kloc­ka med tim­mar, mi­nu­ter och se­kun­der var 36-38 mm, men en mer in­veck­lad kräv­de nog 40-41 mm. Na­tur­ligt­vis be­ror så­da­na siff­ror på ett an­tal oli­ka fak­to­rer, pro­por­tio­nen mel­lan höj­den på bo­et­ten och bred­den på glas­bå­gen, stor­le­ken på kan­ter­na och så vi­da­re.

”Jag hit­ta­de en kloc­ka som jag gjor­de för tio år se­dan, myc­ket tunn och ex­tra platt: den är 34 mm och det är in­te så li­tet”. När jag frå­ga­de om vi kom­mer att få se så­da­na pyt­tesmå kloc­kor från Gi­rard Per­re­gaux in­om en snar fram­tid, sva­ra­de han som orak­let i Del­fi: ”Det är en li­te ut­ma­nan­de idé idag … men var­för in­te?”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.