Lo­hengrin

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DEN NORS­KE OPE­RA & BAL­LETT, OSLO • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRAN­BERG • FOTO: ERIK BERG

Re­gis­sö­ren Jo­han­nes Erath och sce­no­gra­fen Kas­par Glar­ner har in­led­nings­vis i sin Lo­hengrin-upp­sätt­ning ta­git av­stamp i det ro­man­tis­ka må­le­ri­ets mäs­ta­re Cas­par Da­vid Fri­edrich och hans be­röm­da land­skap kring en kyr­ko­ru­in. Kyr­ko­ru­i­nen är sym­bo­len för en tro som fal­ler ihop allt mer un­der fö­re­ställ­ning­ens gång. I den­na lå­ne­pro­duk­tion från ope­ran i Graz – pre­miär hös­ten 2013 – ut­spe­lar sig allt an­ting­en i vitt el­ler svart. Dä­ri lig­ger po­ler­na i den­na vi­su­ellt ri­ka iscen­sätt­ning, där re­gis­sö­ren vi­sar re­spekt för mu­si­ken och in­te skri­ver oss i publi­ken på nä­san. Vi får re­flek­te­ra över det vi ser. Un­der spe­lets gång väx­lar scen­bil­der­na från ro­man­tiskt må­le­ri till mer mo­dern in­stal­la­tions­konst. En vack­ra­re och mer ro­man­tisk Lo­hengrin-ver­sion har jag in­te sett se­dan Wer­ner Her­zogs och Hen­ning von Gi­er­kes när­mast fil­mis­ka iscen­sätt­ning i Bay­reuth för snart 30 år se­dan.

För­tor­ka­de och dö­da ek­stam­mar bil­dar in­ram­ning i förs­ta ak­ten, som är för­lagd till Tysklands enan­de 1871. Tel­ramund bär pic­kel­hu­va, me­dan kung He­in­rich har lå­nat drag av kung Lud­wig II av Bay­ern. En av stöt­te­pe­lar­na i DNO:S en­semb­le, Mag­ne Frem­mer­lid, över­ty­gar stort som kung­en med sin so­no­ra bas. Upp­sätt­ning­ens nav är den ond­ske­ful­la Or­trud, som har en ge­ni­al ut­tol­kers­ka i rys­kan Ele­na Zhid­ko­va. In­tri­gant, spotsk och ge­nom sin skön­het för­vräng­er hon hu­vu­det på si­na an­ta­go­nis­ter. Hon är en re­al­po­li­ti­ker som krä­ver makt. Hen­nes djup­grö­na klän­ning, kre­e­rad av den frans­ke mo­deska­pa­ren Christi­an Lacro­ix, för­stär­ker den bil­den än mer. Med rol­len som Tel­ramund går Ole Jør­gen Kristi­an­sen i pen­sion ef­ter den här sä­song­en. Han har bra bett i sin ba­ry­ton, även om jag ha­de öns­kat mer svär­ta.

And­ra ak­ten ut­spe­las på två plan, i det und­re pla­net tillåts det ut­stöt­ta pa­ret Tel­ramund och Or­trud hål­la till. Elsa är inkaps­lad i en ty­pisk vit tysk sce­no­gra­filå­da på en bädd av svandun. Hon står för det ete­ris­ka i den­na värld. Al­la de le­dan­de par­ti­er­na sjungs för förs­ta gång­en av ett oer­hört sam­man­svet­sat sångar­lag. Den unga ly­risk-dra­ma­tis­ka so­pra­nen Ni­na Grav­rok är ett fynd som Elsa och hen­nes pi­a­nis­si­mon i sång­en till vin­dar­na är ut­sök­ta. Hon äger en ren och na­tur­lig klang, även om sce­nen med Or­trud är nog så krä­van­de och en viss ten­dens till rak­het i rös­ten kan anas. Hos mez­zo­so­pra­nen Ele­na Zhid­ko­va finns där­e­mot allt man kan be­gä­ra av en Or­trud, krönt av en oför­tru­ten höjd med spets i ”En­tweih­te Göt­ter!”.

Or­truds och Tel­ramunds rol­ler är här ut­vid­ga­de och de smy­ger runt på sce­nen un­der tred­je ak­tens för­spel. Or­trud har Gott­fri­ed i sä­kert för­var, me­dan det ny­gif­ta pa­ret Elsa och Lo­hengrin äter fru­kost vid köks­bor­det i brud­ge­maks­sce­nen. Den från bör­jan ly­ris­ke te­no­ren Paul Gro­ves med stor världs­kar­riär har nu bör­jat sjunga Wag­ner­rol­ler, men hans Lo­hengrin har för få vo­ka­la

ny­an­ser. Höj­den blir platt och an­strängd i du­et­ten, vil­ket in­te minst gör sig på­mint mot den röst­ligt över­då­di­ga Ni­na Grav­rok. Dock re­van­sche­ra­de han sig or­dent­ligt i bå­de Gral­be­rät­tel­sen och ”Me­in lie­ber Sch­wan”.

Ef­ter för­vand­lings­mu­si­ken är även­ty­ret över för Lo­hengrins del och han kal­las hem till Montsal­vat. Den vit­kläd­da kö­ren sit­ter med ryg­gen mot publi­ken långt in i fon­den, men kom­mer un­der spe­lets gång när­ma­re scen­kan­ten. Un­der he­la fö­re­ställ­ning­en har en li­ten grön ek­plan­ta och en kung­akro­na va­rit syn­li­ga längst fram­me vid scen­kan­ten, och den sät­ter Or­trud på den be­fri­a­de Gott­fri­eds hu­vud upp och ner, likt en Kristi tör­nek­ro­na. Elsa har då för­lo­rat för­stån­det och är bort­om all rädd­ning. Or­trud ser ut att va­ra seg­ra­ren och kanske är det hon som tar mak­ten i Bra­bant. Ett så­dant öp­pet slut har jag ald­rig upp­levt i nå­gon av de fem­ton Lo­hengrin-upp­sätt­ning­ar som jag har sett.

Den Nors­ke Ope­ras or­kes­ter var i topp­form med ett myc­ket tajt spel un­der sin av­gå­en­de chefs­di­ri­gent John Hel­mer Fi­o­res led­ning. Han ska ha en stor eloge för den mar­kan­ta mu­si­ka­lis­ka ut­veck­ling som or­kes­tern ge­nom­gått un­der hans chef­skap. En makalös tät­het upp­vi­sa­de även Den Nors­ke Ope­ras kör un­der sin kor­mäs­ta­re Da­vid Mai­wald. Kö­ren har väl ald­rig lå­tit bätt­re än här.

En Lo­hengrin i ab­so­lut världs­klass!

WAG­NER: LO­HENGRIN

Pre­miär 8 mars 2015. Di­ri­gent: John Hel­mer Fi­o­re Re­gi: Jo­han­nes Erath As­si­ste­ran­de re­gis­sör: Mi­ka Blau­enste­i­ner Sce­no­gra­fi: Kas­par Glar­ner Ko­stym: Christi­an Lacro­ix Ljus­de­sign: Bernd Purkra­bek So­lis­ter: Paul Gro­ves, Ni­na Grav­rok, Ole Jør­gen Kristi­an­sen, Ele­na Zhid­ko­va, Mag­ne Frem­mer­lid, Yngve Søberg

Scen ur Lo­hengrin, akt 2

Scen ur Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg, akt 1

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.