SISTA OR­DET

Med an­led­ning av Carl Ni­el­sens 150-års­dag har ope­ran i Kö­pen­hamn na­tur­ligt­vis ock­så ta­git upp vår na­tio­nal­ton­sät­ta­res två ope­ror i re­per­to­a­ren. Den bib­lis­ka ope­ran Saul och Da­vid från 1901–02 får en ny upp­sätt­ning i re­gi av Da­vid Pount­ney, me­dan ko­me­din M

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Ja­kob Le­vin­sen

Den dans­ke mu­sik­kri­ti­kern Ja­kob Le­vin­sen skri­ver om var­för Dan­mark sak­nar en kärn­re­per­to­ar av stor, själv­med­ve­ten ope­ra på det eg­na ope­ra språ­ket vid si­dan om Carl Ni­el­sens mu­sik­dra­ma­tis­ka verk.

Det ska dock ut­länds­ka be­sö­ka­re in­te lå­ta sig för­blän­das av. För där­med är den ak­tu­el­la dansk­språ­ki­ga ope­ra­re­per­to­a­ren å and­ra si­dan i stort sett ut­tömd. Nej, det na­tur­ligt­vis in­te så. Det har kom­po­ne­rats och upp­förts dans­ka ope­ror så­väl långt fö­re som ef­ter Ni­el­sen. En hand­full av dem har sär­skilt un­der se­na­re år även bli­vit in­spe­la­de på cd.

Där­e­mot tycks sär­skilt äld­re dansk­språ­ki­ga ope­ror i sce­niskt hän­se­en­de ha för­svun­nit täm­li­gen långt in i ti­dens dim­hölj­da ru­i­ner. Till och med den kanske fi­nas­te dans­ka ope­ran fö­re Ni­el­sen, Pe­ter Hei­ses hi­sto­ris­ka tra­ge­di Drot og marsk från 1878, har även den ef­ter­hand ba­ra upp­förts gans­ka spo­ra­diskt.

Det finns fle­ra or­sa­ker till det. Som en nu­ti­da lyss­na­re tyd­ligt kan hö­ra på in­spel­ning­ar­na, kan man till stor del ta­la om tids­ty­pis­ka sång­spel av mer el­ler mind­re idyl­lisk bi­e­der­mei­er­stil än om ope­ra i det sto­ra for­ma­tet. Ett an­nat skäl är att Dan­mark, jäm­fört med många and­ra län­der från 1800-ta­lets Italien och Tyskland fram till det mo­der­na Fin­land, i på­fal­lan­de grad tycks sak­na en kärn­re­per­to­ar av stor, själv­med­ve­ten ope­ra på det eg­na språ­ket. Om den nå­gon­sin har fun­nits, har den i så fall bli­vit märk­bart osyn­lig.

Det kan myc­ket väl ha att gö­ra med den märk­ligt för­tryck­ta dans­ka själv­upp­fatt­ning­en, spe­ci­ellt ef­ter det trau­ma­tis­ka ne­der­la­get mot Tyskland 1864. Romantik, sär­skilt med tysk in­spi­ra­tion, av­skyd­des in­om det dans­ka in­tel­lek­tu­el­la li­vet långt in på 1900ta­let och kom­po­si­tö­rer med sen­ro­man­tis­ka bö­jel­ser blev ut­stöt­ta, me­dan all­mo­ge­so­nen Carl Ni­el­sen trots sin of­ta vil­da och dris­ti­ga mu­sik blev ta­gen som in­täkt för nå­got sunt, folk­ligt och blygt danskt. Men pre­cis som kar­ne­va­len och mång­fal­den sät­ter sig över den pro­vin­si­el­la själv­god­he­ten i Maske­rad, va­rar in­te hel­ler histo­ri­e­lös­he­ten för evigt. Och det är en sär­skilt här­lig iro­ni att den kanske mest spek­ta­ku­lä­ra be­gi­ven­he­ten in­om den äld­re dans­ka ope­ran un­der Ni­el­sen-året har med Ru­ed Lang­gaard att gö­ra.

Un­der Lang­gaards egen tid (1893–1952) ha­de hans svär­mis­ka och stor­slag­na mu­sik in­te en chans. Hans en­da ope­ra An­tikrist från 1920-ta­let blev urupp­förd sce­niskt först 1999 (i Ös­ter­ri­ke i tysk över­sätt­ning) och på dans­ka i Kö­pen­hamn 2002 i Staf­fan Val­de­mar Holms upp­sätt­ning (blev den förs­ta köp-dvd:n av en dansk­språ­kig ope­ra).

Men in­te för­rän i sep­tem­ber i år upp­förs An­tikrist för förs­ta gång­en nå­gon­sin en­ligt kom­po­si­tö­rens eg­na scenan­vis­ning­ar. Och det så långt bort från Kö­pen­hamn som i Ri­be, där Lang­gaard var dom­kyr­ko­or­ga­nist un­der slu­tet av sitt liv (www.lang­gaard­fes­ti­val.dk).

Det finns ing­en ome­del­bar lös­släppt maske­radstäm­ning i den­na hög­stäm­da kyr­koo­pe­ra. Än­då kan man gott se upp­fö­ran­det av An­tikrist näst in­till som ett ut­tryck för att mu­sik­histo­ri­ens kar­ne­valsupp­tåg lyck­ligt­vis ock­så går vi­da­re med ret­ro­ak­tiv kraft.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.