Gre­ve Ory

Tidskriften OPERA - - Fö­re­ställ­ning­ar - MAL­MÖ OPE­RA • RE­CEN­SENT: ER­IK GRAU­NE • FO­TO: MA­LIN AR­NES­SON

I Mal­mö gavs Ros­si­nis näst sista ope­ra Gre­ve Ory från 1828 med text av Eugè­ne Scri­be och Char­les Gas­pard De­lest­re-poir­son . Den först­nämn­de är ju den al­le­stä­des när­va­ran­de text­fab­ri­kö­ren in­om fransk te­a­ter och ope­ra un­der 1800-ta­let. Ope­ran byg­ger på en fransk me­del­tids­bal­lad som be­skri­ver den fruk­ta­de väl­lus­ting­en gre­ve Orys fram­fart bland från­va­ran­de kors­rid­da­res grä­sän­kor.

Här är fö­re­må­let den vack­ra gre­vin­nan Adè­le, vars bror be­fin­ner sig i det He­li­ga lan­det. Till­sam­mans med de and­ra kvin­nor­na har hon stängt in sig i slot­tet. Så länge hen­nes bror är ute på kors­tå­get har hon av­sagt sig allt um­gänge med män och blir så­le­des ett ex­tra at­trak­tivt byte för Ory, som för­sö­ker nå sitt mål med hjälp av oli­ka för­kläd­na­der. Som he­lig ere­mit med psy­ko­te­ra­peu­tis­ka för­må­gor vin­ner han Adè­les för­tro­en­de och in­bjuds till slot­tet. Ory för­sö­ker i kraft av nat­tens mör­ker till­sam­mans med sitt an­hang näst­la sig in hos gre­vin­nan som skydds­sö­kan­de nun­nor på flykt un­dan den fruk­tans­vär­de gre­ve Ory.

Iso­li­er, Orys page, som själv är för­äls­kad i Adè­le sät­ter käp­par i hju­let för hus­bon­dens pla­ner. Till­sam­mans med hen­ne, som trots sitt kysk­hets­löf­te mot­vil­ligt be­sva­rar Iso­li­ers käns­lor, lu­ras Ory ge­nom att i nat­tens mör­ker in­ta hen­nes plats när ”nun­nan” Ory näst­lar sig in i säng­kam­ma­ren. Trum­pe­ter an­non­se­rar de hem­vän­dan­de kors­rid­dar­nas an­komst, me­dan Ory med sitt säll­skap flyr ge­nom en hem­lig gång och kors­rid­dar­na tas lyck­ligt emot av bor­gens kvin­nor. För­kläd­nad, miss­för­stånd, säng­kam­mar­fars, allt skild­rat med gott hu­mör och iro­nisk di­stans – en hand­ling som pas­sar buf­fa­o­pe­rans mäs­ta­re som hand i hands­ke. Men Gre­ve Ory är mer än så. Trots sin för­ank­ring i den grov­kor­ni­ga vau­de­vil­le­gen­ren är ver­ket en raf­fi­ne­rad so­li­tär i den ita­li­ensk-frans­ka ope­ra­lit­te­ra­tu­ren. Ros­si­ni bor och ver­kar se­dan någ­ra år i Pa­ris och har re­dan an­pas­sat två av si­na ita­li­ens­ka ope­ror till frans­ka för­hål­lan­den. I Gre­ve Ory åter­an­vän­der han, sin va­na tro­gen, sto­ra de­lar av sin krö­nings­o­pe­ra om Karl X, Re­san till Reims , men om­vand­lar den till en fransk ly­risk ko­me­di och in­le­der där­med en av de mest häp­nads­väc­kan­de stilme­ta­mor­fo­ser i he­la ope­ra­lit­te­ra­tu­ren, den som året där­på skul­le le­da fram till hans sista ope­ra Wil­helm Tell , den förs­ta ro­man­tis­ka frans­ka ope­ran.

Att ba­lan­se­ra de hand­fas­ta buf­fa­re­mi­ni­scen­ser­na och det go­da Ros­si­ni­hu­mö­ret med ett mer so­fisti­ke­rat franskt idi­om ford­rar ly­hörd­het, stil­käns­la och kär­lek hos di­ri­gen­ten. To­bi­as Ring­borg har allt det­ta och le­der Mal­mös ope­raor­kes­ter – som sprit­ter av spel­gläd­je – med en med­ve­ten ba­lans mel­lan in­tri­kat Ros­si­ni­bub­bel och franskt ly­riskt raf­fi­ne­mang.

Att Sve­ri­ges mer eta­ble­ra­de ope­ra­re­gis­sö­rer knap­past vå­gar be­fat­ta sig med en Ros­si­ni­o­pe­ra som lig­ger ut­an­för Se­vil­la el­ler Askung­ens bal­sal är för­stå­e­ligt. Där­för över­lå­ter man gär­na upp­dra­get till en yng­re för­må­ga och det gör man rätt i. Lin­da Mal­lik har i sin re­gi sam­ma in­kän­nan­de fing­er­topps­käns­la som Ring­borg har i mu­si­ken.

I Ka­rin Betz’ la­by­rint­ba­se­ra­de sce­no­gra­fi blir det en le­en­de och le­van­de mu­sik­ko­me­di med många fi­na idéer, be­fri­ad från flås­hur­ti­ga över­drif­ter. Ett ex­em­pel är ope­rans höjd­punkt, ter­set­ten i and­ra ak­ten när de smek­ning­ar och kys­sar som Ory i nat­tens mör­ker tror sig ge åt Adè­le i stäl­let tas emot av Iso­li­er, som gär­na för­med­lar dem vi­da­re till den rät­ta adres­sa­ten – en av ope­ra­lit­te­ra­tu­rens mest sex­i­ga och mu­si­ka­liskt raf­fi­ne­ra­de sce­ner som här ut­spe­las i en stor säng fram­för or­kes­ter­di­ket – en sen­su­ell och hu­mo­ris­tisk que­e­roch bi­sex­scen minst hund­ra­fem­tio år in­nan be­grep­pet ens fanns.

Med un­dan­tag för Lars Ar­vid­son , som med sin böj­li­ga bas och dis­kre­ta per­son­ligt åter­håll­na ko­mik på pric­ken fång­ar in fi­gu­ren som Orys be­kym­ra­de in­for­ma­tor, står ett in­ter­na­tio­nellt sångar­lag på sce­nen. Den svens­ka pe­da­go­gi­ken har ald­rig be­mö­dat sig om att smi­da vårt ut­märk­ta sång­språk till det krä­van­de bel­can­tis­tis­ka med­ve­tan­det. Det är i så fall den en­da ve­mo­di­ga re­flek­tio­nen man kan gö­ra i Mal­mö. Här är det full­stän­dig lyc­ka när de ut­märk­ta sång­ar­na kör igång sin ele­gan­ta Ros­si­nishow.

Den uru­gu­ay­ans­ke te­no­ren Le­o­nar­do Fer­ran­do i ti­tel­rol­len är en lyc­kad re­pre­sen­tant för den ef­fekt som har spri­dit sig bland spansk­ta­lan­de te­no­rer ef­ter Ju­an Di­e­go Fló­rez. Han for­mar med smi­dig, rak och väl­fylld te­nor den frans­ka Ros­si­nisti­len med stor sä­ker­het. Dess­utom är han snygg och sce­niskt be­gå­vad – vad kan man mer be­gä­ra? Det­sam­ma gäl­ler den ljuv­li­ga un­gers­kan Eri­ka Mikló­sa . Ibland kan man få nog av allt­för långa ko­lo­ra­tur­kas­ka­der, men när Mikló­sa kvitt­rar och dril­lar 64-de­lar vill man ald­rig att det ska ta slut. Ita­li­ens­ka Da­ni­e­la Pi­ni är per­fekt som Iso­li­er, me­dan ka­na­den­sis­kan Iri­na de Bag­hy gör en ung och fräsch hus­fru Ra­gon­de. Li­tau­ern Igor Ba­kan som Raim­baud, Orys kum­pan, har en prakt­full ba­ry­ton­klang, även om han har svå­rig­he­ter att hin­na med i den snab­ba par­lan­do­frans­kan i sin djä­vulskt svå­ra aria.

Där­med har Mal­möo­pe­ran än en gång på ett po­si­tivt sätt av­vi­kit från den tröt­ta och slent­ri­an­mäs­si­ga re­per­to­arin­skränkt­het som ut­mär­ker Ope­ras­ve­ri­ge i dag. Och Mal­mö­publi­ken hål­ler nog med mig om att det är en vi­ta­mi­nin­jek­tion som vi be­hö­ver och den är be­tyd­ligt mer vi­ta­li­se­ran­de än al­la des­sa oänd­li­ga Fi­garos bröl­lop som oav­bru­tet mås­te spring­as på vå­ra ope­ra­sce­ner. Ett helt Mo­zart­fritt år skul­le an­tag­li­gen ses som den störs­ta av al­la skan­da­ler.

ROS­SI­NI: GRE­VE ORY

Pre­miär 15 no­vem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 2 ja­nu­a­ri 2015. Di­ri­gent: To­bi­as Ring­borg Re­gi: Lin­da Mal­lik Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ka­rin Betz Ljus: Mi­kael Syl­vest So­lis­ter: Le­o­nar­do Fer­ran­do, Lars Ar­vid­son, Da­ni­e­la Pi­ni, Igor Ba­kan, Eri­ka Mikló­sa, Iri­na de Bag­hy

I Ka­rin Betz’ la­by­rint­ba­se­ra­de sce­no­gra­fi blir det en le­en­de och le­van­de mu­sik­ko­me­di med många fi­na idéer, be­fri­ad från flås­hur­ti­ga över­drif­ter. Ett ex­em­pel är ope­rans höjd­punkt, ter­set­ten i and­ra ak­ten när de smek­ning­ar och kys­sar som Ory i nat­tens mör­ker tror sig ge åt Adè­le i stäl­let tas emot av Iso­li­er, som gär­na för­med­lar dem vi­da­re till den rät­ta adres­sa­ten – en av ope­ra­lit­te­ra­tu­rens mest sex­i­ga och mu­si­ka­liskt raf­fi­ne­ra­de sce­ner som här ut­spe­las i en stor säng fram­för or­kes­ter­di­ket – en sen­su­ell och hu­mo­ris­tisk que­e­roch bi­sex­scen minst hund­ra­fem­tio år in­nan be­grep­pet ens fanns.

Med un­dan­tag för Lars Ar­vid­son , som med sin böj­li­ga bas och dis­kre­ta per­son­ligt åter­håll­na ko­mik på pric­ken fång­ar in fi­gu­ren som Orys be­kym­ra­de in­for­ma­tor, står ett in­ter­na­tio­nellt sångar­lag på sce­nen. Den svens­ka pe­da­go­gi­ken har ald­rig be­mö­dat sig om att smi­da vårt ut­märk­ta sång­språk till det krä­van­de bel­can­tis­tis­ka med­ve­tan­det. Det är i så fall den en­da ve­mo­di­ga re­flek­tio­nen man kan gö­ra i Mal­mö. Här är det full­stän­dig lyc­ka när de ut­märk­ta sång­ar­na kör igång sin ele­gan­ta Ros­si­nishow.

Den uru­gu­ay­ans­ke te­no­ren Le­o­nar­do Fer­ran­do i ti­tel­rol­len är en lyc­kad re­pre­sen­tant för den ef­fekt som har spri­dit sig bland spansk­ta­lan­de te­no­rer ef­ter Ju­an Di­e­go Fló­rez. Han for­mar med smi­dig, rak och väl­fylld te­nor den frans­ka Ros­si­nisti­len med stor sä­ker­het. Dess­utom är han snygg och sce­niskt be­gå­vad – vad kan man mer be­gä­ra? Det­sam­ma gäl­ler den ljuv­li­ga un­gers­kan Eri­ka Mikló­sa . Ibland kan man få nog av allt­för långa ko­lo­ra­tur­kas­ka­der, men när Mikló­sa kvitt­rar och dril­lar 64-de­lar vill man ald­rig att det ska ta slut. Ita­li­ens­ka Da­ni­e­la Pi­ni är per­fekt som Iso­li­er, me­dan ka­na­den­sis­kan Iri­na de Bag­hy gör en ung och fräsch hus­fru Ra­gon­de. Li­tau­ern Igor Ba­kan som Raim­baud, Orys kum­pan, har en prakt­full ba­ry­ton­klang, även om han har svå­rig­he­ter att hin­na med i den snab­ba par­lan­do­frans­kan i sin djä­vulskt svå­ra aria.

Där­med har Mal­möo­pe­ran än en gång på ett po­si­tivt sätt av­vi­kit från den tröt­ta och slent­ri­an­mäs­si­ga re­per­to­arin­skränkt­het som ut­mär­ker Ope­ras­ve­ri­ge i dag. Och Mal­mö­publi­ken hål­ler nog med mig om att det är en vi­ta­mi­nin­jek­tion som vi be­hö­ver och den är be­tyd­ligt mer vi­ta­li­se­ran­de än al­la des­sa oänd­li­ga Fi­garos bröl­lop som oav­bru­tet mås­te spring­as på vå­ra ope­ra­sce­ner. Ett helt Mo­zart­fritt år skul­le an­tag­li­gen ses som den störs­ta av al­la skan­da­ler.

ROS­SI­NI: GRE­VE ORY

Pre­miär 15 no­vem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 2 ja­nu­a­ri 2015. Di­ri­gent: To­bi­as Ring­borg Re­gi: Lin­da Mal­lik Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ka­rin Betz Ljus: Mi­kael Syl­vest So­lis­ter: Le­o­nar­do Fer­ran­do, Lars Ar­vid­son, Da­ni­e­la Pi­ni, Igor Ba­kan, Eri­ka Mikló­sa, Iri­na de Bag­hy

Li­li Bou­lang­er vann 1913 som förs­ta kvin­na och som yngs­ta vin­na­re nå­gon­sin det av al­la frans­ka ton­sät­ta­re så hett ef­ter­trak­ta­de Rom­pri­set. Hon ha­de då än­nu in­te fyllt tju­go år och ha­de dess­utom se­dan barns­ben va­rit myc­ket sjuk­lig. Ba­ra fem år se­na­re var hon död – en oer­hörd för­lust.

Den text som hon fick fö­re­lagd sig var in­spi­re­rad av ett av­snitt ur and­ra de­len av Go­et­hes Faust . Till den­na ska­pa­de Bou­lang­er en dra­ma­tisk kan­tat med glö­dan­de or­kestra­la fär­ger och tre hett vi­bre­ran­de sång­stäm­mor för Faust, He­le­na och ma­ni­pu­la­tö­ren bakom det he­la, Me­fisto. Ton­språ­ket har drag av den De­bus­sy som skrev Pel­léas och Mé­li­san­de och av den Du­kas, som skrev Ari­a­ne et Bar­be-bleue men är per­son­ligt, in­te eklek­tiskt.

Faust och He­le­na lå­ter sig na­tur­ligt dra­ma­ti­se­ras, och i Mal­mö har Ma­ria Sun­dqvist satt in dra­ma­ti­se­ring­en i ett li­tet ovän­tat sam­man­hang. Hon fo­gar in den i en sce­nisk pre­sen­ta­tion av Årsta­pa­vil­jong­en på den sto­ra Bal­tis­ka ut­ställ­ning­en i Mal­mö. Den gick av sta­peln för hund­ra år se­dan, som­ma­ren 1914, och just i Årsta­pa­vil­jong­en ha­de kvin­nor tillå­tel­se att vi­sa konst­när­li­ga fram­föt­ter.

En ”Kvin­na i ti­den”, ge­stal­tad av dan­sa­ren Sa­ra Ek­man , pre­sen­te­rar den kär­leks­fullt re­kon­stru­e­ra­de pa­vil­jong­mil­jön för publi­ken som sit­ter par­ke­rad vid nå­gorlun­da tids­ty­pis­ka kafé­bord. En av sce­no­gra­fen Leif Pers­son ele­gant ko­sty­me­rad, nag­gan­de god li­ten in­stru­men­tal­sex­tett fram­för sat­ser ur so­na­ter av De­bus­sy lik­som ett par små in­stru­men­talpär­lor av Li­li Bou­lang­er.

Det är ett om­sorgs­fullt ut­for­mat, fint ar­range­mang men in­te rik­tigt nå­gon ade­kvat bak­grund till Li­li Bou­lang­ers sen­su­ellt he­ta mu­sik, som hel­ler in­te kan ges rätt­vi­sa av en li­ten en­semb­le av en­bart pi­a­no, vi­o­lin, vi­o­la, cel­lo, flöjt och har­pa. Carl Unan­der­scha­rin som Faust, Sti­na Sch­midt som He­le­na och Tor Lind som Me­fisto häm­mas en del av den nå­got lång­sök­ta in­ram­ning­en. De gör dock hän­giv­na in­sat­ser för att lyf­ta fram den­na så djupt be­gå­va­de och pas­sio­ne­ra­de mu­sik.

BOU­LANG­ER: FAUST OCH HE­LE­NA

Pre­miär 19 de­cem­ber 2014. Ka­pell­mäs­ta­re: An­ni­ka Bjelk Wahl­berg Re­gi och ma­nus: Ma­ria Sun­dqvist Sce­no­gra­fi och ko­stym: Leif Pers­son Ljus: Tor­ben Len­dorph So­lis­ter: Carl Unan­der-scha­rin, Tor Lind, Sti­na Sch­midt, Sa­ra Ek­man

Jo­nas Durán, Mag­da­le­na Ris­berg och Em­ma Lyrén

Le­o­nar­do Fer­ran­do

Scen ur Gre­ve Ory

Sa­ra Ek­man

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.