Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - FIN­LANDS NA­TIO­NA­LO­PE­RA, HELSING­FORS • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRAN­BERG • FOTO: SA­KA­RI VI­I­KA

Fin­land har en stark Wag­nertra­di­tion att fal­la till­ba­ka på och då in­te ba­ra i ope­ra­hu­set vid Tölö­vi­ken, som in­vig­des 1993. Re­dan i den lil­la och trånga te­a­tern vid Bu­le­var­den spe­la­des det Wag­ne­ro­pe­ror med stor fram­gång. Fast Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg har in­te spe­lats i Helsing­fors på 65 år. Wag­ners ope­ror har även satts upp i Tam­mer­fors och vid fest­spe­len i Nyslott. Den för­ra Mäs­ter­sångarupp­sätt­ning­en 1950 di­ri­ge­ra­des av Ar­mas Jär­ne­felt och det finns fort­fa­ran­de nå­gon i li­vet som upp­levt det­ta och som ock­så satt i publi­ken nu vid nyupp­sätt­ning­en, som är en lå­ne­pro­duk­tion från Züricho­pe­ran.

Har­ry Kup­fers ver­sion ha­de pre­miär i Zürich 2013. Han har för­lagt hand­ling­en till ef­ter­krigs­tid i bryt­ning­en mel­lan sent 1940- och ti­digt 50-tal. Förs­ta ak­ten ut­spe­las i en kyr­ko­ru­in med en mängd bygg­nads­ställ­ning­ar – en scen­bild av Hans Scha­ver­noch som an­vänds med små för­änd­ring­ar med hjälp av vridsce­nen un­der al­la de tre ak­ter­na. I fon­den syns det sön­der­bom­ba­de Nürn­berg, men un­der spe­lets gång ser vi ock­så åter­upp­bygg­na­den av sta­den i form av ett an­tal lyft­kra­nar. Vi be­vitt­nar det tys­ka eko­no­mis­ka und­ret. Har­ry Kup­fers au­ra som en av de sto­ra re­gis­sö­rer­na de se­nas­te de­cen­ni­er­na har fal­nat li­te, i som­mar fyl­ler han 80 år. Visst är han en stor per­son­in­struk­tör men nå­gon spe­ci­ellt om­stör­tan­de re­gi gör han in­te läng­re, ut­an det kän­des li­te sömn­gångar­ak­tigt och oro­man­tiskt. Det var li­te för myc­ket av plat­ti­ty­der i re­gin. Nu är Mäs­ter­sång­ar­na i Nürn­berg ett kom­pli­ce­rat verk som krä­ver enor­ma re­sur­ser. Det­ta var min åt­ton­de upp­sätt­ning av ope­ran och iscen­sätt­ning­en i Helsing­fors kän­des ty­värr näs­tan li­ka in­tets­ä­gan­de som Gö­te­borgso­pe­rans ver­sion 2010 (re­gi: John Dew). Det är få Mäs­ter­sångarupp­sätt­ning­ar där allt har fun­ge­rat. I det fal­let var Götz Fri­edrichs Stock­holmsupp­sätt­ning 1977 oslag­bar. Hans iscen­sätt­ning var för­lagd till det hi­sto­ris­ka 1500-ta­lets Nürn­berg. I Fri­edrichs Ber­lin­upp­sätt­ning 1993 fanns det ock­så som hos Kup­fer en an­knyt­ning till det sön­der­bom­ba­de Nürn­berg ef­ter and­ra världs­kri­get. Där fun­ge­ra­de det sce­niskt, men in­te mu­si­ka­liskt. Pre­cis tvärtom var det nu i Helsing­fors.

Kväl­lens sto­ra be­håll­ning var or­kes­ter­spe­let un­der Mi­chael Gütt­lers led­ning. Han fick fram en enorm dy­na­mik ur det rik­hal­ti­ga par­ti­tu­ret. Tred­je ak­tens för­spel var ett un­der av fär­ger och ny­an­ser. Den en­da lil­la in­vänd­ning­en var en li­tet för bom­bas­tisk tolk­ning av uver­ty­ren, där de oli­ka mo­ti­ven in­te kon­tras­te­ra­des mot varand­ra på ett op­ti­malt sätt. Även Na­tio­na­lo­pe­rans kör stod för en myc­ket so­lid och välav­vägd klang­kropp.

Ty­värr blev det smolk i bä­ga­ren ef­tersom or­di­na­rie Beck­mes­ser, Mi­chael Kraus, ha­de fått sång­för­bud. Han gick i sce­ne­ri­er­na och mi­ma­de, me­dan in­flug­ne Armin Ko­lar­czyk från Karls­ru­he sjöng par­ti­et från ett not­ställ vid si­dan om sce­nen med den äran.

En myc­ket stark pre­sta­tion och vo­kalt bland de bätt­re un­der pre­miär­kväl­len.

Ralf Lukas sjöng Hans Sachs och jag im­po­ne­ra­des myc­ket av hans text­för­stå­el­se, där or­den blir väg­le­dan­de för age­ran­det. Han fick fram många fi­na sce­nis­ka schat­te­ring­ar, som t.ex. i sam­spe­let med Eva. Par­ti­et är ett av ope­ra­lit­te­ra­tu­rens längs­ta och Lukas har rol­len un­der hu­den även om hans röst var li­te torr och ibland kän­des glans­lös. Det gjor­de där­e­mot in­te Jyr­ki Kor­ho­nens (Veit Pog­ner), vars bas är bå­de in­takt och saf­tig. Li­kaså var Jus­si Me­ri­kan­to (Fritz Koth­ner) en glad sce­nisk över­rask­ning pa­rat med en myc­ket ut­trycks­full ba­ry­ton­stäm­ma.

Kväl­lens sto­ra be­svi­kel­se var Mi­ka Po­hjo­nen (Walt­her von Stol­zing) i form av ett ihå­ligt age­ran­de och med ett ut­trycks­löst an­sikts­ut­tryck (läs: noll­ställt). Nå­got så­dant har jag in­te upp­levt på en ope­ra­scen på år­tion­den. Han var in­te med i spe­let och re­a­ge­ra­de in­te på mot­spe­lar­nas sång­re­pli­ker. Dess­utom sjöng han på tok för myc­ket i for­te och vräk­te på med rå­styr­ka i pris­sång­en. Den ro­bus­ta Eva Pog­ner i Ti­i­na-mai­ja Kos­ke­las ge­stalt ha­de svårt att över­ty­ga som in­ge­ny. Sång­ers­kan bör­ja­de som mez­zo, men har på se­na­re år gått över till so­pran­fac­ket och vann Lau­ritz Mel­chi­or-täv­ling­en i Ål­borg härom året. Hen­nes röst kän­des för oe­ga­li­se­rad och den blev vid ett par till­fäl­len för vass och pe­netrant. Rent oskön i slu­tet av kvin­tet­ten. I sce­nen med Sachs i and­ra ak­ten gick hon knappt över ram­pen, me­dan i näs­ta scen, vid flykt­för­sö­ket med Stol­zing, loss­na­de det helt plöts­ligt.

Bäs­ta in­sat­sen sva­ra­de te­no­ren Tu­o­mas Ka­ta­ja­la (Da­vid) för. Han väck­te till och med vårt in­tres­se för de tragg­li­ga reg­ler­na in­för prov­sjung­ning­en i förs­ta ak­ten – en scen som ibland kan bli mör­dan­de trå­kig. Ka­ta­ja­la (som f.ö. sjöng Léo­pold i Gö­te­borgso­pe­rans Ju­din­nan härom året) ha­de ska­pat en rik­tig ka­rak­tär som kän­des ge­nu­in. Även Da­vids fäst­mö Mag­da­le­ne (Ni­i­na Kei­tel) ha­de en myc­ket fin kär­na och fo­kus i sin mez­zo. Men en bra Da­vid och en fin Mag­da­le­ne kan in­te själ­va lyf­ta en hel Mäs­ter­sångarupp­sätt­ning.

WAG­NER: MÄS­TER­SÅNG­AR­NA I NÜRN­BERG

Pre­miär 13 mars 2015. Di­ri­gent: Mi­chael Gütt­ler Re­gi: Har­ry Kup­fer Sce­no­gra­fi: Hans Scha­ver­noch Ko­stym: Yan Tax Ljus­sätt­ning: Jür­gen Hoff­mann Ko­re­o­gra­fi: De­rek Gim­pel So­lis­ter: Ralf Lukas, Jyr­ki Kor­ho­nen, Mi­chael Kraus (sce­niskt)/ Armin Ko­lar­czyk (sång), Jus­si Me­ri­kan­to, Mi­ka Po­hjo­nen, Tu­o­mas Ka­ta­ja­la, Ti­i­na-mai­ja Kos­ke­la, Ni­i­na Kei­tel.

Mi­ka Po­hjo­nen och kör

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.