Så kal­lad lyx

Plaza Watch Skandinavien - - En Gentlemans Åsikt - TEXT Je­re­my Hac­kett

Så kal­lad lyx har sålt bra men den skryt­kon­sum­tion vi sett un­der de senaste år­tion­de­na har bör­jat gniss­la. Fö­re­ta­gen med lyx­ar­tik­lar som hit­tills spot­tat fram ex­tra­va­gant torr­fo­der till skan­da­löst hö­ga pri­ser har plöts­ligt upp­täckt att den grupp av upp­kom­ling­ar vars omätt­li­ga ap­tit de helt för­li­tat sig på in­te läng­re är så ri­ka och att de nu står där med en sam­ling trofé­er som pas­se­rat sitt bäst-fö­re-da­tum. Jag tror att fö­re­ta­gen som in­rik­tar sig på grup­pen lyx­kon­su­men­ter blir så il­la tvung­na att för­änd­ra si­na stra­te­gi­er. Jag tror att de nu in­sett att ra­ri­tet är nå­got vär­de­fullt och där­för kom­mer de att ut­veck­la fler pro­duk­ter med en be­grän­sad upp­la­ga. Jag tror att de kom­mer att bör­ja skräd­dar­sy si­na va­ror för oli­ka mark­na­der, till ex­em­pel kom­mer det som du kan kö­pa i Lon­don in­te säl­jas i af­fä­rer i New York el­ler To­kyo och vice-ver­sa. Det kom­mer kanske att kän­nas fru­stre­ran­de för kon­su­men­ten till en bör­jan, men jag tror att de kom­mer att vär­de­sät­ta si­na in­köp så myc­ket mer än om de ha­de kun­nat tit­ta in hos sitt lo­ka­la va­ru­hus och där kun­nat ploc­ka upp någon­ting som fanns li­ka lät­till­gäng­ligt som snabb­mat. Ett be­römt ci­tat från för­fat­ta­ren F. Scott Fitz­ge­rald ly­der: “Låt mig be­rät­ta om de ri­ka de är in­te som du och jag”, det är nå­got som lyx­mär­ke­na mås­te läg­ga på min­net och be­hand­la si­na kun­der an­norlun­da. Lyx­en har ka­pats och al­la har del­ta­git i kap­ning­en. Så nu är det dags att om­vär­de­ra, och na­tur­ligt­vis har me­dia in­te för­sut­tit nå­gon tid med att in få oss att upp­skat­ta kly­schor som “slå­en­de spar­tansk”, “vi­su­ellt re­bel­lisk”, och den jag gil­lar bäst: “håll­bar lyx”. En som jag skul­le vil­ja läg­ga till är “tyst lyx” det är näm­li­gen dit jag ser lyx­en va­ra på väg i des­sa tur­bu­len­ta ti­der då det har bli­vit helt up­pen­bart att skyl­ta med sin ri­ke­dom in­te ba­ra är okäns­ligt ut­an ock­så vul­gärt.

Man kan no­te­ra att de sto­ra mo­de­hu­sen och klock­till­ver­kar­na går till­ba­ka till si­na gam­la ar­kiv för att där hit­ta in­spi­ra­tion, kanske till en tid då kva­li­tet, ele­gans och sub­ti­li­tet var mått­stoc­ken för lyx sna­ra­re än bling, och vad mig be­träf­far så är det en­bart en po­si­tiv ut­veck­ling. Jag har ald­rig va­rit för­tjust i or­det lyx. Det an­vänds så lätt­vin­digt – till ex­em­pel en bygg­pamp byg­ger ett an­tal bo­stads­hus i ett mind­re ef­ter­trak­tat om­rå­de, där en­da sät­tet att få dem sål­da är ge­nom att mark­nads­fö­ra dem med or­det lyx, ”Lyx­lä­gen­he­ter till sa­lu”. Jag be­vis­ta­de ny­li­gen Pit­ti Menswears mo­de­vis­ning i Flo­rens och ett mär­ke mark­nads­för­de sig med or­den ”lyx vin­tage”, två mo­de­ord som är myc­ket po­pu­lä­ra för när­va­ran­de och som be­ty­der ab­so­lut ingen­ting. För mig har verk­lig lyx all­tid in­ne­bu­rit en ra­ri­tet, hant­verks­skick­lig­het och någon­ting som är per­son­ligt och mått­be­ställt; en njut­ning att emel­lanåt un­na sig. För myc­ket lyx kan lik­som för myc­ket mat gö­ra en sjuk. Jag minns när jag för någ­ra år se­dan svep­tes iväg till Pa­ris i ett pri­vat jet­plan och jag minns att jag då tänk­te att det är allt­så det­ta som män­ni­skor me­nar med att le­va i lyx. Jag sä­ger ”svep­tes”, men det var fak­tiskt väl­digt obe­kvämt. Jag var tvung­en att tråck­la mig ige­nom Lon­dons rus­nings­tra­fik på mor­go­nen för att ta mig till en li­ten flyg­plats i sta­dens ut­kan­ter. Från Le-Bour­get var jag se­dan tvung­en att käm­pa mig ige­nom Pa­ris­tra­fi­ken. Lyck­ligt­vis var jet­pla­net in­te bo­kat för åter­re­san, så jag hop­pa­de på Eu­ro-Star, klev av vid Wa­ter­loo och var hem­ma vid te­dags. Så där har ni sva­ret: tid är den yt­ters­ta lyx­en.

”Att stolt­se­ra med sin ri­ke­dom är idag in­te ba­ra okäns­ligt ut­an ock­så vul­gärt.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.