Ai­da

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - MAL­MÖ OPE­RA • RE­CEN­SENT: ÅSA MÄL­HAM­MAR • FOTO: MA­LIN ARNESSON

Mal­mö Ope­ra sat­sar på Ver­dis Ai­da i vår, trots att det in­te var länge se­dan ope­ran stod på re­per­to­a­ren (Ma­ri­an­ne Mörcks upp­sätt­ning, nypre­miär 2008). Pre­cis som många Ai­dor var den full av ögonprakt i form av for­ne­gyp­tisk rek­vi­si­ta. När Staf­fan Val­de­mar Holm och Ben­te Lyk­ke Møl­ler nu tar sig an ope­ran blir det nå­got helt an­nat. Kung­a­mak­tens prål de­mon­stre­ras med ur­skilj­ning; det verk­ligt glans­ful­la finns i stäl­let att lyss­na ef­ter i mu­si­ken.

Holm lyf­ter fram kam­mar­spe­let i ver­ket och lå­ter tri­ang­eld­ra­mat mel­lan Ai­da, Ra­damès och Am­ne­ris ut­spe­las i en öds­lig sal om­ring­ad av kraf­ti­ga, grön­blåa mar­mor­lik­nan­de pe­la­re. Med em­pa­ti skild­ras hur kärleken får sig hår­da tör­nar av kon­kur­re­ran­de krav på lo­ja­li­tet mot familj och land.

Upp­sätt­ning­en bju­der på bred vo­kal prakt med in­ter­na­tio­nellt verk­sam­ma ar­tis­ter, som i oli­ka sam­man­sätt­ning­ar al­ter­ne­rar över den långa spel­pe­ri­o­den. Den unga syd­af­ri­kans­kan Ke­le­bo­gi­le Be­song gör pre­miär­kväl­lens Ai­da till en in­ta­gan­de och oskulds­full ge­stalt. Rös­ten har up­pen­ba­ra kva­li­te­ter och hon an­vän­der den dri­vet i roll­ge­stalt­ning­en. Men par­ti­et är krä­van­de och som mest ega­li­se­rad och fri kling­ar hen­nes so­pran i slut­sce­ner­nas ly­ris­ka sam­tal med Ra­damès. Den­ne sjungs av sta­bilt glans­ful­le Lars Cle­ve­man, som trots en li­te stel, mi­mik­fat­tig ge­stalt­ning över­ty­gar i si­na käns­lor för Ai­da. Man kun­de än­då ha öns­kat sig mer per­son­re­gi då de bäg­ge sång­ar­nas spel­stil skil­jer sig en del åt. En mer be­ar­be­tad sce­nisk dy­na­mik dem emel­lan ha­de lyft den emo­tio­nel­la upp­le­vel­sen.

Bland öv­ri­ga ut­märk­ta so­lis­ter vi­sar Fred­rik Zetterström (Amo­nas­ro) på­fal­lan­de vo­kal spänst, och att Re­in­hard Ha­gen (Fa­rao) och Ta­ras Shton­da (Ram­fis) är ba­sar av säll­synt ka­li­ber vet Mal­mö­publi­ken se­dan ti­di­ga­re gäst­spel.

Den mest in­tres­san­ta roll­ge­stal­ten blir Am­ne­ris. Tui­ja Knih­ti­lä gör ett sam­man­satt por­trätt av en till en bör­jan styv­sint och kall prin­ses­sa. I en av de re­gi­mäs­sigt mer ut­ar­be­ta­de sce­ner­na väl­jer och vra­kar Am­ne­ris på ett ut­stu­de­rat över­läg­set sätt bland 24 oli­ka guld­glän­san­de fest­plagg, fram­bur­na av 24 sla­vin­nor i iden­tis­ka, grågrö­na bo­mulls­klän­ning­ar. Snart djup­nar dock Am­ne­ris för­stå­el­se och käns­lor. Tra­gi­ken blir verk­sam när vi ser hur hon i sin för­tviv­la­de kär­lek till Ra­damès blir vil­lig att kom­pro­mis­sa och rann­sa­ka sig själv. Knih­ti­lä im­po­ne­rar i rol­len, slu­kar lust­fyllt sång­par­ti­et med en dra­ma­tiskt ef­fek­tiv och su­per­fo­ku­se­rad mez­zo­so­pran.

Ett väl­kom­met av­brott i kam­mar­spe­let blir se­ger­fes­ten med tri­umf­mar­schen, en ori­gi­nellt iscen­satt och liv­lig till­ställ­ning som öpp­nar fan­ta­sin för vi­da­re vy­er i vag stads­mil­jö. Vi får ett folk­ligt per­spek­tiv, fullt av för­vän­tan: kors och tvärs över sce­nen jäk­tar

ko­stym­kläd­da män, präs­ter­ska­pet i vi­ta stor­roc­kar, hu­kan­de sla­vin­nor och egyp­tis­kor i mer skräd­da­de klän­ning­ar. Lyk­ke Møl­lers stil­säk­ra ko­sty­m­ar­be­te för­nö­jer, ut­må­lar klasskill­na­der mer än et­ni­ci­tet. Spän­ning­en når sin kul­men när de smäckra Ai­datrum­pe­ter­nas fan­fa­rer smatt­rar mot ope­ra­sa­long­ens väg­gar likt gyl­le­ne, träff­säk­ra pi­lar.

An­nars är det Leif Se­gerstams åter­håll­sam­ma och ly­hör­da mu­si­ce­ran­de som till­hör den sto­ra be­håll­ning­en. Den dy­na­mis­ka spänn­vid­den i or­kes­tern är ovan­ligt stor och allt hålls sam­man med en varm om­sorg om de­tal­jer­na. Till skill­nad från Se­gerstams ar­be­te läm­nar Holms re­gi en del frå­ge­tec­ken ef­ter sig. Ge­nom att un­der uver­ty­ren pro­ji­ce­ra ett över­stort ”PA­CE!” tvärs över sce­nen (it. ”fred”, ”frid”, även li­bret­tots slutord), sig­na­le­ras en am­bi­tion ut­ö­ver den att va­ra lo­jal mot ver­ket, en sär­skild in­falls­vin­kel, en tolk­ning. An­sat­sen följs dock in­te upp ut­an kri­get får rå­da ut­an vi­da­re kom­men­ta­rer. Ut­an kom­men­tar för­blir även den ex­plo­si­va kom­bi­na­tio­nen av re­li­gi­on och strid – Ai­da in­ne­hål­ler textra­der som med sitt över­spän­da bild­språk skul­le kun­na va­ra häm­ta­de från vil­ket per­ver­te­rat ji­had­klipp som helst. I sce­no­gra­fins orim­ligt tä­ta ra­der av kraft­ful­la sten­pe­la­re finns en sym­bo­lisk kom­men­tar till makt, makt som en

över­mänsk­ligt tung bör­da. Men in­te hel­ler det­ta ger nå­gon nyc­kel till tolk­ning­en, så jag är mer be­nä­gen att se Holms in­le­dan­de ”PA­CE!” som en tom gest där han på känt pro­pa­gan­da­manér, om man så vill, för­sö­ker ko­da in en viss av­läs­ning av upp­sätt­ning­en. Men det är en sak att be­rät­ta vad en ope­ra hand­lar om, en an­nan sak att ge­stal­ta det. Pre­miär 20 mars 2015.

Leif Se­ger­stam Staf­fan Val­de­mar Holm

Ben­te Lyk­ke Møl­ler

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.