Lu­cia Lam­mer­mo­or di

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - BAY­E­RISCHE STAATSO­PER, MÜNCHEN • RE­CEN­SENT: YE­HYA ALA­ZEM • FOTO: WIL­FRI­ED HÖSL

”Vog­lio amo­re, e amor vi­o­len­to” ( Jag vill ha kär­lek, och våld­sam kär­lek), skrev Gae­ta­no Do­ni­zet­ti till en li­bret­tist en gång. Det­ta var pre­cis vad han var ute ef­ter i Lu­cia di Lam­mer­mo­or, som är ba­se­rad på Sir Walter Scotts hi­sto­ris­ka ro­man The Bri­de of Lam­mer­mo­or. Ope­ran ha­de sin ur­pre­miär på Te­atro San Car­lo i Ne­a­pel 1835.

Bar­ba­ra Wy­soc­kas nyupp­sätt­ning på Bay­e­rische Staatso­per i München är oer­hört ge­nom­tänkt och in­ne­hål­ler verk­li­gen allt, för­u­tom en sak; den våld­sam­ma kärleken. Hand­ling­en är flyt­tad från 1700-ta­lets Skott­land till 1960-ta­lets USA, och den ut­spe­lar sig i en väl­digt spän­nan­de mil­jö med en yt­terst tyd­lig makt­kamp. Ri­va­li­te­ten mel­lan fa­mil­jer­na Ashton och Ra­venswood lyfts fram på ett fan­tas­tiskt sätt och det gör att upp­sätt­ning­en känns väl­digt po­li­tiskt lad­dad.

Ty­värr skym­mer det här po­li­tis­ka spe­let grund­pe­la­ren i ope­ran, för­äls­kel­sen mel­lan Lu­cia och Ed­gar­do. Här är den ba­ra en li­ten ba­ga­tell, och den är så li­ten att man glöm­mer bort den ibland. Dess­utom är av­sak­na­den av blod i upp­sätt­ning­en ett fak­tum, nå­got som man of­ta för­knip­par med Lu­ci­as van­sin­nes­scen.

Bar­ba­ra Ha­nic­kas sce­no­gra­fi är väl­digt av­ska­lad. Allt ut­spe­las i fa­mil­jen Ashtons hem i form av ett sli­tet var­dags­rum, som för­tyd­li­gar ka­o­set i fa­mil­jen. Ju­lia Kor­nac­kas ko­sty­mer är an­pas­sa­de till upp­sätt­ning­ens tid och plats. Al­la män ser ut som ty­pis­ka Man­hat­tan­her­rar med mör­ka ko­sty­mer och hängs­len, för­u­tom Ed­gar­do, som har en en­kel stil med vit t-shirt och skinn­jac­ka. Kvin­nor­na, och fram­för allt Lu­cia, ser ut som Jac­que­li­ne Ken­ne­dy.

Da­li­bor Je­nis gör en över­ty­gan­de En­ri­co med en stark och klar ba­ry­ton­röst. Han är en väl­digt rå, kom­pro­misslös och ma­ni­pu­la­tiv ka­rak­tär. Li­ka över­ty­gan­de är Pa­vol Bres­lik som Ed­gar­do med en vac­kert kling­an­de te­nor. Men trots de­ras in­di­vi­du­el­la in­sat­ser sak­nas det tyd­li­ga ha­tet mel­lan dem. Det ha­de för­stärkt det sce­nis­ka ske­en­det än mer.

Bay­e­risches Staatsor­ches­ter stor­spe­la­de un­der sin chefs­di­ri­gent Ki­rill Petren­kos mag­ni­fi­ka led­ning. Li­ka skick­lig var Sa­scha Rec­kert som ac­kom­pan­je­ra­de Lu­cia med glas­har­mo­ni­kan un­der van­sin­nes­sce­nen.

I hu­vud­rol­len är Di­a­na Dam­rau en Lu­cia ut­an dess li­ke. Hen­nes ko­lo­ra­tur­so­pran är glas­klar. Var en­da ton från pi­a­nis­si­mo till for­tis­si­mo är mag­ni­fik. Varen­da pas­sage från lar­go till pre­stis­si­mo, le­ga­to el­ler stac­ca­to, är bril­jant. Vad hon kan gö­ra med sin röst är otro­ligt. Hon kan va­ra en fy­ra­å­rig flic­ka och en fyr­tio­å­rig kvin­na sam­ti­digt. De vo­ka­la fär­ger­na, lek­full­he­ten och de dra­ma­tis­ka ut­brot­ten som hon vi­sar upp tar rol­len till en helt egen ni­vå. Hen­nes fan­tas­tis­ka scen­när­va­ro ren­sar allt an­nat och lyf­ter he­la at­mo­sfä­ren till and­ra höj­der.

DO­NI­ZET­TI: LU­CIA DI LAM­MER­MO­OR

Pre­miär 26 ja­nu­a­ri 2015, be­sökt fö­re­ställ­ning 8 feb­ru­a­ri. Di­ri­gent: Ki­rill Petren­ko Re­gi: Bar­ba­ra Wy­soc­ka Sce­no­gra­fi: Bar­ba­ra Ha­nic­ka Ko­stym: Ju­lia Kor­nac­ka Ljus: Rai­ner Casper So­lis­ter: Di­a­na Dam­rau, Pa­vol Bres­lik, Da­li­bor Ja­nes, Ge­org Zep­pen­feld, Ema­nu­e­le D´agu­an­no, Rachael Wil­son, De­an Po­wer. Spe­las 22 och 25 ju­li 2015. www.staatso­per.de

Di­a­na Dam­rau

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.