FÖ­RE­STÄLL­NING­AR

Tidskriften OPERA - - Innehåll - WI­E­NER STAATSO­PER • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRAN­BERG • FOTO: MI­CHAEL PÖHN

Fö­re­ställ­ning­ar Wi­e­ner Staatso­per, Gö­te­borgso­pe­ran, Kung­li­ga Ope­ran, Folko­pe­ran, Mal­mö Ope­ra, Det Konge­li­ge Te­a­ter (Kö­pen­hamn), Den Nors­ke Ope­ra & Bal­lett (Oslo), Fin­lands Na­tio­na­lo­pe­ra (Helsing­fors), Bay­e­rische Staatso­per (München) och Te­atro Re­al (Madrid).

En av sä­song­ens mest emot­sed­da pre­miä­rer var Ni­na Stemmes Elektradebut på Wi­e­ner Staatso­per. Man kan lugnt sä­ga att för­vänt­ning­ar­na var upp­skru­va­de, så re­dan fö­re jul ha­de jag för­säk­rat mig om en press­bil­jett. Re­gis­sö­ren Uwe Eric Lau­fen­berg och sce­no­gra­fen Rolf Glit­ten­berg ha­de för­lagt hand­ling­en till en mörk kolkäl­la­re i ett Wi­en­pa­lats an­no 1910, sam­ma tid som ver­kets till­komst. I det­ta grå­svar­ta mör­ker le­ver den ut­stöt­ta Elekt­ra, i Stemmes ge­stalt en pojk­flic­ka i ka­vaj­ko­stym och svar­ta herr­skor. I in­led­nings­sce­nen spo­las någ­ra nak­na, blo­di­ga unga kvin­nor re­na med vat­ten­slang i ett kak­lat hörn av de ag­gres­si­va tjä­na­rin­nor­na, vars uni­forms­jac­kor an­ty­der en mi­li­tärstat. Den vit­kläd­da fem­te tjä­na­rin­nan som pro­te­ste­rar blir satt i tvångs­trö­ja. En pa­ter­nos­ter­hiss är liv­li­nan mel­lan käl­lar­re­gi­o­nen och den öv­re, ”fi­na­re” världen som vi ald­rig får se ut­an ba­ra anar.

Via his­sen gör den rull­stols­bund­na Kly­taim­nest­ra en­tré, i Anna Lars­sons gäng­li­ga skep­nad klädd i guld­lamé och grått spre­tigt hår. Hen­nes Kly­taim­nest­ra är in­te det van­li­ga psy­ko­tis­ka nerv­vra­ket ut­an en mer lätt neu­ro­tisk se­nil dam av den fi­na världen. Det finns in­di­ka­tio­ner på att hon är mor­fi­nist. Lars­son sjung­er par­ti­et mag­ni­fikt med sin dju­pa alt, mjukt mer som en Mahler­li­ed än på det hög­ex­pres­si­va sätt som rol­len of­ta in­bju­der till. Helt plöts­ligt by­ter mor och dot­ter iden­ti­te­ter. Elekt­ra sät­ter sig i rull­sto­len me­dan mo­dern skju­ter på, men i slu­tet av ”Was blu­ten muss?” tjong­ar Elekt­ra med full kraft mo­dern i rull­sto­len mot ka­kel­väg­gen. Hämnd­mo­ti­vet vi­sas än mer av att Elekt­ra i sin res­väs­ka bär på den yxa som Aga­mem­non mör­dats med; den ut­gör hen­nes liv­för­säk­ring.

Det är gi­vet­vis en enorm ut­ma­ning för bå­de Ni­na Stem­me och Anna Lars­son att gö­ra si­na rol­ler i Elekt­ra för förs­ta gång­en med Wi­e­ner Phil­har­mo­ni­ker. Stemmes timb­re är omiss­känn­lig och hon har en fin bredd i rös­ten. Hon kan sjunga ly­riskt när så krävs, men har även en kant i rös­ten för de mer dra­ma­tis­ka ut­sat­ta lä­ge­na och stäm­man fyl­ler he­la sa­long­en. Trots en li­ten miss i den in­le­dan­de mo­no­lo­gens höga c, vi­sar Ni­na Stem­me stål­ner­ver och har det and­ra c:et i ”Was blu­ten muss?” som i en li­ten ask och rös­ten stegras allt mer ju läng­re pre­miär­fö­re­ställ­ning­en li­der. För att va­ra roll­de­but har Stem­me re­dan för­vå­nans­värt många schat­te­ring­ar som täc­ker rol­lens enor­ma spekt­rum och hen­nes so­pran är helt ofor­ce­rad – en enorm pre­sta­tion. Där­till ett su­perbt tyskt ut­tal.

I sam­spe­let med den vit­kläd­da systern Chry­sot­he­mis – den med två da­gars var­sel in­hop­pa­de Ri­car­da Mer­beth i stäl­let för den

in­sjuk­na­de An­ne Sch­wa­newilms – höjs tem­pe­ra­tu­ren. Mer­beth ska­par ett por­trätt av en ängs­lig hem­ma­dot­ter som för­sö­ker hål­la sig väl med al­la. Hon har en höjd­sä­ker so­pran, om än med ett visst stö­ran­de vi­bra­to, och vi­sar ock­så upp ett fint djup.

Trots allt det­ta sak­nas en re­gi som rik­tigt går på dju­pet. Den sce­nis­ka in­ten­si­te­ten vill in­te rik­tigt in­fin­na sig för­rän i de sista sce­ner­na. Falk Struck­manns Ores­tes har ett märg­fullt ut­spel och en emi­nent text­ning. Igen­kän­nings­sce­nen mel­lan sys­ko­nen slu­tar i ren in­cest, då de äls­kar i ett mörkt hörn. Elekt­ra för­vand­las här på en gång till kvin­na och det blir en ovän­tad eu­fo­ri i den­na scen. Men som hel­het har jag sett mer gast­kra­man­de Elektraupp­sätt­ning­ar – det känns som re­gis­sö­ren in­te tar ställ­ning till vis­sa aspek­ter i ver­ket. Nor­bert Ernst som Ai­gist­hos kom bort i hand­ling­en, med all­de­les för in­dif­fe­rent re­gi in­nan han mö­ter sin ba­ne­man i his­sen, Ores­tes upp­fost­ra­re. Pa­ter­nos­ter­his­sen lö­per se­dan amok och trans­por­te­rar upp och ner blo­di­ga fos­ter, tor­te­ra­de krop­par och den mör­da­de Kly­taim­nest­ra. Tjä­na­rin­nor­na flyr när en ny re­gim gri­per mak­ten.

Men vad som hän­der med Elekt­ra och Ores­tes ges inga svar på. Ores­tes åker upp i his­sen för att mör­da Kly­taim­nest­ra och för­svin­ner där­ef­ter ur hand­ling­en. I stäl­let för Elekt­ras sed­van­li­ga döds­dans kom­mer som en sym­bol för den nya ti­den unga par in och dan­sar, var­ef­ter de unga män­nen puck­lar på varand­ra. En ny vålds­spi­ral? Där­på ger de sig på Elekt­ra som se­dan för­svin­ner på ett obe­märkt sätt. Flyd­de hon ock­så? Ensam kvar på sce­nen blir Chry­sot­he­mis.

Det är en li­sa för sjä­len att hö­ra Wi­e­ner Phil­har­mo­ni­kers yp­per­li­ga klang­pa­lett med många fi­na en­skil­da in­sat­ser i Staatso­pers ut­sök­ta aku­stik. Men di­ri­gen­ten Mik­ko Franck lå­ter klang­mas­sor­na bli för jämn­tjoc­ka med för li­te dif­fe­ren­ti­e­ring i det­ta kom­pli­ce­ra­de par­ti­tur. Han kun­de ha va­rit mer ly­hörd för sång­ar­na och de­ras ny­an­ser.

Publi­kens hyll­ning­ar vid Ni­na Stemmes en­skil­da ap­plåd­tack vil­le ald­rig ta slut med ova­tio­ner som nåd­de or­kanstyr­ka. Där­e­mot fick tea­met och di­ri­gen­ten mot­ta bu­rop, vil­ket kän­des li­te märk­ligt ef­tersom re­gin knap­past var kon­tro­ver­si­ell.

STRAUSS: ELEKT­RA

Pre­miär 29 mars 2015. Di­ri­gent: Mik­ko Franck Re­gi: Uwe Eric Lau­fen­berg Sce­no­gra­fi: Rolf Glit­ten­berg Ko­stym: Ma­ri­an­ne Glit­ten­berg Ljus: Andre­as Grü­ter So­lis­ter: Ni­na Stem­me, Ri­car­da Mer­beth, Anna Lars­son, Falk Struck­mann, Nor­bert Ernst Spe­las 13, 17, 21 och 26 no­vem­ber.

Ni­na Stem­me

Anna Lars­son och Ni­na Stem­me

Va­dim Nuñes Be­louso­va

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.