IN­TER­VJU

Tidskriften OPERA - - Innehåll - IN­TER­VJU: MA­RIE KVARNSTRÖM

Sve­ri­ges tre fas­ta operadra­ma­tur­ger be­rät­tar om si­na ar­be­ten.

VAD IN­NE­BÄR AR­BE­TET SOM OPERADRAMATURG?

Ste­fan Jo­hans­son: Den frå­gan fick jag när jag bör­ja­de på Kung­li­ga Ope­ran 1997 som Sve­ri­ges förs­te operadramaturg. Jag ger sam­ma svar i dag: det hand­lar om att va­ra re­per­to­ar­råd­gi­va­re till ope­ra­che­fen, boll­plank för re­gis­sö­rer­na, att ar­be­ta med dra­ma­tur­gi i be­ställ­nings­verk gente­mot ton­sät­ta­re och li­bret­tis­ter och att be­dri­va folk­bild­nings­ar­be­te in­åt och ut­åt.

Katarina Arons­son: Som operadramaturg job­bar man med fram­tid, sam­tid och då­tid . Vi mås­te blic­ka fram­åt och be­stäl­la nytt, mö­ta ton­sät­ta­re och dra­ma­ti­ker som vill skri­va nya ope­ror. Sam­tids­per­spek­ti­vet finns främst i re­per­toar­ar­be­tet. Vad be­rät­tar klas­si­ker­na för oss i dag, var­för ska vi spe­la dem? Kung­li­ga Ope­ran har ock­så en lång tra­di­tion och histo­ria att för­val­ta, som dra­ma­turg ska man ta fram och fö­re­slå äld­re, okänd re­per­to­ar som in­te spe­las i dag. Myc­ket i ar­be­tet kret­sar kring för­djup­ning och bredd . Att nå ny publik och väc­ka in­tres­se för konst­for­men ope­ra, till ex­em­pel ge­nom po­pu­lä­ra ut­om­hus­kon­ser­ter. För­djup­ning sker ge­nom sam­tal, in­tro­duk­tio­ner och pro­gram­ar­tik­lar. Jag tän­ker ock­så på per­spek­tiv , att pla­ce­ra oper­a­kons­ten i ett stör­re sam­häll­s­per­spek­tiv. Vi har he­la ti­den per­spek­ti­vet ut­åt och sö­ker sam­ar­be­te med and­ra. I vår kom­mer till ex­em­pel Dra­ma­ten till Kung­li­ga Ope­ran och ger en Des­de­mo­na-mo­no­log i sam­band med pre­miä­ren på vår nya upp­sätt­ning av Otel­lo .

Gö­ran Ga­de­man: När jag bör­ja­de som dra­ma­turg på Gö­te­borgso­pe­ran 2006 var Ste­fan den en­de operadra­ma­tur­gen i Sve­ri­ge, och vår då­va­ran­de ope­ra­chef, Li­se-lot­te Ax­els­son, ha­de sneg­lat myc­ket på hur hans tjänst var upp­lagd. Förs­ta punk­ten i min ar­bets­be­skriv­ning är konst­när­lig råd­gi­va­re åt ope­ra­che­fen. Se­na­re har jag fått en ut­ö­kad tjänst som casting co­or­di­na­tor. Step­hen Lan­gridge, som är vår konst­när­li­ge le­da­re för ope­ra och dra­ma, är eng­els­man och kän­de in­te till al­la svens­ka sång­a­re när han bör­ja­de. Han vill ha stöd i ar­be­tet med att or­ga­ni­se­ra roll-

be­sätt­ning­ar, så jag job­bar ock­så myc­ket med det nu­me­ra. Men han har alltid sista or­det i casting­en.

KA: Tex­ten är för­stås ett av vå­ra vik­ti­gas­te an­svars­om­rå­den. Dra­ma­tur­ger­na är den dra­ma­tis­ka tex­tens fan­bä­ra­re i ett ope­ra­hus, på många ni­vå­er. Över­sätt­ning­ar och text­ma­ski­nen hör hit. Att hit­ta bra över­sät­ta­re som för­står upp­sätt­ning­ens kon­cept. An­pass­ning­en till det sce­nis­ka är of­ta ett pe­tigt ar­be­te där små de­tal­jer blir vik­ti­ga, till ex­em­pel taj­ming – en text­skylt mås­te kom­ma på rätt stäl­le el­ler de­las upp för att po­äng­en i en ko­me­di ska gå fram.

GG: Ja, det ar­be­tet är jät­te­vik­tigt, det är ju län­ken till publi­ken. Man mås­te alltid gå ige­nom tex­ten nog­grant. Det är in­te sä­kert den stäm­mer med det som hän­der på sce­nen. ”Var­för sit­ter du där?” kan frå­gan va­ra till en sång­a­re som står upp, el­ler ”Sätt ner stryk­jär­net” ber man nå­gon som hål­ler i en plast­sked. Då får man an­pas­sa tex­ten li­te för­sik­tigt. Jag gör en hel del över­sätt­ning­ar till text­ma­ski­nen själv, det är ett ro­ligt ar­be­te.

SJ: En cen­tral del som hör till folk­bild­nings­ar­be­tet är sam­ta­len in­för fö­re­ställ­ning­ar­na. Det bör­ja­de bl.a. med se­mi­na­ri­er till­sam­mans med Tid­skrif­ten OPE­RA och Opera­vän­ner­na. Från 2003 an­ses oper­a­kvar­tar­na som en själv­klar del av fö­re­ställ­ning­ar­na. Men i ar­be­tet med att gö­ra ope­ran till­gäng­lig är det vik­tigt att man som dra­ma­turg hål­ler fa­nan högt och står för att det är ver­ken och fö­re­ställ­ning­ar­na som är hu­vud­sa­ken.

KA: Nu har vi för­u­tom oper­a­kvar­tar och pre­miär­sam­tal yt­ter­li­ga­re för­dju­pan­de sam­tal i sam­band med vå­ra pre­miä­rer där för­fat­ta­re, fors­ka­re och and­ra bjuds in. Vi mås­te ha en di­a­log med många in­tres­sen­ter och för­djup­ning­en är vik­tig för att ge per­spek­tiv. Vi kan fånga upp all­män­mänsk­li­ga frå­gor i sam­ta­len för att lyf­ta fram kopp­ling­en till vår tid. När vi gav Stif­felio för­ra året kom till ex­em­pel Ca­ro­li­ne Krook och Hel­le Kle­in och ta­la­de om för­lå­tel­se.

GG: Vi bru­kar ju al­la tre hål­la i sam­tal un­ge­fär tio da­gar fö­re pre­miä­ren för en nyupp­sätt­ning, då vi sam­lar tea­met och någ­ra sång­a­re. Jag bru­kar bju­da in nå­gon ex­tern gäst med nå­gon spe­ci­al­kun­skap för det ak­tu­el­la ver­ket. Det har va­rit allt från en fa­mil­je­te­ra­peut el­ler språk­fors­ka­re till en histo­ri­ker el­ler en super­nan­ny, känd från tv. Vi ska ge dub­beln Rid­dar Blåskäggs borg/ Er­war­tung i vår, och det är inga lät­ta sa­ker. Som hjälp till publi­ken kom­mer vi i in­tro­duk­tio­nen till var­je fö­re­ställ­ning ha en psy­ko­lo­gistu­dent och en ope­ra­hög­sko­lestu­dent som får stäl­la frå­gor till varand­ra.

VIL­KA EGEN­SKA­PER BE­HÖ­VER EN OPERADRAMATURG HA?

KA: Man mås­te va­ra modig, kun­na tän­ka kri­tiskt, ana­ly­se­ra och stäl­la frå­gor, ibland obe­kvä­ma frå­gor. Man mås­te ock­så va­ra di­plo­ma­tisk. Som dra­ma­turg är man in­ter­me­diär – man be­fin­ner sig mel­lan oli­ka ak­tö­rer, mel­lan mu­sik och text, mel­lan ope­ra­led­ning och ope­ra­team, mel­lan te­o­ri och prak­tik, mel­lan publik och scen.

SJ: Ar­be­tet krä­ver väl­digt myc­ket fin­käns­lig­het och in­tui­tion. Jag kan ald­rig i för­väg ve­ta rik­tigt hur myc­ket de vill ha av mig i ar­be­tet med en upp­sätt­ning. Ibland vill re­gis­sö­ren att man ska va­ra det förs­ta ögat i sa­long­en, me­dan en an­nan vill ha hjälp med att ta fram all bak­grund för den ak­tu­el­la ope­ran. En tred­je re­gis­sör har

”Som dra­ma­turg är man in­ter­me­diär – man be­fin­ner sig mel­lan oli­ka ak­tö­rer, mel­lan mu­sik och text, mel­lan ope­ra­led­ning och ope­ra­team, mel­lan te­o­ri och prak­tik, mel­lan publik och scen.”

ett all­mänt be­hov av sti­mu­lans. En stor del av ar­be­tet be­står i att frå­ga ope­ra­led­ning och re­gis­sör: Vill du verk­li­gen det­ta?

GG: Of­ta får man rol­len som obe­ro­en­de sam­tals­part­ner och stöd till re­gis­sö­ren. Det kan va­ra skönt för hen­ne/ho­nom att ha en för­tro­gen att dis­ku­te­ra med ut­an att det förs upp till led­ning­en. Men det är vik­tigt att in­te bli allt­för in­vol­ve­rad i re­pe­ti­tions­ar­be­tet, för då kan man in­te va­ra det där ytt­re ögat. Jag bru­kar in­te va­ra med på re­pe­ti­tio­ner­na mer än kanske en gång i vec­kan, så att jag kan se ar­be­tet med frä­scha ögon.

KA: Det mest in­tres­san­ta som pro­duk­tions­dra­ma­turg är de in­le­dan­de sam­ta­len med re­gis­sö­ren när all­ting är öp­pet, när man än­nu in­te valt väg och dis­ku­te­rar myc­ket fram och till­ba­ka vil­ka möj­lig­he­ter som finns.

SJ: I ar­be­tet med be­ställ­nings­verk kan det va­ra bra att sä­ga al­la de hår­da sa­ker­na först i di­a­lo­gen med ton­sät­ta­re och text­för­fat­ta­re, för att ta ur dem en del il­lu­sio­ner. En ald­rig så be­prö­vad dra­ma­ti­ker som ska skri­va li­bret­to till en ton­sät­ta­re är in­te alltid klar över att 70 % av pjä­sen går bort om man ska hin­na med mu­sik ock­så. Det hand­lar ibland om väl­digt enk­la sa­ker som det in­te är konst­nä­rens upp­gift att ome­del­bart se, för hen ska ju va­ra kre­a­tiv och ex­pan­siv. Det hand­lar om att sät­ta grän­ser, att upp­rät­ta ett ge­men­samt ”fäng­el­se” – så har man obe­grän­sad fri­het in­om det.

KA: En bra skild­ring av dra­ma­tur­gens roll finns i Woody Al­lens film Kul­regn över Bro­ad­way , som hand­lar om upp­sätt­ning­en av en pjäs med stöd av maf­fi­an. Där finns en liv­vakt med. Han sit­ter i sa­long­en un­der re­pe­ti­tio­ner­na och till att bör­ja med äg­nar han sig mest åt att lä­sa trav­re­sul­ta­ten. Så små­ning­om sän­ker han tid­ning­en och sä­ger: ”Så där kan ni ju in­te gö­ra.” Till slut skri­ver han mer el­ler mind­re om pjä­sen och ser till att man by­ter ut hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­ren. När pjä­sen väl har pre­miär är liv­vak­ten skju­ten och bor­ta ur bil­den – få vet vem som lig­ger bakom den lyc­ka­de upp­sätt­ning­en. Det är ju en dras­tisk be­skriv­ning men ger än­då en idé om dra­ma­tur­gens roll.

NY­TOLK­NING­AR OCH SCHA­BLO­NER

SJ: Om man bi­dra­git till att väl­ja en känd ope­ra med tan­ken att det ska bli en ny tolk­ning, kan ope­ra­tea­met ibland ha en väl­digt kon­ven­tio­nell upp­fatt­ning om den. Jag har ett an­tal gång­er va­rit med om att de till sin sto­ra över­rask­ning får upp­täc­ka att det här ver­ket ut­tryc­ker en mas­sa and­ra sa­ker än de trod­de. Ver­di, till ex­em­pel, är in­te en gam­mal pat­ri­ark ut­an en syn­ner­li­gen in­tres­sant per­son som be­fin­ner sig i ett bryt­nings­ske­de när det gäl­ler sy­nen på kvin­nan och man­nen i ett för­hål­lan­de. Och Car­men har nog ald­rig va­rit ett of­fer, för i så fall skul­le det in­te bli­vit en så­dan skan­dal. Det är vik­tigt att tränga in i ver­ken – in­te iscen­sät­ta vår tids scha­blon­upp­fatt­ning­ar om ope­rai­ko­ner­na.

KA: Ja, det gäl­ler kanske fram­för allt re­gis­sö­rer som ti­di­ga­re har job­bat med tal­te­a­ter och som har va­ga upp­fatt­ning­ar om ope­rans ut­trycks­for­mer. I sam­ar­be­tet med de re­gis­sö­rer­na blir dra­ma­tur­gen en mu­si­kens fan­bä­ra­re som kan hjäl­pa till att fo­ku­se­ra li­ka myc­ket på mu­si­ken som på tex­ten. En operadramaturg ska allt­så in­te ba­ra

va­ra publi­kens öga ut­an mås­te ock­så ha ton­sät­ta­rens öra och lyf­ta fram det som hän­der i mu­si­ken med dess te­ma­tik, led­mo­tiv och klang­er. Text och mu­sik går of­ta mot varand­ra, un­der­tex­ten finns i mu­si­ken, och det mås­te man va­ra med­ve­ten om när man ar­be­tar med det sce­nis­ka ut­tryc­ket.

VER­SIO­NER OCH UR­VAL

GG: En an­nan sak som till­hör dra­ma­tur­gens upp­gift är att hål­la re­da på vil­ka ver­sio­ner som finns av ett visst opera­verk. Un­der Gluckå­ret 2014 vil­le vi ge Or­feus och Eu­ry­di­ke . Rol­len som Or­feus var vikt åt Katarina Kar­néus, men hon sa att den nu­me­ra låg för lågt för hen­ne. Då kom jag på att det fanns en an­nan ver­sion av ver­ket, Par­ma­ver­sio­nen, där Or­feus roll lig­ger hög­re. Jag lyc­ka­des få tag i den, Katarina Kar­néus sjöng ige­nom och den låg som en smäck – och så kun­de vi spe­la Or­feus . SJ: In­nan vi dra­ma­tur­ger kom ha­de öv­ri­ga kol­le­ger på Ope­ran of­ta upp­fatt­ning­en att det ba­ra fanns en ver­sion av ett visst verk, det vill sä­ga den man se­nast gav. Ibland var det en tur­né­ver­sion där man ha­de stru­kit myc­ket. När vi så skul­le sät­ta upp ett känt verk kun­de vi få frå­gan om vi ha­de lagt till en mas­sa mu­sik. ”Nej” blev vårt svar, ”vi har kor­tat ner ori­gi­nal­ver­sio­nen nå­got”. Det är dra­ma­tur­gens roll att ha den här kun­ska­pen så att vi kan ska­pa möj­lig­he­ter för and­ra att va­ra kre­a­ti­va.

GG: En dra­ma­turg be­hö­ver ock­så va­ra med vid va­let av stryk­ning­ar i ett verk. Jag har ett sär­skilt min­ne från vår upp­sätt­ning av Thaïs , där di­ri­gen­ten vil­le stry­ka he­la näst sista sce­nen. Tit­tar man i ro­ma­nen som är grun­den för hand­ling­en är det un­ge­fär hal­va boken. Jag lyc­ka­des få sce­nen kvar – an­nars ha­de myc­ket av sam­man­hang­et gått för­lo­rat. De ope­ror där det verk­li­gen krävs

stryk­ning­ar är ba­roc­ko­pe­ror­na, de kan va­ra fy­ra tim­mar långa. När vi skul­le ge Al­ci­na och Ju­li­us Cae­sar fick jag ska­pa en spel­ver­sion ge­nom att gå in och stry­ka myc­ket.

KA: Ja, när vi gav Ido­me­neo på Drott­ning­holms­tea­tern i hös­tas fick jag ock­så kor­ta ned. Al­la val man gör är vik­ti­ga, de är ju en över­sätt­ning av ver­ket för publi­ken i ett bre­da­re per­spek­tiv.

NYA OPE­ROR OCH NYA FOR­MER

KA: En stor del av mitt upp­drag rör de nya ope­ror­na. Ope­ran har ar­be­tat in­ten­sivt med be­ställ­ning­ar se­dan bör­jan av 2000-ta­let. Om oper­a­kons­ten ska le­va vi­da­re mås­te vi spe­la verk som speg­lar den tid vi le­ver i. Vi har ett an­tal be­ställ­nings­verk på gång men sö­ker ock­så in­ter­na­tio­nel­la sam­ar­be­ten. Näs­ta år kom­mer Me­dea av Da­ni­el Börtz och se­dan pla­ne­ras ett nytt be­ställ­nings­verk i re­per­to­a­ren var­je år. Det är Tristes­sa av Jo­nas Bohlin, Tor­björn Elensky och Ann-so­fi Sidén – ett unikt pro­jekt som ska­pas av tre upp­hovs­per­so­ner, varav en är bild­konst­när. De and­ra ver­ken är Dracu­la av Victo­ria Bo­ri­so­va-ol­las, Claes-pe­ter Hellwig och Kristi­an Ben­kö, Stran­dad av Karin Rehnqvist och Kerstin Per­ski, och Amy av Rolf Martins­son och Step­hen Plaice.

Vi har pre­cis ock­så in­lett ett sam­ar­be­te med tre yng­re svens­ka ton­sät­ta­re – Jo­han Ullén, Ro­ger As­sar Jo­hans­son och Te­bo­go Monnak­got­la. De ska få gö­ra varsin kort en­ak­ta­re ur till­tänk­ta ope­ror, som vi ger till­sam­mans för publik på Ro­tun­dan. Det är nå­got jag verk­li­gen ser fram emot; de har oli­ka idéer och in­falls­vinklar. Jag hop­pas den här nya ar­bets­for­men kan öka in­tres­set för att skri­va ope­ror bland yng­re ton­sät­ta­re och dra­ma­ti­ker.

GG: Ja, det är vik­tigt att hit­ta nya for­mer. Många ton­sät­ta­re har in­te er­fa­ren­het av att skri­va för en stor ap­pa­rat, och har man ing­en er­fa­ren­het får man inga upp­drag. I Gö­te­borg kom­mer vi un­der en vec­ka i mars att gö­ra nå­got vi kal­lar Ope­ra Ge­ne­ra­tor: fem kom­po­si­tö­rer och fem li­bret­tis­ter får ar­be­ta så att al­la träf­far al­la och skri­ver kanske en mi­nuts scen om da­gen till­sam­mans. Det här är nå­got som Step­hen Lan­gridge brin­ner myc­ket för. Step­hen, jag och vår huston­sät­ta­re Hans Ge­fors kom­mer att hand­le­da.

KA: En an­nan sak jag har star­tat till­sam­mans med Kung­li­ga Mu­si­ka­lis­ka Aka­de­mi­en är se­ri­en Oer­hört ohört, där vi lyf­ter fram äld­re, okänd mu­sik. För­ra året fo­ku­se­ra­de vi på kvinn­li­ga ton­sät­ta­re, i år fort­sät­ter vi med kapellmästare med kopp­ling till Ope­ran. Vi kom­mer bland an­nat att ge ut­drag ur ope­ror­na Blen­da av P. A. Ölan­der och Drott­ning­ens vall­fart av Ri­chard Hen­ne­berg.

VIL­KA ÖNSK­NING­AR HAR NI FÖR FRAM­TI­DEN?

SJ: Det vik­ti­gas­te är än­då att de verk man vill spe­la ges i nå­gorlun­da kom­plett form i upp­sätt­ning­ar som mot­sva­rar de­ras krav. Och det är in­te alltid själv­klart bland al­la and­ra bra och ro­li­ga pro­jekt som kan fyl­la ett ope­ra­hus. Re­per­to­a­ren ska ju på nå­got för­un­der­ligt sätt bå­de in­ne­fat­ta de kän­da klas­si­ker­na, okän­da äld­re verk och ny­skriv­na verk, som dess­utom gär­na bör få en re­pris. Det är en stor öns­ke­lis­ta men det är vik­tigt att man hål­ler fast vid den. En an­nan vik­tig sak är att på var­je vis mot­ar­be­ta en ny­gam­mal eli­tism, som dri­ver in en kil mel­lan konstar­ten ope­ra och dem som ska be­ta­la – det vill sä­ga al­la skat­te­be­ta­la­re.

KA: Jag öns­kar att Kung­li­ga Ope­ran ska gö­ra nya fö­re­ställ­ning­ar som bär ut i världen – att få va­ra med om att in­ter­na­tio­nel­la hus blir in­tres­se­ra­de av ett ny­skri­vet verk som vi har be­ställt. Jag ser ock­så fram emot att föl­ja den vi­ta­la ut­veck­ling av ny mu­sik­dra­ma­tik som sker in­ter­na­tio­nellt. Min för­hopp­ning är att vi kan få se den på scen ock­så i Stock­holm.

GG: Jag hop­pas att det blir så när vår nya ope­ra No­to­ri­ous av Hans Ge­fors har ur­pre­miär i sep­tem­ber; den skrivs även i en eng­elsk ver­sion. Den störs­ta hu­vud­rol­len är spe­ci­al­skri­ven för Ni­na Stem­me. Ope­ran ba­se­ras på en av Hit­ch­cocks bäs­ta fil­mer. Det bor­de fin­nas chan­ser att den når ut även in­ter­na­tio­nellt, men så­dant kan man ald­rig ve­ta på för­hand. An­nars öns­kar jag mig fler ope­ror på Gö­te­borgso­pe­rans sto­ra scen. Snart får vi en ny halv­stor scen med 550 plat­ser som kan av­las­ta. Det skul­le kun­na in­ne­bä­ra en fem­te ny ope­raupp­sätt­ning per sä­song på sto­ra sce­nen.

KA: På Kung­li­ga Ope­ran pro­jek­te­ras nu ’en ny ope­ra i ope­ran’, och i det ar­be­tet finns na­tur­ligt­vis en ny mind­re scen med. Den kom­mer att öpp­na för en stör­re re­per­to­ar och ge Unga på Ope­ran en egen plats i hu­set.

”En bra skild­ring av dra­ma­tur­gens roll finns i Woody Al­lens film Kul­regn över Bro­ad­way , som hand­lar om upp­sätt­ning­en av en pjäs med stöd av maf­fi­an.”

Sve­ri­ges tre fas­ta operadra­ma­tur­ger be­rät­tar om si­na ar­be­ten.

GÖ­RAN GA­DE­MAN

KATARINA ARONS­SON

STE­FAN JO­HANS­SON

Or­feus och Eu­ry­di­ke

Ido­me­neo

Rag­narök

Stif­felio

Ju­li­us Cae­sar

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.