Tri­lo­gin

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - WERM­LAND OPE­RA • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FOTO: MATS BÄC­KER

Idén att se­ri­e­kopp­la tre ope­ror är bå­de ori­gi­nell och am­bi­tiös. Ord­nings­följ­den mel­lan Bar­be­ra­ren i Se­vil­la och Fi­garos bröl­lop är ju re­dan gi­ven ef­tersom de hand­lings­mäs­sigt föl­jer på varand­ra. Att ha­ka på med Be­et­ho­vens Fi­de­lio kan tyc­kas fyn­digt även om den­na ope­ra na­tur­ligt­vis in­te har någon­ting med Beau­mar­chais pjäs­för­la­gor att gö­ra.

Men det är knap­past nå­gon fa­mil­je­histo­rik som in­tres­se­rat den tys­ke re­gis­sö­ren Tobias Krat­zer när han satt upp sin ”tri­lo­gi” i Karl­stad. Ha­de så va­rit fal­let ha­de han kun­nat föl­ja upp med nå­gon ton­sätt­ning av Beau­mar­chais egen upp­föl­ja­re, Den brotts­li­ga mo­dern .

Nej, det är det po­li­tis­ka spräng­stof­fet som animerat Krat­zers fan­ta­si när han ut­for­mat sin tri­lo­gi, där de tre ope­ror­na åt­minsto­ne har den spans­ka mil­jön ge­men­samt. De an­tyd­da klass­mot­sätt­ning­ar­na i Bar­be­ra­ren och Fi­garo – mind­re i den för­ra än i den se­na­re – får sin apo­ka­lyps i Be­et­ho­vens re­vo­lu­tions­o­pe­ra, där det hun­sa­de tjäns­te­fol­ket tar gruv­lig hämnd när pö­bel­väl­det släpps loss. El­ler gör det verk­li­gen det? En när­ma­re an­blick ger sna­ra­re vid han­den att det främst är ett gäng ano­ny­ma ja­ko­bi­ner som är the bad guys – och att Bar­to­lo/pi­zar­ro säl­lat sig till dem.

De sce­nis­ka för­ut­sätt­ning­ar­na va­rie­ras rent fy­siskt de tre ope­ror­na ige­nom. I Bar­be­ra­ren age­rar en­semb­len i en ogla­mo­rös 1950-tals­mil­jö på det över­täck­ta or­kes­ter­di­ket me­dan or­kes­tern sit­ter up­pe på sce­nen. Dr Bar­to­lo är en sun­kig ko­le­ri­ker som med bös­san i hand hål­ler oöns­ka­de in­kräk­ta­re bor­ta från sitt re­vir, där hans unga pro­te­gé Ro­si­na trån­sjukt blädd­rar i Va­ni­ty Fair och dröm­mer om att bli en­le­ve­rad till ett liv i lyx. I Fi­garos bröl­lop har Ro­si­nas och Al­ma­vi­vas äk­ten­skap gått i stå och i pa­rets ro­ko­ko­pa­lats in­tar de fö­re det­ta amo­rö­sa tu en kom­mu­ni­ka­tions­lös fru­kost un­der den virv­lan­de uver­ty­ren. Che­ru­bin, en sam­mets­sjung­an­de Matilda Pauls­son , po­se­rar för Gre­vin­nans fo­toblix­tar och fjär­de ak­tens natt­li­ga träd­gårds­för­väx­ling­ar får man mer för sitt in­re öga fö­re­stäl­la sig in i den fö­ga träd­gårds­dof­tan­de slotts­sa­len. Här ha­de be­hövts ett scen­byte. I Fi­garos bröl­lop finns även en­semble­par­ti­er av säll­sam mu­si­ka­lisk för­tät­ning där Krat­zers re­gi bor­de ha va­rit mind­re ton­döv. Här är dock ord­ning­en mel­lan scen och sa­long åter­ställd – för att helt stäl­las på hu­vu­det i Fi­de­lio , där publi­ken pla­ce­ras på sce­nen och sång­ar­na i sa­long­en i skug­gan av en jät­te­gil­jo­tin. Men en re­vo­lu­tion är ju ing­en te­bjud­ning, så det är ba­ra att ma­ka sig upp på sce­nen och ac­cep­te­ra det om­vän­da per­spek­ti­vet. Med ögon­bind­lar sit­ter kör och so­lis­ter ut­sprid­da i bänkra­der­na och in­vän­tar sitt obli­da öde.

Na­tur­ligt­vis blir det svårt, för att in­te sä­ga omöj­ligt, att upp­rätt­hål­la nå­gon kon­se­kvent dra­ma­tur­gi ge­nom de tre ope­ror­na ef­tersom roll­fac­ken och sång­ar­na del­vis va­ri­e­rar i de två förs­ta för att an­ta helt nya iden­ti­te­ter i Fi­de­lio .

Bar­be­ra­rens ko­lo­ra­tur­sjung­an­de te­no­ryng­ling som Al­ma­vi­va ( Pet­ter Mo­en ) har i Fi­garos bröl­lop bli­vit en me­del­ål­ders ba­ry­ton (en gran­di­os An­ders Lars­son ), ut­an att Ro­si­na/gre­vin­nan (en starkt när­va­ran­de Fri­da Engström ), el­ler för den de­len Fi­garo (den skönsjungande An­ton Ljung­qvist – vil­ken fak­to­tu­ma­ria!), åld­rats nämn­värt. Det­sam­ma gäl­ler mu­siklä­ra­ren Ba­si­lio, där man än­då har lyc­kats få till stånd en viss ytt­re lik­het mel­lan bas­ba­ry­to­nen Ur­ban Malm­berg , vars sug­gestivt fram­för­da för­tal­sa­ria även in-

be­gri­per en smär­re in­ter­ak­tion med publi­ken, och te­no­ren Fred­rik af Klints ko­mis­ka roll­ka­rak­tär. I Fi­de­lio dy­ker Ba­si­lio upp med vi­o­lin­fo­dra­let som den i Bar­ba­ri­na/mar­zel­li­na ( Anna-ma­ria Krawe ) för­äls­ka­de Jaqui­no.

Dr Bar­to­lo, som blir gruv­ligt spö­ad i Bar­be­rar­slu­tet, tar i Fi­de­lio en gruv­lig hämnd som den grym­me Pi­zar­ro. Den lo­ja­le be­tjän­ten Fi­o­rel­lo/an­to­nio trans­for­me­ras till fång­vak­ta­ren och an­pass­ling­en Roc­co (en ele­gant Jo­han Rydh ) och i fäng­el­se­mörk­ret lös­gör sig bå­de Gre­ven och Gre­vin­nan som i gil­jo­ti­nens skug­ga be­rö­vats si­na pri­vi­le­gi­er (och sto­ra sång­par­ti­er) och här som ple­be­jer får nöja sig med rol­ler som förs­ta re­spek­ti­ve and­ra fång­en. Även Su­san­na i Fi­garos bröl­lop – en vo­kalt helt un­der­bar Ka­ro­li­na Andersson – dy­ker i slu­tet upp som ord­lös mo­at­jé och ny­bli­ven mor till den ner­dim­pan­de Fi­garo/don Fer­nan­do som likt en gu­da­sänd (el­ler ko­stym­prydd kon­sult i kon­flikt­han­te­ring?) sät­ter punkt för mör­ker­väl­det.

Ann­louice Lögd­lunds in­ten­si­va Le­o­no­re, en ak­ti­vist med t-shirt­stex­ten Free­dom, och Da­ni­el Franks väl­lju­dan­de Flo­res­tan är så att sä­ga en­kom för­be­håll­na Fi­de­lio och blir de som vo­kalt vid­gar tri­lo­gin dra­ma­tiskt.

Sce­no­gra­fen Rai­ner Sell­mai­ers och Krat­zers många oblygt blan­da­de ana­kro­nis­mer un­der­mi­ne­rar vad som ha­de kun­nat bli en kon­se­kvent ge­nom­förd ge­stalt­ning. Ha­de va­let av tidse­pok va­rit strik­ta­re i upp­läg­get ha­de den tänk­ta me­ta­hand­ling­en fått stör­re ver­kan. Bar­be­ra­ren och Fi­garo av­slu­tas ock­så med var sin cliff hang­er som i bru­ta­li­tet går långt ut­an­för de ra­mar Ros­si­nis och Mo­zarts värl­dar med­ger: Bar­to­lo får ögat ut­skju­tet i Bar­be­ra­ren (och upp­trä­der i Fi­garo och Fi­de­lio med ögon­lapp) och i Mo­zar­to­pe­ran förs pa­ret Al­ma­vi­va bort till vif­tan­det av rö­da flag­gor – och ett gil­jo­ti­ne­rat hu­vud. Na­tur­ligt­vis har det­ta ingen­ting att gö­ra med sensmo­ra­len i des­sa ko­me­di­er och man får in­tryck av att Krat­zer/ Sell­mai­er i all­män ni­hi­lism fal­lit för ef­fekt­sö­ke­ri, nå­got som bi­dra­git till svå­rig­he­ten att upp­rätt­hål­la en kon­se­kvent tolk­ning.

Men det hind­rar in­te att här finns många lyc­ka­de po­äng­er och även ett par ele­gan­ta scen­lös­ning­ar, t.ex. in­led­nings­sce­nen i Fi­garo . Tag­na var för sig kla­rar sig Bar­be­ra­ren bäst med sitt fart­fyll­da och farsar­ta­de spel kring Pe­ter Kaj­ling­ers ka­ris­ma­tis­ke Bar­to­lo. Han är till­sam­mans med Malm­berg som Ba­si­lio det kraft­fält som de öv­ri­ga sång­ar­na har att för­hål­la sig till.

Sång­ligt är de tre ope­ror­na ge­ne­röst väl­be­sat­ta kring scen­mag­ne­ter som Kaj­ling­er och An­ders Lars­son, men även Da­ni­el Frank gör en vo­kalt im­po­ne­ran­de in­sats med sin smi­di­ga, kraft­ful­la te­nor i Flo­restans kor­ta par­ti. Or­kes­ter­spe­let är trans­pa­rent och ryt­miskt i takt med sång­ar­na un­der Emil Eliasson ( Bar­be­ra­ren/fi­garo ) och Per-ot­to Jo­hans­son ( Fi­de­lio ), även om jag ibland ha­de öns­kat mig mer kraft i Be­et­ho­vens or­kes­ter. Och bå­de den man­li­ga fång­kö­ren och den blan­da­de slut­kö­ren i Fi­de­lio im­po­ne­rar stor­li­gen med tät, ge­di­gen klang.

Så när som på re­ci­ta­ti­vet till Su­san­nas Ro­se­na­ria, men ock­så förs­ta fång­en i Fi­de­lio , har Krat­zer i al­la fall gjort halt in­för en rent mu­si­ka­lisk de­kon­struk­tion. Man får va­ra tack­sam för det.

TRI­LO­GIN

Di­ri­gen­ter: Emil Eliasson (Bar­be­ra­ren och Fi­garo) och Per-ot­to Jo­hans­son (Fi­de­lio) Re­gi: Tobias Krat­zer Sce­no­gra­fi och ko­stym­de­sign: Rai­ner Sell­mai­er Ljus­de­sign: Björn Skan­sen Mask­de­sign: Eli­sa­beth Näs­man

ROS­SI­NI: BAR­BE­RA­REN I SE­VIL­LA Pre­miär 6 no­vem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 14 ja­nu­a­ri 2015. So­lis­ter: An­ton Ljung­qvist, Pet­ter Mo­en, Fri­da Engström, Pe­ter Kaj­ling­er, Ur­ban Malm­berg

MO­ZART: FI­GAROS BRÖL­LOP Pre­miär 8 no­vem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 16 ja­nu­a­ri 2015. So­lis­ter: An­ton Ljung­qvist, Ka­ro­li­na Andersson, An­ders Lars­son, Fri­da Engström, Matilda Pauls­son

BE­ET­HO­VEN: FI­DE­LIO Pre­miär 9 no­vem­ber 2014, be­sökt fö­re­ställ­ning 1 feb­ru­a­ri 2015. So­lis­ter: Ann­louice Lögd­lund, Da­ni­el Frank, Jo­han Rydh, Pe­ter Kaj­ling­er

Spe­las t.o.m. 27, 29 och 31 maj. www.werm­lan­do­pe­ra.com

Scen ur Fi­garos bröl­lop

An­ton Ljung­qvist och Fri­da Engström i Bar­be­ra­ren

Pe­ter Kaj­ling­er i Fi­de­lio

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.