Hoff­manns även­tyr

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - FOLKO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FOTO: MATS BÄC­KER

Hoff­manns även­tyr urupp­för­des 1881, ba­ra någ­ra må­na­der ef­ter Jac­ques Of­fen­bachs död. Ton­sät­ta­ren ha­de var­ken läm­nat ef­ter sig nå­got kla­verut­drag el­ler sam­man­hål­let not­ma­te­ri­al. I stäl­let upp­rät­ta­des ett pro­vi­so­riskt par­ti­tur av de tal­ri­ka ma­nu­skrip­ten och ut­kas­ten. Länge var det den så kal­la­de Gui­raud­ver­sio­nen med ta­lad di­a­log som gäll­de. Se­dan dess har sto­ra de­lar av pri­märkäl­lor­na va­rit på vift långt in i vår egen tid.

Hoff­manns även­tyr ex­i­ste­rar näm­li­gen i ett otal va­ri­an­ter och ver­sio­ner. Hand­ling­en ba­se­rar sig på en pjäs från 1851, som i sin tur knu­tit ihop tre be­rät­tel­ser av det kus­li­ga­re sla­get ur E.T.A. Hoff­manns fa­ta­bur och dess­utom pla­ce­rat den tys­ke för­fat­ta­ren själv i cent­rum. Kär­le­kens narr­ak­tig­het och få­fäng­lig­het och sjä­lens obot­li­ga en­sam­het är te­mat. Den un­der­gångs­döm­da kärleken sym­bo­li­se­rad av en doc­ka, en lung­sjuk sång­ers­ka och en kur­ti­san.

Fol­ko­pe­rans upp­sätt­ning är yt­ter­li­ga­re en va­ri­ant av Of­fen­bachs ope­ra, om än en myc­ket rump­hug­gen, men den har fle­ra för­tjäns­ter. Den främs­ta är Dan Pot­ras at­mo­sfär­ri­ka sce­no­gra­fi i form av en av bu­tel­jer över­las­tad pu­bin­te­ri­ör som, vil­ket vi­sar sig, ock­så kan öpp­nas upp som en guld­in­ra­mad jät­te­spe­gel. Bar­gäs­ter­na, tilli­ka spänt lyss­nan­de åhö­ra­re till den histo­rie­be­rät­tan­de Hoff­mann, är ut­styr­da i tids­trog­na 1800-talskre­a­tio­ner. Re­gis­sö­ren Li­nus Fell­bom har lyc­kats fint med någ­ra ele­gan­ta scen­lös­ning­ar. I den in­le­dan­de Olym­pi­aak­ten blir den tvär­ställ­da bar­dis­ken en ero­tiskt upp­het­san­de ca­t­walk för den me­ka­nis­ka doc­kans ben­sprat­tel och ko­lo­ra­tur­kons­ter och i Gi­u­li­et­taak­ten fly­ter ett gräns­löst ex­pan­de­ran­de kjol­tyg ihop med ka­nal­vatt­net i den väl­kän­da bar­ka­rol­len. Men ock­så den öds­li­ga slut­sce­nen med dess glam­man­de bak­grundskör och öm­sin­ta klez­merkla­ri­nett som tröst för den vin­pimp­lan­de och livströt­te Hoff­mann har en fin ton.

Jo­nas Do­mi­ni­que har ar­ran­ge­rat mu­si­ken för en en­semb­le be­stå­en­de av vi­o­lin, vi­o­la, kontra­bas, flöjt, kla­ri­nett, horn, trum­pet, trom­bon, ban­do­ne­on och cim­balom med emel­lanåt sto­ra har­mo­nis­ka fri­he­ter. Tan­ken är att för­med­la en at­mo­sfär av klez­mer och tan­go, kanske nå­gon slags Hoff­mann i Bu­e­nos Aires à la Astor Pi­az­zol­la el­ler Osval­do Go­lijov. Ibland fö­re­tas en mu­si­kan­tisk pro­me­nad ut bland sång­ar­na på sce­nen.

Am­bi­tio­nen till trots in­fin­ner sig en käns­la av glapp mel­lan den av Ma­rit Strind­lund led­da im­pro­vi­sa­tions­gla­da en­semb­len och sång­ar­na som får käm­pa på ut­an att få vo­kalt fäs­te i den i nor­ma­la fall fö­re­kom­man­de stråk­mat­tan. Hårt träng­da av den mu­si­ka­lis­ka kom­pri­me­ring­en och det ka­baré­mäs­si­ga upp­läg­get har sång­ar­na in­te hel­ler för­setts med till­räck­lig per­son­re­gi. Det är helt en­kelt för li­te ope­ra och för myc­ket kafé­mu­sik och spaghet­ti­o­pe­ra över an­rätt­ning­en.

Eli­sa­beth Mey­er

Ke­le­bo­gi­le Be­song

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.