Peer Gynt

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DEN NORS­KE OPE­RA & BAL­LETT, OSLO • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FOTO: ERIK BERG

En ung man i gul-svart-ru­tig ko­stym med plom­monstop och lätt clownsmink­ning trär ett pap­per­san­sik­te på en gung­doc­ka. Ri­dån går upp och till en sug­gestiv stråk­mat­ta vip­par ett hav av gung­doc­kor med Peer Gynt-masker. An­sla­get är oer­hört sug­gestivt och i bak­grun­den står brud­pa­ret Ingrid och Mads med trak­tens bröl­lops­gäs­ter i sta­tisk kör­upp­ställ­ning. Ingrid i tra­di­tio­nell brud­klän­ning, som häm­tad ur Kristin Lav­rans­dot­ter, blå­san­des tuggum­mi­bubb­lor som för att de­mon­stre­ra sin lik­gil­tig­het in­för brudgummen in­nan hon spring­er iväg med Peer. Fon­den är mörk och stäm­ning­en sur­re­a­lis­tiskt dysto­pisk.

Det är in­led­nings­sce­nen i den est­nis­ke ton­sät­ta­ren Jüri Re­in­ve­res (f. 1971) be­ställ­nings­verk för Osloo­pe­rans 200-års­fi­ran­de av den nors­ka grund­la­gen 1814. Re­in­ve­re, som även fått en ope­ra ef­ter So­fi Ok­sa­nens lit­te­rä­ra bäst­säl­ja­re Ut­rens­ning upp­förd i Helsing­fors 2012, har själv skri­vit tex­ten (på tys­ka med norsk över­sätt­ning). Av­sik­ten har in­te va­rit att kom­po­ne­ra nå­gon spe­ci­fikt norsk ope­ra, ut­an att ge­stal­ta Peer Gynt-fi­gu­ren som Hen­rik Ib­sen skul­le ha gjort i dag. Men ver­ket har väckt de­batt och sär­skilt har den av ton­sät­ta­ren själv in­fo­ga­de sce­nen i Roms slakt­hus i and­ra ak­ten rört upp käns­lor­na re­jält i Nor­ge. Där går Peer Gynt lös med han­deld­va­pen in­nan han går in i sin­nes­sjuk­do­mens dim­ma. I bak­grun­den kö­ar folk i massom­fatt­ning för att lå­ta sig av­li­vas i nå­got som lik­nar na­zis­ter­nas eu­ta­na­si­pro­gram. Kopp­ling­en till Brei­vik-då­det på Utøya 2011 är av­sikt­lig och har choc­ke­rat många norr­män.

Ib­sens kri­tis­ka sa­tir över 1800-ta­lets fram­bry­tan­de li­be­ra­lism in­ne­hål­ler bå­de sa­ga och re­a­lism. Det är en moralitet en­ligt de­vi­sen hög­mod går fö­re fall. Peer Gynt är för­vis­so en lym­mel, en odå­ga och hjär­tek­ros­sa­re som kom­mer på kant med sin om­giv­ning in­nan han ger sig ut på si­na världs­om­spän­nan­de es­ka­pa­der. Han blir ock­så en kall­ham­rad cy­ni­ker som till och med be­dri­ver slav­han­del, en krö­sus om­gi­ven av rövslic­ka­re så länge han strör peng­ar från sitt guld­kalv­sal­ta­re. Men han är ing­en mas­smör­da­re dri­ven av po­li­tis­ka mo­tiv, har man me­nat. Hos Ib­sen är han in­te ens en syn­da­re i nå­gon hög­re me­ning och ska där­för slip­pa hel­ve­tets al­la kval, i al­la fall en­ligt Knapp­stö­pa­ren, som till slut kom­mer för att häm­ta hans själ. Frå­gan var­för Nor­ge ska för­hål­la sig till Brei­vik-trau­mat ge­nom just Peer Gynt , som fle­ra Ib­sen­skå­de­spe­la­re ställt sig, är där­för re­le­vant och det är lätt att miss­tän­ka att pro­vo­ka­tio­nen är en del av ton­sät­ta­rens egen mark­nads­fö­ring. Om den nu in­te ba­ra är ett ut­tryck för all­män okäns­lig­het.

Till skill­nad mot 1860-ta­let, då Ib­sen skrev sitt vers­dra­ma och Gri­eg kom­po­ne­ra­de sin kän­da mu­sik, är Peer Gynt i dag som per­son­lig­hets­typ mer le­gio än un­dan­tag. Världen och till­va­ron är an­norlun­da, mer av en jät­te­lik tom­bo­la med in­sat­ser och för­lus­ter, där all­ting har ett pris och myc­ket li­te nå­got vär­de. Sam­vets­lö­sa sko­ja­re av Peer Gynts typ mö­ter vi dag­lig­dags på li­vets al­la om­rå­den, och vi är gans­ka va­na vid dem.

Jüri Re­in­ve­re har be­hål­lit de fles­ta av Ib­sens sce­ner i ope­ran: Åses död, det de­ka­dent prå­li­ga strand­li­vet på Nord­af­ri­kas kust, be­sö­ket hos trol­len och åter­se­en­det med den åld­ra­de Sol­veig, som här i en pa­ral­lell up­pen­ba­rel­se med sig själv i en yng­re upp­la­ga re­so­ne­rar om det rim­li­ga i att för­lå­ta.

”Att va­ra sig själv är att off­ra sig själv”, me­na­de Ib­sen. Att upp­gå i nå­got an­nat än sig själv. Pri­set för upp­brot­tet från går­den och jor­den är iden­ti­tets­för­lus­ten. I da­gens virv­lan­de glo­ba­li­se­ring gäl­ler det in­te läng­re då Peer Gynt fram­står som ett mer na­tur­ligt iden­ti­fi­ka­tions­ob­jekt än un­der 1800-ta­lets re­gle­ra­de bon­de­sam­häl­le och där­för stäl­ler and­ra krav på ba­lans mel­lan för­ank­ring och rot­lös­het.

Re­in­ve­res mu­sik spän­ner i långa bå­gar och mas­siv kom­pakt­het. Men den är in­te stö­kigt bull­rig. Ibland för lju­sa stråk­klang­er tan­kar­na till sen­ro­man­tisk ex­pres­sio­nism, men även till Al­ban Ber­gar­nold Schön­berg. Kanske ock­så till den frans­ke sym­fo­ni­kern Char­les Tour­ne­mi­re som sägs va­ra en fö­re­bild. Or­kest­re­ring­en kom­plet­te­ras av två har­por och en kraf­tigt till­ta­gen slag­verks­sek­tion. Det mu­si­ka­lis­ka tän­kan­det är i förs­ta hand or­kestralt med sång­lin­jer­na som en väv i or­kes­tern. Men det finns även ögon­blick

av skir skön­het där det vo­ka­la står i cent­rum som i den gri­pan­de sce­nen med mor Åses död. El­ler som hos den unge ko­stym­man­nens märk­li­ga ge­stal­ter som Böj­gen/cheshi­re-katt el­ler plöts­ligt ner­dim­pan­de äng­el med jät­te­ving­ar, som häm­tad ur Him­mel över Berlin el­ler Ang­els in Ame­ri­ca .

Här gör den unge norsk-austra­li­en­sa­ren Da­vid Han­sen re­mar­kab­la in­sat­ser med sin kraft­ful­la counter­te­nor, si­na väl­mo­du­le­ra­de ko­lo­ra­tu­rer med ofor­ce­rad höjd och sin andro­gy­na up­pen­ba­rel­se. Men även Ke­til Hu­gaas som Dov­re­gub­ben gör vad han kan för att fö­ra in troll­värl­den i nu­tids­dra­mat. Ma­ri­ta Søl­berg sjung­er Sol­veigs par­ti ljuv­ligt lik­som mez­zon Inge­bjørg Kos­mo som mor Åse, tilli­ka åld­rad Sol­veig. De­ras av­slu­tan­de scen ger tra­ge­din en mjuk av­rund­ning. Den krä­van­de ti­tel­rol­len som Peer ge­stal­tas med stor in­le­vel­se av te­no­ren Nils Ha­rald Sø­dal och den ex­o­tis­ka Ani­tras (hon med dan­sen) höga so­pran­par­ti be­mäst­ras skick­ligt av Ka­ri Ulfsnes Klei­ven .

Katrin Nottrod­ts ge­nom­ar­be­ta­de scen­tablå­er ser­ve­ras som en se­rie drömsce­ner i Si­grid Strøm Rei­bos om­sorgs­ful­la re­gi. Det­ta bi­drar till­sam­mans med det klang­ful­la or­kes­ter­spe­let un­der John Hel­mer Fi­o­re till ett ge­di­get hel­hets­in­tryck.

Men om Peer Gynt i Re­in­ve­res tolk­ning är rik­tigt bra som ope­ra är jag mind­re sä­ker på. Kanske är det för li­te av sång­o­pe­ra och kanske är det dyst­ra grep­pet och sce­nen med döds­fa­bri­ken li­te för bru­tal för det som än­då skul­le va­ra en ny­tolk­ning av Ib­sens vis­ser­li­gen sam­hälls­kri­tis­ka men än­dock pi­ka­resk och folk­lust­spel. Men fram­för allt: Hur re­le­vant är Ib­sens frå­ge­ställ­ning i dag om hem­bygd, till­hö­rig­het och upp­brott i en tid som i sig själv ter sig allt­mer re­la­tiv och dif­fus i des­sa frå­gor?

RE­IN­VE­RE: PEER GYNT

Pre­miär 29 no­vem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 15 ja­nu­a­ri. Di­ri­gent: John Hel­mer Fi­o­re Re­gi: Si­grid Strøm Rei­bo Sce­no­gra­fi och ko­sty­mer: Katrin Nottrodt Ljus­de­sign: Rai­ner Casper Ko­re­o­gra­fi: Oleg Glus­h­kov So­lis­ter: Nils Ha­rald Sø­dal, Ma­ri­ta Søl­berg, Inge­bjørg Kos­mo, Ke­til Hu­gaas, Ka­ri Ulfsnes Klei­ven, Da­vid Han­sen, Thor Inge Falch, Jo­han­nes Weis­ser

Da­vid Han­sen

Ma­ri­ta Søl­berg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.