Pú­bli­co

El

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - TE­ATRO RE­AL, MADRID • RE­CEN­SENT: SVEN ÅKE HEED • FOTO: JA­VI­ER DEL RE­AL

När Ge­rard Mor­ti­er till­träd­de som chef för Te­atro Re­al i Madrid 2010 blev en av hans förs­ta åt­gär­der att be­stäl­la en ope­ra av den spans­ke ton­sät­ta­ren Mau­ri­cio So­te­lo på Fe­de­ri­co Gar­cía Lor­cas pjäs El pú­bli­co (Publi­ken). Det­ta be­ställ­nings­verk har nu haft pre­miär, pre­cis ett år ef­ter Mor­ti­ers bort­gång. Upp­sätt­ning­en mås­te be­trak­tas som en stor fram­gång för Te­atro Re­al och ett vik­tigt till­skott till spansk ope­ra över­hu­vud­ta­get.

Publi­ken är en av Lor­cas ofull­bor­da­de pjä­ser som han ar­be­ta­de med un­der fle­ra år, läs­te för den in­re vänkret­sen, och som han an­för­trod­de åt en av si­na när­mas­te vän­ner, när han gav sig av från Madrid på det som skul­le bli hans sista re­sa. Han mör­da­des av fa­scis­ter­na 1936. Ma­nu­skrip­tet be­va­ra­des på så sätt åt ef­ter­värl­den, men gavs in­te ut för­rän 1976 och då i Stor­bri­tan­ni­en.

Det är in­te svårt att fö­re­stäl­la sig att pjäs­tex­ten mås­te ha va­rit dy­na­mit och otänk­bar att fram­fö­ra of­fent­ligt un­der Fran­co­re­gi­men, med si­na många gång­er grova an­spel­ning­ar på sex­u­a­li­tet i all­män­het och ho­mo­sex­u­a­li­tet i syn­ner­het – kanske Lor­cas egen – och med publi­ken, som i en av pjä­sens fem ta­blå­er re­vol­te­rar på te­a­tern, me­dan Kristus på kor­set glöms bort där han häng­er mitt på sce­nen. Fri­språ­kig­he­ten när det gäl­ler des­sa ta­bu­be­lag­da om­rå­den är fort­fa­ran­de för­bluf­fan­de och kan sä­kert choc­ke­ra än i dag.

Pa­ral­lellt med de för­vå­nans­värt avan­ce­ra­de ge­nus­be­ting­a­de re­flex­io­ner­na som pjä­sen för­med­lar, för Lor­ca ett re­so­ne­mang kring vad som är san­ning och lögn på te­a­tern. ”Te­a­tern un­der san­den” är Lor­cas be­näm­ning på det som An­to­nin Ar­taud vid sam­ma tid runt 1930 kal­la­de för ”grym­he­tens te­a­ter”, d.v.s. te­a­tern i dess mest ur­sprung­li­ga form, som blott­läg­ger allt det vi för­trängt i vå­ra liv och som för­lö­ser vå­ra käns­lor och vå­ra be­gär.

Fö­re­ställ­ning­en bör­jar med en skräll, ett G-du­rac­kord som för tan­kar­na till in­led­nings­ac­kor­det i Ri­chard Strauss Elekt­ra. Dionysos, för­klädd till grekisk her­de, men med bock­fot och thyr­sosstav, fram­för en pro­log om masker – te­a­terns masker, men ock­så de masker som vi bär i vårt so­ci­a­la liv. Det är en av många re­fe­ren­ser till te­a­ter­tra­di­tio­nen, från den an­ti­ka gre­kis­ka te­a­tern över Sha­kespe­a­re till Lor­cas sam­tid och sur­re­a­lis­men.

Li­bret­tot föl­jer se­dan pjäs­tex­ten myc­ket nä­ra. Det finns ing­en egent­lig hand­ling, ut­an ope­ran – lik­som tal­pjä­sen – ut­gör en po­ly­fo­ni av rös­ter kring en central­fi­gur, sna­ra­re än en hu­vud­per­son, näm­li­gen te­a­ter­di­rek­tö­ren (José An­to­nio López), som un­der ar­be­tet med en upp­sätt­ning av Ro­meo och Ju­lia i Ju­li­as grav sö­ker ef­ter “te­a­tern un­der san­den”. Ju­li­as långa ut­drag­na aria för ly­risk ko­lo­ra­tur­so­pran (Isa­bel­la Gaudí) har pla­ce­rats mitt i ver­ket och ut­gör ett slags höjd­punkt. På sce­nen fö­re­kom­mer fem vi­ta häs­tar och en svart, som sym­bo­li­se­rar det för­träng­da drift­li­vet och det mest för­bjud­na, här fram­ställ­da av tre dan­sa­re, två fla­men­co­sång­a­re med si­na ar­ka­i­se­ran­de rös­ter, samt en te­nor i rol­len som den svar­ta häs­ten. Sce­nen slu­tar med att Ju­lia lå­ter sig pis­kas av häs­tar­nas ta­gelsvan­sar, me­dan de uri­ne­rar över hen­ne.

Publi­ken står i cent­rum i den där­på föl­jan­de sce­nen. Med hjälp av ett sy­stem av sned­ställ­da spe­gel­väg­gar re­pro­du­ce­ras kö­ren i det

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.