NYTT PÅ CD

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Ma­rie Kvarnström

Nio­be Re­gi­na in Te­be, La con­cor­dia de´pi­a­ne­ti, Al­fred, Jo­lan­ta, Feu­ersnot, Rid­dar Blåskäggs borg, Do­rot­hea Rösch­mann, Ele­na Mo¸suc och Vit­to­rio Gri­gòlo.

STEFFANI: NIO­BE, RE­GI­NA DI TE­BE Gau­vin, Ja­rous­sky, For­sy­the, Imm­ler, Sheehan, Wey, Blum­berg, Bal­zer, Le­mos. Boston Ear­ly Mu­sic Fes­ti­val Or­chest­ra/ Stubbs, O’det­te Era­to 0825646343546 Distr: War­ner Mu­sic

Om Nio­be ha­de nio, tolv el­ler fjor­ton barn va­ri­e­rar be­ro­en­de på vil­ken käl­la man kon­sul­te­rar. Hur många de än var, så lät gu­dar­na dö­da dem al­la för att straf­fa hen­nes hög­mod. Hon trod­de sig va­ra gu­dars li­ke. Nio­be nämns i Ili­a­den, Ham­let jäm­för sin mors kro­ko­dil­tå­rar för den dö­de ma­ken med hen­ne – ”Li­ke Nio­be, all te­ars” – men det är, som så of­ta i ba­roc­ko­pe­rans värld, fram­för allt av Ovi­di­us Me­ta­mor­fo­ser (Bok VI) som li­bret­tis­ten Lui­gi Or­lan­do lät sig in­spi­re­ras till Agosti­no Stef­fa­nis Nio­be, Re­gi­na di Te­be.

Steffani (1653–1728) fick gans­ka ny­li­gen god upp­märk­sam­het, när hans Sta­bat ma­ter gavs ut med bland and­ra Ce­ci­lia Bar­to­li som en av so­lis­ter­na. Steffani själv an­såg det som sitt mäs­ter­verk, men tvek­löst är in­spel­ning­en av Nio­be, Re­gi­na di Te­be väl värd att upp­märk­sam­mas. Det är Boston Ear­ly Mu­sic Fes­ti­val un­der led­ning av Paul O’det­te och Step­hen Stubbs som står för in­spel­ning­en. De har ti­di­ga­re gett ut, bland an­nat, två ut­märk­ta inspelningar av Lul­ly (Psychée och Thésée); av­stån­det till Steffani är in­te så långt.

Histo­ri­en om hur ko­nung An­fio­ne hell­re vill le­va lugnt och stil­la och där­för över­lå­ter tro­nen till sin hust­ru och drott­ning Nio­be, som ut­sätts för en in­trig av Po­li­fer­no och Cre­on­te, har den sed­van­li­ga my­to­lo­gis­ka rek­vi­si­tan. Olyck­lig kär­lek, gu­dars vre­de och elän­dig död samt Nio­be som ge­nom­går en me­ta­mor­fos till sten – allt skild­rat i ett högt tem­po med en in­tri­kat och ef­fek­tiv mu­sik. Stef­fa­nis ari­or är kor­ta, säl­lan läng­re än ett par mi­nu­ter, och de är vack­ra. Ome­del­bart sätts stäm­ning­en i det käns­lo­lä­ge som ska ut­tryc­kas.

Det blir in­te säm­re av att so­lis­ter­na hål­ler hög klass. De bå­da so­pra­ner­na, Aman­da For­sy­the som Man­to och Ka­ri­na Gau­vin som Nio­be, har lätt­het så­väl som tät­het i si­na rös­ter, låt va­ra att Gau­vin är två snäpp bätt­re. Två kraft­ful­la ba­ry­to­ner med säll­synt svär­ta, Christi­an Imm­ler (Tire­sia) och Jes­se Blum­berg (Po­li­fer­no), har säll­skap av två te­no­rer, Co­lin Bal­zers Ti­be­ri­no och Aa­ron She­e­hans Cle­ar­te, där möj­li­gen den för­ra är aning­en vek.

Tre counter­te­no­rer finns med, José Le­mos Ne­rea är dock nå­got sträv, även om fra­se­ring­en är god. Ter­ry Wey (Cre­on­te) har en tä­ta­re och star­ka­re röst, men fö­ga för­vå­nan­de är det Philip­pe Ja­rous­skys An­fio­ne som slår dem al­la. Hans mju­ka, näs­tan skö­ra röst pas­sar rol­len ut­märkt. Ljuv­li­ga pi­a­nis­si­mon in­te minst, som i ”Sfe­re amiche”, el­ler en sublim ope­ra­död, där han bok­stav­li­gen sjung­er sin sista suck så vac­kert att de straf­fan­de gu­dar­na bor­de ång­ra bar­na­mor­den. Till hjälp finns gi­vet­vis or­kes­tern som spe­lar vi­talt och en­ga­ge­rat. Som bäst uppnår den ett slags trans­pa­rens, men vid ensta­ka till­fäl­len kun­de klang­krop­pen dock va­ra li­te mer sam­lad. Ran­dan­märk­ning det­ta i en ope­ra väl värd att lä­ra kän­na. Claes Wah­lin CALDARA: LA CON­COR­DIA DE’ PI­A­NE­TI Behle, Cange­mi, Do­no­se, Fa­gi­o­li, Ga­lou, Me­na, Tit­to­to. La Cet­ra/mar­con Ar­chiv 479 3356 [2 CD] Distr: Uni­ver­sal

Den så om­hul­da­de konst­när­li­ga fri­he­ten är var­ken en själv­klar el­ler nöd­vän­dig för­ut­sätt­ning för att ska­pa konst. Det vi­sar in­te minst mu­sik­histo­ri­en där, för­u­tom ska­pel­sen, härs­ka­re hyl­la­des i par­ti och mi­nut med mu­sik som se­dan länge har klas­si­kersta­tus. An­to­nio Caldara var på sin tid mer po­pu­lär än Jo­hann Se­basti­an Bach, och han fick en ståt­lig be­grav­ning i Stefans­do­men i Wi­en i de­cem­ber 1736. Caldara var pro­duk­tiv, hans verklis­ta över kan­ta­ter, ope­ror och ora­to­ri­er är lång. Cir­ka 40 ora­to­ri­er, 50 mäs­sor, 300 kan­ta­ter och över 90 sce­nis­ka verk. To­talt ska han ha åstad­kom­mit om­kring 3500 kom­po­si­tio­ner. Än­då blev han ba­ra någ­ra och 60 år gam­mal.

Hans sce­nis­ka verk in­ne­fat­ta­de me­lo­dra­mer, in­ter­mez­zon, ope­ror, te­a­tra­la fes­ter el­ler – som fö­re­lig­gan­de – en te­a­ter­kom­po­si­tion: La con­cor­dia de’ pi­a­ne­ti – com­po­ni­men­to te­a­tra­le per mu­si­ca, som är en två tim­mar lång hyll­ning till kej­sa­rin­nan Eli­sa­beth, som den 19 no­vem­ber 1723 ha­de namns­dag. Hen­nes man Karl VI, en av habs­bur­gar­na, ha­de vad man kun­de kal­la en in­tel­lek­tu­ell mu­sik­smak. Han vil­le gär­na ha kontra­punkt och stor­sla­gen mu­sik, vil­ket Caldara kun­de för­se ho­nom med. Eve­ne­mang­et lär ha va­rit stor­ar­tat. Pryd­da häs­tar som drog smyc­ka­de tri­umfvag­nar, i vil­ka mu­si­ker och sång­a­re fram­för­de den två tim­mar långa hyll­ning­en till stads­bor­nas för­tjus­ning. Folk ska ha klätt­rat upp på ta­ken för att kun­na se och hö­ra.

Caldara fö­re­na­de den tys­ka li­te mer ro­bus­ta mu­si­ken med en ita­li­ensk lätt­het. För det är in­te hand­ling­en i den­na te­a­tra­la kom­po­si­tion som be­då­rar och hur de oli­ka pla­ne­ter­na/gu­dar­na ki­vas om huruvi­da Eli­sa­beth är jäm­bör­dig med gu­din­nor el­ler ska nöja sig med att va­ra främst bland död­li­ga, ut­an det är mu­si­ken, som präglas av har­mo­ni med fle­ra me­lo­di­ö­sa och ut­sök­ta ari­or.

Vid fram­fö­ran­det ska Apol­lo ha sjung­its av ing­en mind­re än den be­röm­de kastra­ten Ca­re­s­ti­ni. Här är det Fran­co Fa­gi­o­li, som har seg­lat upp som en av de ab­so­lut främs­ta counter­te­no­rer­na i dag. Ty­värr har han ba­ra två ari­or, men lik­väl stic­ker han ut som pri­mus in­ter pa­res i ett so­list­lag som in­ne­fat­tar Ve­ro­ni­ca Cange­mis mju­ka, fo­ku­se­ra­de so­pran (Di­a­na), en sta­dig te­nor i Da­ni­el Behle (Mer­cu­rio), en bas med säll­synt svär­ta, Luca Tit­to­to (Sa­tur­no), Rux­an­dra

Do­no­ses (Gio­ve) elas­tis­ka mez­zo­so­pran, den ut­märk­te counter­te­no­ren Car­los Me­na (Mar­te) samt en fa­sci­ne­ran­de contraalt, Del­p­hi­ne Ga­lou (Ve­ne­re).

Allt un­der frisk led­ning av Andrea Mar­con med en­semb­len La Cet­ra. Claes Wah­lin DVORˇ ÁK: AL­FRED Froe­se, von Both­mer, Rumpf, Sabrowski, Mi­kulás, Ung­er, Bax­ová. Czech Phil­har­mo­nic Cho­ir Br­no, Pra­gue Ra­dio Symp­ho­ny Or­chest­ra/förs­ter Ar­co­di­va UP0140-2 612 [2 CD]

An­tonín Dvoˇráks förs­ta ope­ra Al­fred är en syn­ner­li­gen säll­synt få­gel och har ald­rig – till skill­nad mot hans öv­ri­ga nio ope­ror – spe­lats in på ski­va. Den kom­po­ne­ra­des 1870, när den 29-åri­ge ton­sät­ta­ren satt i or­kes­tern på Pro­vi­so­ris­ka te­a­tern i Prag, och ver­ket har ba­ra iscen­satts en gång, 1938 i tjec­kis­ka Olo­mouc. 1961 kun­de man hö­ra någ­ra frag­ment ur ope­ran i en ra­di­out­sänd­ning från ope­ra­hu­set i Pil­sen. I slu­tet av 80-ta­let pla­ne­ra­des ett fram­fö­ran­de av Al­fred in­om ra­men för fram­fö­ran­den av Dvoˇráks samt­li­ga ope­ror i sam­band med det stun­dan­de 150-års­ju­bi­le­et 1991. Men de so­ci­a­la och po­li­tis­ka om­välv­ning­ar­na 1989 sat­te stopp för de pla­ner­na.

Det var me­ning­en att den tys­ke di­ri­gen­ten Gerd Al­brecht, som spe­lat in de fles­ta av ton­sät­ta­rens ope­ror på cd (Suprap­hon, Or­feo) ock­så skul­le spe­la in Al­fred. Men pla­ner­na gick om in­tet när Al­brecht av­led i bör­jan av för­ra året. I stäl­let ax­la­de den i Ostra­va nu­me­ra verk­sam­me di­ri­gen­ten He­i­ko Mathias Förs­ter hans man­tel och såg till att ett kon­sert­fram­fö­ran­de av ope­ran kun­de äga rum i Ru­dol­fi­num i Prag i hös­tas.

Dvoˇráks ope­ra, av nå­gon kal­lad mer wag­nersk än Wag­ner själv, ba­se­rar sig på ett dra­ma vid namn Al­fred der Gros­se av Karl The­o­dor Kör­ner (1791–1813). Tex­ten är på tys­ka, var­för vet man in­te, men san­no­likt ha­de det med prag­ma­tis­ka el­ler eko­no­mis­ka upp­hovs­rätts­skäl att gö­ra. En viss Wag­ne­ri­de­a­li­se­ring kanske man in­te hel­ler kan bort­se ifrån. Som många and­ra ton­sät­ta­re på 1800-ta­let svär­ma­de även Dvoˇrák i sin ung­dom för den tys­ke mäs­ta­ren.

Kör­ner var en tysk po­et som dog ung i up­p­ro­ren mot Na­po­le­on och läm­na­de ett an­sen­ligt lit­te­rärt arv ef­ter sig, till viss del även mu­si­ka­liskt om­hän­der­ta­get av ton­sät­ta­re som We­ber och Schu­bert.

Pjä­sens hand­ling ut­spe­lar sig i söd­ra Eng­land vid ti­den för de dans­ka vi­king­ar­nas härj­ning­ar un­der and­ra hälf­ten av 800-ta­let. Kung Al­fred the Gre­at (849–899) var en verk­lig fi­gur, en kri­ga­re och upp­lyst mo­nark, som även and­ra ope­ra­ton­sät­ta­re har in­tres­se­rat sig för (Tho­mas Ar­ne, Do­ni­zet­ti). Vid si­dan om Al­fred i kam­pen mot vi­king­ar­na står hans trog­na Al­vi­na, som även är upp­vak­tad av den dans­ke prin­sen Ha­rald. Ef­ter di­ver­se tu­rer, rädd­nings­ak­tio­ner och stri­der, in­klu­si­ve en ut­flykt in i fi­en­de­läg­ret ut­klädd till har­pist, för­e­nar sig Al­fred med sin äls­ka­de Al­vi­na.

Mu­si­ken är en stil­bland­ning av Wag­ner (Tann­häu­ser och Tris­tan) och fransk grand opé­ra. Den över fem­ton mi­nu­ter långa uver­ty­ren har ibland fö­re­kom­mit se­pa­rat som Tra­gisk uvertyr. Ett fre­kvent åter­kom­man­de mo­tiv i mu­si­ken är på­fal­lan­de likt In­ter­na­tio­na­len, men den­na me­lo­dis upp­komst sätts i sam­band först med Pa­ris­kom­mu­nens fall, som äg­de rum året ef­ter (1871). Lik­he­ten är mer av en till­fäl­lig­het.

Al­fred in­ne­hål­ler en hel del myc­ket vac­ker och dra­ma­tisk mu­sik, men de per­son­li­ga fin­gerav­tryck som man för­knip­par med Dvoˇrák fin­ner man först i hans se­na­re ope­ror. Fram­fö­ran­det är ge­di­get och Prags ra­di­osym­fo­ni­ker spe­lar oklan­der­ligt. So­lis­ter­na är ock­så myc­ket bra, sär­skilt te­no­ren Fer­dinand von Both­mer som dansken Ha­rald och ba­ry­to­nen Fe­lix Rumpf som Al­fred. Pet­ra Froe­se, som den av dans­kar­na till­fång­a­tag­na Al­vi­na, Al­freds tro­lo­va­de, har en rak, spet­sig so­pran som kun­de ha vinn­lagt sig om li­te mer ny­an­ser.

Ope­ran är mer att be­trak­ta som ett fynd för den sär­skilt Dvoˇrák­in­tres­se­ra­de. Den som på all­var in­tres­se­rar sig för Dvoˇrák som mu­sik­dra­ma­ti­ker re­kom­men­de­ras att bör­ja med mäs­ter­verk som Di­mitrij, Ja­ko­bi­nen, Cˇert a Kácˇa el­ler Ru­sal­ka. Hen­ry Lars­son TJAJ­KOV­SKIJ: JO­LAN­TA Netre­b­ko, Sko­rocho­dov, Mar­kov, Ko­val­jov. Slo­ve­ni­an Phil­har­mo­nic Or­chest­ra/ Villau­me DG 479 3969 [2 CD] Distr: Uni­ver­sal

I en in­ter­vju för­vå­nar sig Anna Netre­b­ko över att Tjaj­kov­skijs sista ope­ra Jo­lan­ta näs­tan ald­rig spe­las ut­an­för Ryss­land. Men det är in­te så un­der­ligt. Läng­den, 90 mi­nu­ter, är oprak­tisk, och hand­ling­en är just in­te tack­sam sce­niskt. En blind prin­ses­sa hålls isolerad i en an­ge­näm mil­jö, okun­nig om be­grepp som ljus och färg. Hen­nes far kung­en vill näm­li­gen in­te att hon ska be­hö­va li­da av sitt han­di­kapp. Men en prins tar sig in i det slut­na pa­ra­di­set och upp­ly­ser hen­ne, och si hon blir bå­de kär och se­en­de. Hap­py end.

Men det går lätt att hål­la med Netre­b­ko om att den här ope­ran pas­sar ut­märkt att fram­fö­ras kon­ser­tant, ef­tersom den in­ne­hål­ler här­li­ga par­ti­er för sång­ar­na och hög­klas­sig Tjaj­kov­skij­mu­sik. Anna Netre­b­ko ini­ti­e­ra­de ock­så själv en Jo­lan­ta-tur­né hös­ten 2012, och den här in­spel­ning­en här­stam­mar från kon­sert­hu­set i Essen.

Jo­lan­ta har ett starkt för­flu­tet på gram­mo­fon, och den nya in­spel­ning­en mås­te mä­tas mot ett par rik­tigt fi­na äld­re inspelningar: Ms­tislav Rostropo­vitjs från 1984 med Gali­na Visj­nev­ska­ja som Jo­lan­ta och Va­le­rij Ger­gi­evs från 1994 med Gali­na Gor­cha­ko­va. Anna Netre­b­ko står sig väl i det säll­ska­pet men över­glän­ser in­te på nå­got vis si­na fö­re­gång­a­re. Netre­b­ko har nu­me­ra vis­ser­li­gen ock­så sjung­it La­dy Mac­beth men har en i grun­den mer ly­risk stäm­ma än si­na äld­re kol­le­ger och har in­te sam­ma fan­tas­tis­ka dra­ma­tis­ka ex­pan­sions­för­må­ga. Men hon sjung­er med den vack­ras­te lys­ter i al­la lä­gen och i stort sett är det en ren smak­sak vil­ken av des­sa fi­na Jo­lan­tor man fö­re­drar.

Ti­tel­rol­len är dock in­te to­tal­do­mi­ne­ran­de. Te­no­rens, prinsens, par­ti är nog så vik­tigt. Här finns av­gö­ran­de skill­na­der. Sergej Sko­rocho­dov har en täm­li­gen en­di­men­sio­nell kraft­tenor av ty­piskt ryskt mär­ke, och den när­gång­na mik­ro­fon­pla­ce­ring­en för­stär­ker dess­utom bris­ten på ny­an­ser. Den nä­ra sex­tio­å­ri­ge Ni­co­lai Ged­da i 1984 års in­spel­ning är näs­tan choc­ke­ran­de myc­ket bätt­re, och även Ge­gan Gri­go­ri­ans tä­ta li­del­se­ful­la stäm­ma tio år se­na­re ger prin­sen en helt an­nan mänsk­lig­het och glans. Den nya in­spel­ning­en har sitt star­kas­te kort, för­u­tom i Netre­b­ko, i Alex­ej Mar­kov som prinsens be­led­sa­ga­re Robert. Det vack­ras­te num­ret i Jo­lan­ta sjungs av hen­nes far, och Vi­ta­lij Ko­val­jov är en över­ty­gan­de kung men kan in­te rik­tigt mä­ta sig med Sergej Aleks­ha­skins im­po­ne­ran­de klangdjup i 1994 års in­spel­ning.

I den nya in­spel­ning­en leds Slo­vens­ka fil­har­mo­nin om­sorgs­fullt av Em­ma­nu­el Villau­me, men mest Tjaj­kov­skij-idi­o­ma­tiskt kling­ar Ger­gi­evs Ma­ri­in­skijor­kes­ter, och mest en­ga­ge­rat och pas­sio­ne­rat Rostropo­vitjs Or­chest­re de Paris.

Anna Netre­b­kos många fans be­hö­ver in­te tve­ka, men är man främst ute ef­ter hel­he­ten bör man sö­ka sig till nå­gon av de två äld­re kon­kur­ren­ter­na. Lennart Bromander STRAUSS: FEU­ERSNOT Eiche, Woldt, Schneider, Schwing­ham­mer. Chor des Bay­e­ri­schen Rund­funks, Kin­der­chor des Staat­st­hea­ters am Gärt­ner­platz und Münch­ner Rund­fun­kor­ches­ter/schir­mer CPO 777 920-2 [2 cd] Distr: Eu­ro­ton Un­der 1890-ta­let kom Ri­chard Strauss de­fi­ni­tivt att in­ta plat­sen som Tysklands sär­klas­si­ga unga ton­sät­tar­stjär­na, och de nya verk han pre­sen­te­ra­de blev idel suc­cé­er. Ett un­dan­tag dock hans förs­ta ope­ra Gun­tram, som föll ige­nom helt vid ur­pre­miä­ren 1895 i München, den stad där han föd­des och väx­te upp. Det ha­de Strauss svårt att smäl­ta, och han ru­va­de på hämnd. I Berlin fick han kon­takt med en an­nan man med horn i si­dan till München, Ernst von Wol­zo­gen. Den­ne var halv­bror till den ärke­kon­ser­va­ti­ve wag­ne­ri­a­nen Hans von Wol­zo­gen i Bay­reuth men av helt an­nat kyn­ne. Ernst var sa­ti­ri­ker och ska­pa­re av den ber­lins­ka ka­barén Über­brettl. Han ställ­de sig vil­lig att skri­va ett li­bret­to åt Ri­chard Strauss med en li­tet la­gom udd mot München. Re­sul­ta­tet kom att bli Strauss ope­ra nummer två, Feu­ersnot. El­ler in­te ope­ra ut­an ”Sing­ge­dicht” som Strauss fö­re­drog att kal­la den.

Det är en lätt­vik­tig histo­ria om en trol­le­ri­kun­nig man, Kun­rad, som flyt­tar in i ett hus i München. En mid­som­ma­raf­ton ut­sätts han för spott och spe bå­de av sta­dens bor­ga­re och av Di­e­mut, den jung­fru han till­ber. Kun­rad sva­rar med att be­rö­va sta­den all eld och där­med läg­ga he­la München i mör­ker. Ti­telns ”-not” har allt­så sam­ma be­ty­del­se som ”-nöd” i and­nöd, ”eld­brist”, och in­te nöd or­sa­kad av elds­vå­da. Kun­rad läx­ar se­dan upp den för­skräck­ta me­nig­he­ten och be­rät­tar att han min­sann lärt si­na kons­ter av mäs­ter Reich­hart (läs: Wag­ner) och dem ha­de han äm­nat väl­sig­na sta­den med. Fol­ket änd­rar sig raskt och tar Kun­rad till sig och så gör ock­så Di­e­mut.

Feu­ersnot är till in­ne­hål­let en ren ba­ga­tell och knap­past möj­lig att upp­fö­ra med fram­gång an­nat än i den för­löj­li­ga­de sta­den själv, München – urupp­fö­ran­det 1901 äg­de dock rum i Dres­den. Men även i München har det va­rit långt mel­lan fram­fö­ran­de­na.

Mu­si­ken är in­te li­ka ba­ga­tellar­tad som hand­ling­en, och tyc­ker man om Ri­chard Strauss bör man in­te för­sum­ma Feu­ersnot. Strauss är på­tag­ligt på gott hu­mör och ope­ran är pepp­rad med fyn­di­ga och ro­li­ga Wag­ner­pa­ro­dis­ka po­äng­er. Strauss höll Wag­ner högt, men i mot­sats till kla­nen i Bay­reuth kun­de han även skäm­ta om mäs­ta­ren. Strauss drar på med he­la sin ta­lang för or­kes­ter­vir­tu­o­se­ri­er, och det sprit­ter av bril­jan­ta idéer.

Den­na in­spel­ning byg­ger på ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de i München 2014. Ulf Schir­mer och Mün­chens ra­di­oor­kes­ter sva­rar på Strauss go­da hu­mör med schwung och spi­ri­tu­a­li­tet.

In­tres­sant är att man i Feu­ersnot knap­past fin­ner nå­got som le­der fram mot de när­mast föl­jan­de Straus­so­pe­ror­na Salo­me och Elekt­ra, där­e­mot åt­skil­ligt som pe­kar fram mot Ro­sen­ka­val­je­ren. Och då in­te ba­ra den vals som fol­ket bris­ter ut i un­der sitt mäs­ter­sång­ar­mäs­si­ga mid­som­mar­fi­ran­de. Esprin i Ro­sen­ka­val­je­ren lik­som myc­ket av den mu­si­ka­lis­ka fra­se­o­lo­gin finns det en hel del av re­dan i Feu­ersnot.

And­ra ton­sät­ta­re skul­le ha gjort ett al­ter ego som Kun­rad till te­nor men knap­past Strauss, som in­te var nå­gon stör­re vän av te­no­rer. Här sjungs Kun­rad av Mar­kus Eiche, en av de se­nas­te i ra­den av ly­san­de tys­ka ka­rak­tärs­ba­ry­to­ner, och det är svårt att fö­re­stäl­la sig en bätt­re Kun­rad. Den lät­tom­byt­li­ga Di­e­mut är en helt ung flic­ka men som so­pran­par­ti har Di­e­mut en vux­na­re tyngd. Si­mo­ne Schneider har stor lys­kraft i sin so­pran. Det här är som hel­het en in­spel­ning som gör Feu­ersnot all tänk­bar rätt­vi­sa. Lennart Bromander

BAR­TÓK: RID­DAR BLÅSKÄGGS BORG Tom­lin­son, Deyoung. Phil­har­mo­nia Or­chest­ra, Phil­har­mo­nia Vo­i­ces/ Sa­lo­nen Sig­num Clas­sics B00IDCQ466 Distr: Nax­os

Bé­la Bar­tók skrev Rid­dar Blåskäggs borg 1911–12 ef­ter li­bret­to av Bé­la Balázs ba­se­rad på Char­les Per­raults frans­ka ver­sion av sa­gan om Blåskägg. Först 1918 ha­de ope­ran pre­miär på Bud­a­pesto­pe­ran. Bar­tók själv trod­de länge att den ald­rig skul­le upp­fö­ras. I Sve­ri­ge gavs den se­nast på Kung­li­ga Ope­ran 2012; ope­ran sän­des live från Metro­po­li­tan i feb­ru­a­ri i år (Mets pre­miär sköts sym­bo­liskt nog upp av en storm), och nu i vår ges den i en dubbel till­sam­mans med Ar­nold Schön­bergs Er­war­tung på Gö­te­borgso­pe­ran. Det finns allt­så go­da möj­lig­he­ter att jäm­fö­ra oli­ka upp­sätt­ning­ar.

Mu­si­ka­liskt är ope­ran en rik, väl sam­man­hål­len väv med en fast sym­me­tri. Den har ett ri­ka­re me­lo­diskt språk än många av Bar­tóks se­na­re verk, vil­ket ju kan va­ra en an­ge­näm över­rask­ning. Dess te­ma­tis­ka innehåll och sym­bo­lik har många psy­ko­lo­gis­ka bott­nar och tolk­nings­möj­lig­he­ter, och många tolk­ning­ar har ock­så gjorts.

De nyss gifta Ju­dith (Michel­le Deyoung) och rid­dar Blåskägg (John Tom­lin­son) an­län­der till rid­da­rens borg, som lig­ger i mör­ker. Ju­dith blir fix­e­rad av de sju låsta dör­rar­na. Vad döl­jer sig bakom dem? Hon ber om nyck­lar­na. Till slut får hon dem av Blåskägg. Han är plå­gad; han vill stänga Ju­dith ute från si­na hem­lig­he­ter, men sam­ti­digt drar han hen­ne för­tviv­lat till sig. En ef­ter en blot­tas mör­ka hem­lig­he­ter: en tor­tyr­kam­ma­re, en va­pen­kam­ma­re, en blo­dig skatt­kam­ma­re, en sjö av tå­rar. Blåskägg sä­ger att åt­minsto­ne den sista dör­ren mås­te för­bli stängd. Ju­dith fram­här­dar och öpp­nar till sist dör­ren. Där bakom döl­jer sig Blåskäggs ti­di­ga­re tre hust­rur, och nu är den för­hopp­nings­ful­la kärleken mel­lan Ju­dith och Blåskägg oå­ter­kal­le­ligt för­lo­rad – hon får lov att trä­da in i bor­gens mör­ker som Nat­tens drott­ning, och dör­ren slu­ter sig bakom hen­ne. Allt är åter mör­ker.

Den ak­tu­el­la cd-ut­gå­van är en li­ve­in­spel­ning från Wi­ens Kon­sert­hus i no­vem­ber 2011. Esa-pek­ka Sa­lo­nen di­ri­ge­rar Phil­har­mo­nia Or­chest­ra med su­perb pre­ci­sion. Sär­skilt träblå­sar­na är fe­no­me­na­la, och ba­lan­sen mel­lan sång­a­re och or­kes­ter är ge­nom­gå­en­de myc­ket god. Michel­le Deyoung är myc­ket över­ty­gan­de som Ju­dith, ömsom ängs­lig, ömsom på­stri­dig. John Tom­lin­sons rid­dar Blåskägg är mer pro­ble­ma­tisk – i de läg­re re­gist­ren över­ty­gar hans mör­ka klang, men i de hög­re ton­lä­ge­na blir hans bas an­strängd och bär in­te fram mu­si­ka­liskt.

Den eng­els­ka över­sätt­ning­en är till skill­nad från det un­gers­ka ori­gi­na­let skri­ven på ett fyrt­ak­tigt tro­ke­iskt versmått, lik­nan­de Ka­le­va­las ru­no­me­ter, som ef­fek­tivt åter­ger den po­e­tis­ka tyng­den i dra­mat. Text­läs­ning jäm­si­des med lyss­nan­det re­kom­men­de­ras för den som in­te kan un­gers­ka el­ler in­te är väl för­tro­gen med tex­ten. PORTRAITS Do­rot­hea Rösch­mann, so­pran. Mal­colm Mar­ti­neau, pi­a­no. Sång­er av Schu­bert, Schu­mann, Strauss och Wolf So­ny 8883785852 Distr: So­ny

Do­rot­hea Rösch­mann har va­rit en av de le­dan­de ly­ris­ka so­pra­ner­na se­dan se­na­re hälf­ten av nit­ti­o­ta­let. Bort­sett från en in­spel­ning av Hän­dels tys­ka ari­or från år 2000 är det­ta dock hen­nes förs­ta so­lo-cd. San­ner­li­gen på ti­den, och det är be­klag­ligt att det in­te finns någ­ra so­lo­in­spel­ning­ar från hen­nes ti­di­ga­re år, då hon ha­de en lät­ta­re ”Su­san­na-so­pran”. Da­gens Do­rot­hea Rösch­mann har en mer full­ma­tat mo­gen röst, men den är än­då så flex­i­bel att Gret­chen vid sin spinn­rock kan lå­ta som en osä­ker ton­års­flic­ka, sam­ti­digt som Mig­non be­sjung­er Italien med mäk­tig trån­sju­ka.

Rösch­mann har satt sam­man sin ski­va som en rad kvin­no­por­trätt. Schu­berts och Hu­go Wolfs sång­por­trätt av Go­et­hes Mig­non ställs här si­da vid si­da ge­nom bå­da ton­sät­tar­nas samt­li­ga fy­ra Mig­non­sång­er. Me­ra Go­et­he i Schu­berts tre Gret­chen-sång­er, ”Der Kö­nig in Thu­le”, ”Gret­chen am Spinn­ra­de” och den säl­lan fram­för­da ”Gret­chens Bit­te”. Dess­utom Schu­manns fem Ma­ria Stu­art-sång­er plus fy­ra sång­er av Ri­chard Strauss. Att des­sa fy­ra så kän­da och äls­ka­de Strauss-sång­er, ”Die Nacht”, ”Mor­gen”, ”Schlech­tes Wetter” och ”Be­freit” plat­sar un­der be­teck­ning­en ”por­trätt” är mer än tvek­samt, men det har man gär­na över­se­en­de med.

Or­det ut­sökt är svårt sli­tet som ka­rak­te­ri­se­ran­de ad­jek­tiv, men det är det en­da tänk­ba­ra att an­vän­da om Do­rot­hea Rösch­manns li­ed­tolk­nings­konst. Med sin ex­em­pla­riskt tyd­li­ga dik­tion mi­ni­me­rar hon ut­tryc­ket med max­i­mal ef­fekt. Käns­lor­na hålls strängt till­ba­ka, men man för­nim­mer dem än­då starkt i al­la små skift­ning­ar i rös­ten. Ju in­ten­si­va­re käns­lor desto mer vo­kal di­sci­plin. Men när käns­lor­na bris­ter som vid ”Da­hin, da­hin!” i Hu­go Wolfs ”Kenn­st du das Land” blir ef­fek­ten över­väl­di­gan­de.

Hur tro­vär­dig är egent­li­gen au­ten­ti­ci­te­ten hos Ma­ria Stu­arts dik­ter? I tids­ty­pisk tysk över­sätt­ning är de fem dik­ter­na i al­la fall mis­s­tänkt väl an­pas­sa­de till den of­fer­roll som gi­vits hen­ne i ef­ter­hand, in­te minst av Schil­ler. Men Schu­mann har ska­pat ett fint sam­man­hål­let por­trätt av de fem dik­ter­na, som föl­jer den skots­ka drott­ning­ens livscy­kel från av­ske­det till Frank­ri­ke fram till bö­nen in­för

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.