BOKNYTT

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Le­na Nordin, hov­sång­ers­ka

Ar­mas Jär­ne­fält – kom­po­si­tör och kapellmästare i Fin­land och Sve­ri­ge samt Fra drøm til sce­ne – om sang og kar­ri­e­re.

AR­MAS JÄR­NE­FELT – KOM­PO­SI­TÖR OCH KAPELLMÄSTARE I FIN­LAND OCH SVE­RI­GE

Red: Hannu Sal­mi och Las­se Zil­li­acus Över­sätt­ning: Las­se Zil­li­acus At­lan­tis/kungl. Mu­si­ka­lis­ka Aka­de­mi­en/svens­ka Lit­te­ra­tur­säll­ska­pet i Fin­land, 2014 ISBN 978-91-7353-716-2

Min­net av Ar­mas Jär­ne­felt (1869–1958) i Sve­ri­ge i dag är för­bun­det med hans verk­sam­het som le­gen­da­risk di­ri­gent och hov­ka­pell­mäs­ta­re vid Stock­holmso­pe­ran åren 1907 till 1932. Kanske har ock­så nå­gon ra­di­o­lyss­na­re lyst­rat till hans en gång så kän­da mi­ni­a­tyr­styc­ken för or­kes­ter, Ber­ceuse och Pre­lu­di­um, som en­ligt Carl­gun­nar Åh­léns av­läs­ning av Stim-rap­por­ter kling­at nä­ra hund­ra gång­er ba­ra un­der år 2006.

Re­kry­te­ring­en av Jär­ne­felt till Stock­holmso­pe­ran in­ne­bar en dras­tisk kva­li­tets­höj­ning av verk­sam­he­ten. Nya verk av ti­dens mo­der­na ton­sät­ta­re in­för­li­va­des i re­per­to­a­ren och Jär­ne­felt fick bland an­nat ta sig an den svens­ka pre­miä­ren på Salo­me den 14 april 1908. In­om en och sam­ma vec­ka sam­ma vår upp­för­de han även he­la Ni­be­lung­ens ring. Han di­ri­ge­ra­de Tu­re Rang­ströms Kron­bru­den, men ock­så ope­ror av Kurt At­ter­berg, Na­ta­nael Berg och Wil­helm Pe­ter­son-ber­ger (Do­me­dags­pro­fe­ter­na). Som di­ri­gent vinn­la­de han sig om en all­si­dig re­per­to­ar, men la stor tyngd­punkt på fram­fö­ran­den av Wag­ners ope­ror och mu­sik­dra­mer. Pe­ter­son-ber­ger be­röm­de i Da­gens Ny­he­ter Jär­ne­felts kva­li­te­ter som ope­ra­di­ri­gent, men ef­ter en blun­der i sam­band med ett äre­kränk­nings­mål, föll även Jär­ne­felt i on­åd hos den strids­lyst­ne kri­ti­kern. Ar­mas Jär­ne­felt föd­des i Vi­borg och kom från en fin­lands­svensk släkt. Fa­dern var över­ty­gad fen­no­man, det vill sä­ga han iv­ra­de för fins­kans ställ­ning i den bit­vis för­bitt­ra­de språk­strid mel­lan sveko­ma­ner och fen­no­ma­ner som ut­spe­la­de sig i det på 1800-ta­let rys­ka stor­furs­ten­dö­met Fin­land. Ena bro­dern var konst­när, den and­re för­fat­ta­re och an­häng­a­re till tol­sto­ja­nis­men, me­dan systern Ai­no ge­nom sitt gif­ter­mål med Je­an Si­be­li­us såg till att ”Jan­ne”, som han kal­la­des, blev svå­ger i fa­mil­jen. Un­der he­la sitt liv för­blev Jär­ne­felt en hän­gi­ven för­med­la­re av Si­be­li­us mu­sik.

Jär­ne­felt stu­de­ra­de kom­po­si­tion för Helsing­fors ene mu­sik­po­ten­tat Mar­tin We­geli­us (den and­re var Robert Ka­ja­nus), och pi­a­no för den i sta­den pre­cis eta­ble­ra­de Fer­ruc­cio Bu­so­ni. Han stu­de­ra­de för Al­bert Bec­ker i Berlin och ver­ka­de som kapellmästare vid ope­ra­hu­sen i Breslau, Mag­de­burg och Düs­sel­dorf 1896–97 samt i sin fö­del­sestad Vi­borg 1898–1903 in­nan han åter­vän­de till Helsing­fors.

Som ton­sät­ta­re har Jär­ne­felt ock­så gjort sig känd som upp­hovs­man till film­mu­si­ken till Mau­ritz Stil­lers stum­films­suc­cé Sång­en om den eld­rö­da blom­man 1919. Men även till or­kes­ter­verk som Kors­holm, en slags pat­ri­o­tisk mot­sva­rig­het till Tjaj­kov­skijs 1812 el­ler Si­be­li­us Fin­landia och or­kes­ter­ver­ket Sym­fo­nisk fan­ta­si. En kar­riär som symfoniker i den hög­re sko­lan skrin­la­de Ar­mas Jär­ne­felt gans­ka ti­digt. I lik­het med många and­ra fin­länds­ka och även svens­ka ton­sät­ta­re drab­ba­des ock­så han av ett för­la­man­de Si­be­li­us­kom­plex, trots att han – som häv­das i ett av bi­dra­gen i boken (Kim­mo Kor­ho­nen) – ha­de fram­trätt som en front­fi­gur in­om den nya fins­ka mu­si­ken och myc­ket väl ha­de kun­nat ska­pa sig en per­son­lig och vid si­dan av Si­be­li­us själv­stän­dig ton­sät­tar­pro­fil.

Jär­ne­felt följ­de hu­vud­få­ran i sin tids na­tio­nel­la sen­ro­man­tis­ka mu­sik­stil med in­flu­en­ser från Wag­ner och Ri­chard Strauss. Han an­vän­de även folk­mu­si­ka­lis­ka ele­ment i sin mu­sik, men på ett mer kon­ven­tio­nellt och mind­re in­no­va­tivt sätt än till ex­em­pel Si­be­li­us. Han tros ock­så fri­vil­ligt ha ”av­stått” från att kny­ta an till mo­tiv­kret­sar ur na­tio­na­le­po­set Ka­le­va­la för sitt kom­po­ne­ran­de. Kanske var det, som nå­gon ut­tryc­ker det i boken, för att Si­be­li­us re­dan ”ta­git det­ta i be­sitt­ning” ef­ter ge­nom­brot­tet med sin Kul­ler­vosym­fo­ni?

Där fanns ock­så ope­ra­pla­ner, men trots ge­di­gen ka­pell­mäs­ta­rer­fa­ren­het, gif­ter­mål i två äk­ten­skap med ope­ras­ång­ers­kor, Maik­ki Pa­ka­ri­nen och Li­va Ed­ström, för vil­ka han kom­po­ne­ra­de en av­se­värd mängd ro­man­ser, och även stu­di­er för Ju­les Mas­se­net i Paris, in­skränk­te sig de mu­sik­dra­ma­tis­ka am­bi­tio­ner­na till att kom­po­ne­ra skå­de­spels­mu­sik, bl.a. till Aristo­fa­nes Fåg­lar­na.

Ett ka­pi­tel i den in­ne­hålls­ri­ka an­to­lo­gin är skri­vet av chefs­dra­ma­tur­gen vid Fin­lands Na­tio­na­lo­pe­ra, Ju­ha­ni Koivisto, där han går ige­nom Jär­ne­felts verk­sam­het som konst­när­lig le­da­re vid Fins­ka Ope­ran i Helsing­fors 1932–36. Jär­ne­felt fram­för­de åt­skil­li­ga ope­ror av fins­ka kol­le­ger som Erk­ki Melartins Ai­no, Le­e­vi Ma­de­to­jas Ju­ha och Ös­ter­bott­ning­ar.

Lit­te­rärt be­gå­vad över­sat­te han ock­så ope­ra­libret­ton till fins­ka, bland an­nat Ar­ri­go Bo­i­tos Me­fisto­feles och Ot­to­ri­no Re­spig­his Den egyp­tis­ka Ma­ria. Han blev stor­sti­lad för­med­la­re av Wag­ners mu­sik­dra­mer i Fin­land, in­te minst ge­nom att 1933 läg­ga grun­den för en påsktra­di­tion med Par­si­fal, en ope­ra som han i lik­het med till ex­em­pel Ring­en även själv re­gis­se­ra­de och för­sed­de med sce­no­gra­fi (ett an­tal fi­na ak­va­rell­bil­der på de­kor­skis­ser i färg finns som plansch­bi­la­gor).

Vår­sä­song­en 1934 stod på Helsing­for­so­pe­rans re­per­to­ar, för­u­tom Ai­da, Eu­gen One­gin, Fi­garos bröl­lop, Ös­ter­bott­ning­ar, Tosca och Ar­mas Lau­nis Kul­ler­vo, även Tann­häu­ser, Lo­hengrin, Si­eg­fri­ed och Par­si­fal. Som Ju­ha­ni Koivisto kon­sta­te­rar i sin ge­nom­gång av Jär­ne­felts verk­sam­het vid Fins­ka Ope­ran: ”In­te ens med da­gens till buds stå­en­de re­sur­ser fram­förs li­ka myc­ket Wag­ner som på den lil­la Fins­ka Ope­ran i mit­ten av 1930-ta­let”. När Rag­narök dess­utom fram­för­des vå­ren 1935 ha­de man in­om lop­pet av två år lyc­kats fram­fö­ra al­la fy­ra de­lar av Ring­en. I Na­tio­na­lo­pe­rans förs­ta Ring år 2000 kom del­pre­miä­rer­na med ett års mel­lan­rum, me­dan man på 1930-ta­let lyc­ka­des pro­du­ce­ra dem i en takt av två per sä­song.

När de­pres­sio­nen slog hårt mot Fin­land på 30-ta­let ställ­des krav på ned­skär­ning­ar och pri­o­ri­te­ring­ar. Man tyck­te Jär­ne­felts lön var för hög och man (även Jär­ne­felt) vil­le skro­ta ope­rett och ba­lett. 1936 led­de makt­stri­der­na in­om ope­ra­hu­set till Jär­ne­felts av­gång, även om hans gäst­spel fort­sat­te.

Ar­mas Jär­ne­felts livs­verk sön­der­föll i dubbel be­mär­kel­se i två de­lar: kom­po­ne­ran­de och di­ri­ge­ring, hu­vud­sak­li­gen för­de­lat på Sve­ri­ge och Fin­land. Han dog i sin vå­ning på Torstens­sons­ga­tan på Ös­ter­malm i Stock­holm da­gen fö­re mid­som­ma­raf­ton 1958, 88 år gam­mal.

I slu­tet på 90-ta­let bil­da­des en ar­bets­grupp i Fin­land för att dra fram och spri­da kän­ne­dom om Ar­mas Jär­ne­felts liv och verk. Grup­pen, som be­stod av re­pre­sen­tan­ter för släk­ten Jär­ne­felt och någ­ra mu­sik­skri­ben­ter/-fors­ka­re, fick se­der­me­ra nam­net Ar­mas Jär­ne­felts säll­skap. Man kon­sta­te­ra­de att bil­den av Jär­ne­felt var snäv och att forsk­nings­lä­get var då­ligt. En stor del av hans mu­sik var okänd och ha­de in­te fram­förts på åra­tal.

Av Jär­ne­felts om­fat­tan­de pro­duk­tion för so­lo­sång och kör kän­de man ba­ra till en be­grän­sad del. Ef­ter­läm­na­de ma­nu­skript var sprid­da för vin­den och myc­ket av hans mu­sik ha­de där­för ock­så för­bli­vit okänd. Re­dan på sin tid ha­de di­ri­gen­ten och ton­sät­ta­ren Le­e­vi Ma­de­to­ja kla­gat på Ar­mas Jär­ne­felts bris­tan­de ord­nings­sin­ne vi­sa­vi si­na eg­na verk. Kanske var det åte­ri­gen Si­be­li­us­spö­ket som gjor­de att det in­te kän­des mö­dan värt att på ett grann­la­ga sätt om­hän­der­ta kom­po­si­tio­ner­na? Nå­gon egent­lig verk­för­teck­ning har hel­ler ald­rig upp­rät­tats. Ett ut­kast till en så­dan pre­sen­te­ras i boken, men den be­hö­ver kom­plet­te­ras och för­ses med en ge­nom­gå­en­de ver­knum­re­ring. Här vän­tar en ge­di­gen upp­gift för en forsk­nings­in­rik­tad eldsjäl.

Ef­ter en tids ar­be­te i säll­ska­pet be­stäm­de man sig för att ge ut en bi­o­gra­fi på fins­ka (kanske in­för det stun­dan­de 150-års­ju­bi­le­et 2019?) som nu fö­re­lig­ger i sin svensk­språ­ki­ga och för en svensk lä­sek­rets an­pas­sa­de ver­sion. Den störs­ta skill­na­den be­står i Carl-gun­nar Åh­léns ut­vid­ga­de och högin­tres­san­ta re­do­gö­rel­se för Jär­ne­felts verk­sam­het vid Stock­holmso­pe­ran och mi­nu­ti­ö­sa ef­ter­forsk­ning­ar av vad som kan fin­nas kvar av ljudupp­tag­ning­ar. För den som med el­ler ut­an finsk­språ­kig as­si­stans be­hö­ver få till­gång till den om­fat­tan­de not­ap­pa­ra­ten hän­vi­sas till den fins­ka ut­gå­van av boken. Desto trå­ki­ga­re är det att en diskogra­fi med al­la inspelningar av Jär­ne­felts verk – sam­man­ställd av Ee­va-li­i­sa Sanko­la – in­te har ta­gits med i den svens­ka ut­gå­van.

Boken, som även in­ne­hål­ler en om­fat­tan­de verk­ge­nom­gång av Jär­ne­felts oeuv­re, är ett vär­de­fullt till­skott till den bi­o­gra­fis­ka lit­te­ra­tu­ren om nor­dis­ka mu­sik­per­son­lig­he­ter. Det är tilli­ka ett styc­ke högin­tres­sant svensk-finsk mu­sik- och kul­tur­histo­ria, i da­gens kul­turkli­mat kanske mer be­höv­lig än nå­gon­sin. Hen­ry Lars­son

Den nors­ka ope­ras­ång­ers­kan An­ne Gje­vang har skri­vit en bok om den svå­ra vägen till en lyc­kad och lyck­lig oper­a­kar­riär. Lätt­fatt­ligt och ut­an pek­pin­nar de­lar hon med sig av sin sto­ra er­fa­ren­het som sång­ers­ka på världs­ni­vå och lä­ra­re i oli­ka sam­man­hang. Man får sig många råd till livs, råd som är all­män­mänsk­li­ga och ap­pli­cer­ba­ra även i and­ra sam­man­hang. An­ne Gje­vang pe­kar på någ­ra av­gö­ran­de frå­gor som man mås­te stäl­la sig in­för sitt yr­kes­val: Vil­ket slags män­ni­ska vill man va­ra som ar­tist? Hur vill man för­hål­la sig till kol­le­ger och öv­ri­ga med­ar­be­ta­re på en te­a­ter? Vad är man vil­lig att för­sa­ka? Vad be­hö­ver man lä­ra sig för­u­tom den själv­kla­ra mu­si­ka­lis­ka och sång­tek­nis­ka bas­kun­ska­pen? Hur ska man (kla­ra av att) pre­sen­te­ra sig själv när man sö­ker jobb, med den ex­tra svå­rig­het det in­ne­bär att man kanske ba­ra får fem mi­nu­ter till för­fo­gan­de vid en prov­sjung­ning in­nan man kas­se­ras, al­ter­na­tivt går vi­da­re till näs­ta gransk­ning?

Li­te hu­mo­ris­tiskt be­skri­ver för­fat­ta­ren si­tu­a­tio­nen för en med­lem i en sångju­ry när man ef­ter många tim­mars lyss­nan­de de­spe­rat öns­kar få en upp­le­vel­se som stan­nar i min­net. Och som ett ut­märkt me­del att han­te­ra ner­vo­si­tet fö­re­slår hon ”Hur vo­re det att gå in för att gläd­ja de stac­kars ju­ry­med­lem­mar­na?” Jag kan in­te an­nat än hål­la med. Mi­na ab­so­lut mest lyc­ka­de och av­spän­da prov­sjung­ning­ar har va­rit när jag lyc­kats in­bil­la mig att ju­ryn va­rit en kon­sert­publik som jag med gläd­je sjung­it för. En an­nan myc­ket re­le­vant frå­ga att stäl­la sig själv är ”Tyc­ker du om din publik?” Och den all­ra vik­ti­gas­te kanske: ”Har du nå­got att sä­ga publi­ken?”

Någ­ra svå­rig­he­ter som en ung sång­a­re snabbt mås­te iden­ti­fi­e­ra är hur man hit­tar sin lä­ra­re. Sång­a­ren hör in­te sitt in­stru­ment som om­värl­den hör det och är där­för be­ro­en­de av en stark mu­si­ka­lisk in­stinkt för att väl­ja en sång­pe­da­gog som pas­sar. Världen är full av pe­da­go­gchar­la­ta­ner, och mark­na­den är hung­rig ef­ter snab­ba peng­ar. An­ne Gje­vang pe­kar ut fa­ran med agen­tu­rer som nu­för­ti­den för­bru­kar unga sång­a­re snab­ba­re än nå­gon­sin. Att stå stark på en fri­lans­mark­nad krä­ver själv­stän­dig­het men ock­så upp­back­ning av klo­ka råd­gi­va­re. Den bäs­ta lä­ra­ren är den som lär ut kons­ten att tän­ka själv! Så sant som det är sagt, men för­fat­ta­ren be­to­nar det än­då som en stor del i fram­gångsre­cep­tet. Hon be­skri­ver ock­så sång­a­rens många gång­er na­tur­li­ga na­i­vi­tet och ut­satt­het. Att kän­na sig själv och att ha en viss nyk­ter di­stans till sig själv är en del av mog­na­den som ar­tist och män­ni­ska.

Så in­ne­hål­ler boken ock­så kor­ta men in­tres­san­ta upp­lys­ning­ar om klas­sisk sång­tek­nik ge­nom fle­ra hund­ra år. En operasångare har för­må­nen att han­te­ra en tra­di­tion som går till­ba­ka till ti­digt 1600-tal. Att kom­plet­te­ra sin sång­li­ga och mu­si­ka­lis­ka kom­pe­tens med all­män­bild­ning i de mest skif­tan­de for­mer är en ro­lig och nöd­vän­dig av­kopp­ling och in­spi­ra­tions­käl­la. Att in­te glöm­ma skön­he­ten i vårt fan­tas­tis­ka yr­ke är ock­så nå­got man kan be­hö­va på­min­na sig själv om när svå­rig­he­ter­na tor­nar upp sig [det gör de, re­cen­sen­tens an­märk­ning].

An­ne Gje­vang är cer­ti­fi­e­rad elit­coach vid nors­ka Olym­pi­a­top­pen och hen­nes tan­kar om pre­sta­tions­ång­est är där­för ex­tra in­tres­san­ta. Man kan nog sam­man­fat­ta de oli­ka te­ra­pi­er­na i ”fo­ku­se­ra på rätt sak”. Mi­nu­ti­ös för­be­re­del­se ska­par trygg­het och ro­bust­het. Rätt livs­fö­ring och möj­lig­het till av­kopp­ling och debri­e­fing är nöd­vän­di­ga fak­to­rer för att man ska hål­la ut.

Så vill jag slut­li­gen ci­te­ra Gje­vangs for­mu­le­ring om ar­tis­te­ri. På svens­ka skul­le det bli un­ge­fär så här: ”Per­so­ner som in­te kän­ner det upp­höj­da och som in­te är be­red­da att ge, har in­te till­trä­de här.” Det lå­ter näs­tan som en fri­mu­rar­re­plik ur Mo­zarts

An­ne Gje­vang

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.