A Flo­wering Tree

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: TO­NY LUNDMAN • FOTO: MATS BÄC­KER

Bland John Adams ope­ra­ska­pel­ser är A Flo­wering Tree li­te av en dol­dis. Men då har det här ver­ket, kom­po­ne­rat till Mo­zar­tju­bi­le­et i Wi­en 2006, någ­ra av den mo­der­na oper­a­kons­tens mest upp­märk­sam­ma­de och omdis­ku­te­ra­de verk att täv­la mot: Nix­on in Chi­na, The De­ath of Kling­hof­fer och Doctor Ato­mic.

Till skill­nad från des­sa Adam­so­pe­ror rör in­te A Flo­wering Tree vid nå­got po­li­tiskt brännbart, ut­an byg­ger helt en­kelt på en myc­ket gam­mal in­disk sa­ga som fått ut­gö­ra en sorts re­plik el­ler reflex till Mo­zarts Troll­flöj­ten. Det hand­lar om kär­le­kens pröv­ning­ar.

Den fat­ti­ga flic­kan Kumud­ha upp­täc­ker en för­må­ga: Hon kan för­vand­la sig till ett träd med vack­ra blom­mor. Blom­mor­na kan hon och hen­nes sys­ter säl­ja för att för­sör­ja fa­mil­jen. En prins får upp ögo­nen för Kumud­has för­må­ga och friar till hen­ne. Prinsens av­und­sju­ka sys­ter lu­rar Kumud­ha att för­vand­la sig och hug­ger då av trä­dets gre­nar. Kumud­ha blir ”kropps­stub­be” och flyr pa­lat­set. Hon le­ver bland utslag­na och tig­ga­re, sjung­er för sin för­sörj­ning. Prin­sen sör­jer och ty­nar. Till slut kan dock kärleken seg­ra.

Den­na gans­ka enk­la sa­ga be­rät­tas med tre sång­ar­rol­ler: so­pra­nen Ju­lia Sporséns Kumud­ha, den ame­ri­kans­ke te­no­ren Eric Fen­nells prins och be­rät­ta­ren, tol­kad av den brit­tis­ke ba­ry­to­nen Omar Ebra­him. Men det är in­te glest på sce­nen: Kö­ren och tio dan­sa­re ut­gör bä­ran­de be­rät­ta­re­le­ment och bi­drar till den vack­ra sce­nis­ka ge­stalt­ning­en. Ja, A Flo­wering Tree på Gö­te­borgso­pe­ran – en sampro­duk­tion mel­lan Chi­ca­go Ope­ra Theat­re och Te­atro Comu­na­le di Bol­za­no – är verk­li­gen ut­sökt snygg och fif­fig. Re­gis­sö­ren Ni­co­la Raab har nått fram till en på många sätt be­und­rans­värd ren­od­ling, i ele­gant sam­ar­be­te med sce­no­gra­fen Ge­or­ge Sougli­des och ko­re­o­gra­fen Re­na­to Za­nel­la.

Det man in­te rår på är vis­sa re­dan in­bygg­da kne­pig­he­ter. Prin­sen tar ut­tryck­li­gen Kumud­ha för hen­nes träd­för­må­ga. Den­na kär­leks­lö­sa grund gör hen­ne för­tviv­lad i en scen i förs­ta ak­ten, men vi får ve­ta att hon går ho­nom till mö­tes och för­vand­lar sig när han be­gär det. Det blir allt­så svårt att där­ef­ter be­gri­pa prinsens själv­för­in­tan­de kär­lekssorg när Kumud­ha lem­läs­tats och för­svun­nit ur hans liv, lik­som hen­nes kär­lek till den tom­ma fi­gu­ren till prins.

Det är som om ock­så sa­gan, och in­te ba­ra Kumud­has kropp, hug­gits ner till en stub­be. Man en­ga­ge­rar sig ut­an tve­kan i Kumud­has öde, myc­ket fint por­trät­te­rad av Ju­lia Sporsén – de­but på Gö­te­borgso­pe­ran – som bju­der på mer vo­kal lys­kraft och het­ta än man anat in­led­nings­vis. Men prin­sen är en gå­ta, li­kaså de öm­se­si­di­ga käns­lor som ska ma­ni­fe­ste­ra sig. Vo­kalt och sce­niskt är Eric Fen­nells prins dess­utom det sva­gas­te kor­tet i upp­sätt­ning­en, vil­ket knap­past hjäl­per.

Omar Ebra­hims gu­ru­lik­nan­de be­rät­ta­re är där­e­mot vo­kalt över­ty­gan­de, och många gång­er fun­ge­rar de be­rättar­tek­nis­ka över­läm­ning­ar­na myc­ket väl mel­lan be­rät­ta­re, so­lis­ter, dan­sa­re och kör när

vi leds fram­åt. Men i någ­ra ensta­ka fall – som det ovan be­skriv­na – upp­står allt­så otill­freds­stäl­lan­de glapp i det kopp­lings­sche­ma där ord och rö­rel­se sam­ver­kar.

Och än­då är det som sker på Gö­te­borgso­pe­rans scen fram­för allt en fröjd – klar­he­ten i scen­bil­der­na, de vo­ka­la pre­sta­tio­ner­na och di­ri­gen­ten Jo­a­na Car­nei­ros skick­li­ga och en­ga­ge­ran­de sätt att han­te­ra John Adams följ­sam­ma men ald­rig ba­na­la mu­sik bi­drar till en un­der långa stun­der när­mast an­däk­tig stäm­ning.

Den bre­da upp­märk­sam­het som John Adams fått ge­nom ope­ror­na – och bland­for­men ope­rao­ra­to­ri­er – gör att han emel­lanåt eti­ket­te­rats som just ope­ra­ton­sät­ta­re, när han i själ­va ver­ket är fullt aktiv in­om många gen­rer. In­te minst har han kom­po­ne­rat en rad be­ty­dan­de or­kes­ter­verk och so­lo­kon­ser­ter från 1980-ta­let och fram­åt.

Ope­ra­spå­ret i verklis­tan är i hög grad ett re­sul­tat av sam­ar­be­tet och vän­ska­pen med re­gis­sö­ren Pe­ter Sel­lars (Po­lar­pris­ta­ga­re 2014), som ock­så stått för li­bret­tot till A Flo­wering Tree.

Det bru­kar ock­så he­ta att John Adams är mi­ni­ma­list, vil­ket han knap­past är och näs­tan ald­rig har va­rit en­ligt nor­men. Adams har i stäl­let mejs­lat fram ett ton­språk där det ryt­mis­ka of­ta är starkt på­dri­van­de, men där för­vand­ling­ar och snab­ba vänd­ning­ar ock­så är det. I till ex­em­pel vi­o­lin­kon­ser­ten från 1993 finns ett slags or­ga­niskt väx­an­de med stän­digt nya be­lys­ning­ar i mu­si­ken, vil­ket när­mast kan le­da tan­kar­na till Ar­nold Schön­berg – själ­va an­ti­te­sen till mi­ni­ma­lis­mens me­ka­niskt upp­re­pa­de mo­tiv­cel­ler.

Men Adams är ock­så en prag­ma­ti­ker, och han kan verk­li­gen be­rät­ta i mu­sik och le­da lyss­na­ren vi­da­re med många oli­ka grepp, bå­de i mu­sik­dra­ma­ti­ken och i renod­lad in­stru­men­tal­mu­sik. I A Flo­wering Tree kan man, om man så vill, hö­ra spår av så­väl ti­di­ga mäs­ter­verk som Har­mo­ni­e­le­h­re (ett just Schön­ber­gre­fe­re­ran­de verk från 1985) som av se­na­re mu­si­ka­lis­ka land­vin­ning­ar. Sam­ti­digt finns här tyd­li­ga blink­ning­ar åt så­väl Si­be­li­us klang­li­ga skugg­spel som Wag­ners (!) mu­si­ka­lis­ka häv­stäng­er.

Att allt så­dant än­då kan smäl­tas ner till Adams egen vo­ka­bu­lär är tec­ken på mäs­ter­skap – ett mäs­ter­skap som i Gö­te­borgso­pe­rans upp­sätt­ning för­val­tats väl.

ADAMS: A FLO­WERING TREE

Pre­miär 7 feb­ru­a­ri 2015. Di­ri­gent: Jo­a­na Car­nei­ro Re­gi: Ni­co­la Raab Sce­no­gra­fi och ko­stym­de­sign: Ge­or­ge Sougli­des Ljus­de­sign: Aa­ron Black Ko­re­o­gra­fi: Re­na­to Za­nel­la So­lis­ter: Ju­lia Sporsén, Eric Fen­nell, Omar Ebra­him Dan­sa­re: Mo­ni­ca Mi­loc­co, Vivian Koohna­vard, Va­dim Nuñes Be­louso­va, Sa­ra Su­ne­son m.fl.

Men Al­den väl­jer en an­nan väg, där Otel­lo har gjorts vit. Han iscen­sät­ter ett psy­ko­lo­gi­se­ran­de re­la­tions­dra­ma, väl­gjort men in­te sär­skilt spän­nan­de. Jon Mor­rells sce­no­gra­fi och ko­stym är ett Cy­pern kring förs­ta världs­kri­get, märkt av krig och hopp­lös­het med av­ska­la­de gråa mu­rar som slu­ter sig klaust­ro­fo­biskt om dra­mat. Även om Al­dens upp­sätt­ning sak­nar udd är han en pro­fes­sio­nell hant­ver­ka­re som lyc­kas för­med­la klar­gö­ran­de in­sik­ter fram­för allt i per­son­teck­ning­en.

Kristi­an Benedikts Otel­lo är en neu­ro­tisk osym­pa­tisk mans­gris, fylld av sin kar­riär, där han ge­nom kri­gets bru­ta­li­tet för­lo­rat sin em­pa­ti, en ska­dad nar­cis­sist li­ka myc­ket of­fer för sig själv som för Ja­gos ma­ni­pu­la­tio­ner. Vil­ket ock­så för­stärks av in­hop­pan­de Al­lan Clay­tons osym­pa­tiskt in­tri­ge­ran­de fyl­lesvin till Cas­sio. Kon­flik­ten ver­kar mer va­ra en in­tern makt­upp­gö­rel­se i en ter­ro­rist­grupp än en svart­sju­ke­kon­flikt. Vo­kalt har Benedikt full­kom­lig kon­troll över al­la schat­te­ring­ar i Otel­los krä­van­de par­ti. Hos den in­hop­pan­de Claudio Sgu­ras Ja­go finns ing­et ut­åt­rik­tat de­mo­niskt ut­spel. Han är ele­gant obe­rörd, över­ty­gad om sin makt. Sgu­ras smi­di­ga full­lö­di­ga klang och text­be­hand­ling får en att in­se att det be­hövs en ita­li­e­na­re för att Bo­i­tos ord­ri­ka och över­las­ta­de text ska fly­ta fram med själv­klar en­kel­het och tyd­lig­het.

För en med­ve­ten sång­ers­ka bor­de ut­ma­ning­en att sce­niskt ge­stal­ta Des­de­mo­na va­ra än­nu stör­re än det sång­li­ga. Hur ska man gö­ra

Kristi­an Benedikt och Ma­lin Byström

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.