Che­fen för Osloo­pe­ran får in­te för­längt kon­trakt

Tidskriften OPERA - - Ledare - Chefre­dak­tör och an­sva­rig ut­gi­va­re

Som en bomb slog det ovän­ta­de be­ske­det ner om att ope­ra­che­fen i Oslo Per Boye Han­sen in­te får för­längt för­ord­nan­de ef­ter 2017. Han till­träd­de 2011 och har se­dan dess ut­veck­lat Den Nors­ke Ope­ra & Bal­lett till en av Nor­dens mest in­tres­san­ta ope­ra­sce­ner. De bakom­lig­gan­de kon­flik­ter­na till var­för Han­sen får slu­ta har var­ken ope­rans sty­rel­se el­ler dess ad­mi­nist­ra­ti­ve di­rek­tör Nils Are Karstad Lysø gett nå­gon för­kla­ring till.

På de svens­ka kul­tur­si­dor­na har sa­ken in­te upp­märk­sam­mats alls när des­sa rader skrivs. Jag fick be­ske­det av nors­ka NRK när de ring­de och bad mig va­ra med i ett ra­di­o­in­slag som skul­le be­ly­sa den upp­kom­na si­tu­a­tio­nen. Men jag kän­ner in­te till bak­grun­den till be­slu­tet och kun­de ba­ra pra­ta i all­män­na or­da­lag och om den fan­tas­tis­ka ut­veck­ling DNO haft un­der Per Boye Han­sens chef­skap.

Där­e­mot har det de­bat­te­rats och skri­vits fli­tigt om sa­ken i norsk press. Även i det in­ter­na­tio­nel­la operalivet har det­ta bli­vit en stor sak. Züricho­pe­rans ope­ra­chef Andre­as Ho­mo­ki har till­sam­mans med t.ex. re­gis­sö­rer­na Ca­lixto Bi­ei­to, Tatja­na Gür­baca, Fran­ci­sco Negrin, Alex­an­der Mørk-ei­dem, Stefan Her­heim, Ole An­ders Tand­berg samt di­ri­gen­ter som Ri­nal­do Alessandrini och En­ri­que Maz­zo­la skri­vit ett pro­test­brev till den nors­ka kul­tur­mi­nis­tern Thor­hild Wid­vey. I pro­test­bre­vet fram­hålls Per Boye Han­sen som en av de mest kom­pe­ten­ta ope­ra­che­fer­na i Eu­ro­pa. Un­der­teck­nar­na är ock­så be­kym­ra­de över ut­veck­ling­en för Osloo­pe­ran.

Även ope­ra­che­fen i Frankfurt Bernd Loe­be – tilli­ka le­da­re för den tys­ka oper­a­kon­fe­ren­sen – har skri­vet ett öp­pet brev till den nors­ka kul­tur­mi­nis­tern, där han ro­sar Han­sens ar­be­te och kri­ti­se­rar be­slu­tet att den­ne in­te får fort­satt för­ord­nan­de. Loe­be me­nar att be­slu­tet kom­mer att ska­da DNO:S re­nom­mé. Att le­da ett ope­ra­hus är i högs­ta grad av­häng­igt en lång­sik­tig pla­ne­ring, och att då in­te för­länga Han­sens kon­trakt kan med­fö­ra stor ska­da, av­slu­tar Loe­be sitt pro­test­brev.

DNO:S ad­mi­nist­ra­ti­ve chef Nils Are Karstad Lysø sä­ger att det är en hel­hets­vär­de­ring och ber om för­stå­el­se för att man in­te har den tilli­ten till Han­sen som krävs för ett nytt för­ord­nan­de. Det­ta har lett till ett två­fronts­krig mel­lan Han­sen själv och hans pro­se­ly­ter å ena si­dan och ope­ra­hu­sets ad­mi­nist­ra­tion å den and­ra. Näs­tan ing­en vill ut­ta­la sig om vad kon­flik­ten be­står i. Dock har ba­ry­to­nen Espen Lang­vik ut­ta­lat sig i Af­ten­pos­ten, där han sä­ger att Han­sen in­te har ope­ra­en­semb­lens för­tro­en­de.

Kul­tur­mi­nis­ter Wid­vey hän­vi­sar ba­ra till att det är den ad­mi­nist­ra­ti­ve che­fen och ope­rasty­rel­sen som till­sät­ter ope­ra­che­fer. Själv­klart ska hon in­te blan­das in i den­na tra­gis­ka sop­pa. Men det är olyck­ligt att vi in­te får ve­ta vad som är or­sa­ken till kon­flik­ten.

Kon­flik­ten då Kö­pen­hamn­so­pe­rans för­re ope­ra­chef, re­gis­sö­ren Keith War­ner, av­gick 2012 gäll­de ett gi­gan­tiskt be­spa­rings­pro­gram som han mot­sat­te sig att ge­nom­fö­ra. Då lyf­te man i stäl­let upp den ad­mi­nist­ra­ti­ve che­fen Sven Mül­ler till ope­ra­chef. Han är en per­son helt ut­an konst­när­li­ga vi­sio­ner, vil­ket ock­så märkts i pro­gram­sätt­ning­en. En så­dan ut­veck­ling vill ing­en se i Oslo. Pro­vin­si­a­lism är ing­en be­tjänt av!

Fanns det sång­a­re vars kon­kur­rens du fruk­ta­de?

– Vad skul­le det ha tjä­nat till? Her­bert von Ka­ra­jan sa en gång till mig: ”Ni har ing­en kon­kur­rens!” Det var tur att jag kom vid en tid­punkt då man bör­ja­de gö­ra sto­ra kom­plet­ta skiv­in­spel­ning­ar. Och att jag re­dan i bör­jan av 50-ta­let ha­de sjung­it upp för Wal­ter Leg­ge som en­ga­ge­ra­de mig. Det var i Bo­ris Go­du­nov. Leg­ge pre­sen­te­ra­de sig med or­den: ”Om ni sjung­er hos mig kom­mer ni att bli be­römd.” Det var verk­li­gen han som öpp­na­de dör­rar­na för mig.

Rent sti­lis­tiskt ha­de du namn om dig att va­ra väl­digt all­si­dig. Mås­te du bli det ef­tersom du in­te var född i va­re sig Ita­li­en, Frank­ri­ke el­ler Tyskland?

– Jag har ald­rig känt det så. Min sto­ra pas­sion har all­tid va­rit språk. Re­dan som li­ten poj­ke i Leip­zig, där min rys­ke styv­far ar­be­ta­de, väx­te jag upp som tre­språ­kig med svens­ka, tys­ka och rys­ka. Två år gick jag i tysk sko­la. Se­dan blev frans­ka min sto­ra kär­lek. Jag job­ba­de hårt på mitt ut­tal och har he­la ti­den för­sökt bli bätt­re. Jag var fli­tig helt en­kelt.

Du ha­de en ka­non­sä­ker höjd och en omiss­känn­lig timb­re. Var allt gi­vet el­ler var det in­trä­nat?

– Myc­ket var gi­vet. På mitt höga re­gis­ter har jag in­te be­hövt ar­be­ta så myc­ket. Ge­nom min rys­ka far­mor Anas­ta­sia fanns nog re­dan en viss timb­re, jag tror det i al­la fall. Och så be­und­ra­de jag rys­ka te­no­rer. Le­onid So­bi­nov var den störs­te! Ock­så Ser­gei Le­mes­hev och Ivan Kozlov­sky, som en gång ef­ter en kon­sert kom och häl­sa­de på mig. Jag lär­de ock­så kän­na den frans­ke te­no­ren Ge­or­ges Thill. För många kvin­no­histo­ri­er, tror jag …, men vil­ken Wert­her!

Du ha­de väl din tids bäs­ta Vil­ka var di­na fö­re­bil­der?

– I bå­da fal­len var det ita­li­e­na­re, för de var tek­niskt skick­li­ga­re än frans­män­nen, som för det mesta sjöng allt­för öp­pet. Med min vo­ix mix­te har jag haft tur, det är sant. Fram­för allt i Drott­ning­en av Sa­ba av Karl Gold­mark. Det är jät­tesvårt ... . Min fö­re­bild i des­sa av­se­en­den var Be­ni­a­mi­no Gig­li. (Sjung­er med Gig­li-röst ”Che ge­li­da ma­ni­na …”.) Och Ti­to Schi­pa. Hur man bär sig åt med mez­za vo­ce, det ha­de jag re­dan lärt mig i Sve­ri­ge.

Ha­de du som svensk käns­lan av att va­ra en out­si­der?

– Ba­ra när jag sjöng i Ita­li­en. I bör­jan, när jag sjöng med Ka­ra­jan på La Sca­la, var jag fak­tiskt gans­ka olyck­lig. Men det be­rod­de nog mest på att jag mås­te sjunga Ta­mi­no på ita­li­ens­ka. Det var fö­re ori­gi­nal­språ­kens tid. För min del kom de ju först när jag sjöng på Metro­po­li­tan. Och där fick jag sjunga Len­skij i Eu­gen One­gin på rys­ka. Det var som en dröm gått i upp­fyl­lel­se. Jag var för­res­ten in­te den förs­te svensk som sjöng allt på ori­gi­nal­språ­ken i New York. Bir­git Nils­son fanns re­dan där. Och Jus­si Björ­ling sjöng ock­så allt på ori­gi­nal­språ­ket. Han var en bra fö­re­bild, för hans frans­ka var ett un­der.

Din förs­ta skiv­in­spel­ning, den nämn­da Bo­ris Go­du­nov från 1952, är fort­fa­ran­de kanske den bäs­ta in­spel­ning­en av den ope­ran. Gjor­de man den i av­sikt att den skul­le bli den ul­ti­ma­ta in­spel­ning­en?

– För min del tänk­te jag in­te så. Jag ha­de fak­tiskt till och med vis­sa svå­rig­he­ter med in­spel­ning­en, för Bo­ris Christoff sjöng al­la tre bas­rol­ler­na. Så vitt jag vet ha­de ock­så Fjo­dor Sjal­ja­pin gjort det. Och det var na­tur­ligt­vis fan­tas­tiskt så som Christoff gjor­de det. Jag blev all­de­les lyck­lig över di­ri­gen­ten Is­say Dobro­wen. Och det var nog i hu­vud­sak hans för­tjänst att det blev en så lyc­kad upp­tag­ning.

Ock­så de fem så kal­la­de ”cham­pagne”-ope­rett­in­spel­ning­ar­na, som Wal­ter Leg­ge pro­du­ce­ra­de på 50-ta­let, är än i dag små un­der­verk. Hur gick det till? Sa Leg­ge till er att ” ha ba­ra kul” el­ler sna­ra­re ”ni mås­te ta styc­ke­na på allvar”?

– Det be­höv­de han in­te sä­ga till oss. Jag tyck­te i och för sig att jag skul­le ta åt­minsto­ne Sou-chong i Le­en­dets land på allvar. För i mi­na ögon är det egent­li­gen en ope­ra­roll. Och jag sjöng den rentav med li­te sla­visk timb­re i stäm­man. På den

För­vå­nans­värt nog kan man lä­sa att du in­te var nå­got stort Björ­ling-fan?

– Det är ett miss­för­stånd. Björ­ling var för oss al­la helt en­kelt den sto­ra fö­re­bil­den på den ti­den. Vi var al­la choc­ka­de över att det gick så snabbt ut­för med ho­nom. Som du vet ha­de Björ­ling pro­blem med al­ko­ho­len. Han drack sto­ra mäng­der stark­sprit. Och med ti­den blev han kraf­tigt över­vik­tig. Det vil­le han in­te, så han ge­nom­gick en ra­di­kal av­magrings­kur och i ett slag tap­pa­de han näs­tan he­la sin vikt. Vi var för­vå­na­de. Men se­dan kla­ra­de hans kropp in­te av det och han fick fle­ra hjär­tin­fark­ter.

Hur många fö­re­ställ­ning­ar sjöng du i vec­kan?

– Fär­re än and­ra. Jag var myc­ket för­sik­tig med det, och jag sjöng två och en halv gång­er i vec­kan. Var­je gång be­höv­de jag två tre da­gar där­e­mel­lan. Mitt en­ga­ge­mang i Bay­reuth sprack på grund av det. Wol­f­gang Wag­ner vil­le ha mig som Lo­hengrin. Men han vil­le ba­ra ge mig två, och in­te tre, da­gar mel­lan fö­re­ställ­ning­ar­na. Då tac­ka­de jag nej.

Lo­hengrin har du ba­ra sjung­it i en en­da kort se­rie fö­re­ställ­ning­ar i Stock­holm?

– Ja, och re­dan det var ett miss­tag. Lo­hengrin loc­ka­de mig. Ari­or­na har jag ock­så ut­an vi­da­re kun­nat spe­la in på ski­va. Då tänk­te jag: Her­re­gud, Stock­holmso­pe­ran är ju ing­et stort hus. Och di­ri­gen­ten Sil­vio Var­vi­so var god vän till mig. Par­ti­et ha­de jag stu­de­rat re­dan ti­digt, och upp­fat­tat det som en bel can­to-roll. Jag sa till mig själv: du mås­te tilläg­na dig rol­len via tex­ten och jäm­na ut det som du in­te har i stäm­man med mer kon­so­nan­ter. Och så la jag an par­ti­et på ett nå­got mer bi­tan­de sätt. Men när allt kom­mer om­kring så ha­de jag in­te – som jag bru­kar sä­ga – det rät­ta ”ar­til­le­ri­et” för par­ti­et. I Stock­holm sjöng jag ope­ran tre gång­er och kän­de: Nej, nej … .

Hur kom du fram till det?

– Det var in­te så att själ­va rol­len kän­des osym­pa­tisk el­ler obe­hag­lig, men se­dan skul­le jag sjunga Des Gri­eux i Mas­se­nets Ma­non. Och jag vil­le in­te ris­ke­ra min Mo­zart. Jag kän­de att de här sa­ker­na in­te skul­le gå ihop ut­an vi­da­re. Och sen sjöng jag i stäl­let desto fler Don Otta­vio.

Du har sagt att in­te ba­ra Lo­hengrin ut­an ock­så Hen­ri/ar­ri­go i Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en och Her­manns par­ti i Spa­der dam var miss­tag. Ha­de det än­då in­te fres­tat dig att spe­la in dem på ski­va?

– Jag har in­te tänkt på ski­vor. Även om jag ju spe­lat in så många. Hos Her­mann skul­le fra­se­ring­en väl va­rit ok, men in­te ut­brot­ten. Fast Rostropo­vitj vil­le ha mig som Her­mann i sin kom­plet­ta in­spel­ning av Spa­der dam på Deutsche Gram­mop­hon. Men i stäl­let för ett fast ho­no­rar vil­le jag ha ett av­tal ba­se­rat på en an­del i vins­ten. För jag tänk­te att med Rostropo­vitj så blir det sä­kert en stor för­sälj­nings­fram­gång. Hos Leg­ge ha­de vi all­tid job­bat så. Även på Electro­la. Ba­ra Deutsche Gram­mop­hon var emot det.

Fanns det rol­ler som du gär­na sjung­it men som du ab­so­lut sa nej till?

– Ab­so­lut! Walt­her von Stol­zing till ex­em­pel. Och ve­rism vå­ga­de jag mig in­te hel­ler på. Ca­va­ra­dos­si har jag sjung­it fär­re gång­er än jag nog ha­de kun­nat gö­ra. Men du vet, en sång­a­re mås­te ju ock­så ha rätt timb­re för en roll. Och min timb­re var ide­a­lisk för Len­skij och Ne­mo­ri­no. Men in­te för Don Car­los, som är ner­vös och stres­sad he­la ti­den. Ho­nom har jag fått kla­ra mig ut­an. En stor kär­lek ha­de jag till Ra­damès, som jag in­te hel­ler vå­gat mig på. Det är verk­li­gen synd. Jag be­kla­gar det. Men det var rik­tigt.

Du har fle­ra gång­er sagt att du i bör­jan av din kar­riär var myc­ket blyg och mås­te job­ba hårt för att kom­ma över det. Hur be­käm­par man sin blyg­het?

– Låt mig fun­de­ra ett ögonblick. Min lä­ra­re i Sve­ri­ge sa all­tid: ”Du mås­te ha in­ställ­ning­en att här kom­mer jag!” Ex­em­pel­vis Mi­rel­la Fre­ni har han­te­rat pro­ble­met på sam­ma sätt. När hon gick över sce­nen så märk­tes hen­nes in­ställ­ning: ”Jag är Fre­ni.” Hon ba­ra gick och var nå­gon. För egen del har jag egent­li­gen ba­ra

mi­na go­da lä­ra­re för det jag kan och det jag upp­nått. I Sve­ri­ge var det först Mar­tin Öh­man, en på sin tid myc­ket känd Wag­ner­te­nor. Tek­niskt var han stor­ar­tad! Han gjor­de in­te felet att sty­ra in mig på sam­ma ba­na som han själv. Och se­na­re fann jag i New York Pa­o­la No­vi­ko­va, som ock­så ha­de Ge­or­ge Lon­don och Irm­gard Se­e­fri­ed som ele­ver. Nej, jag tac­kar in­te mi­na fö­re­bil­der för det mesta jag fått, ut­an jag tac­kar mi­na lä­ra­re.

Ett pro­blem för da­gens sång­a­re är kanske det stän­di­ga fläng­an­det mel­lan oli­ka kon­ti­nen­ter. Hur många gång­er flög du till Ame­ri­ka?

– In­te så of­ta fak­tiskt, för jag bru­ka­de all­tid stan­na kvar nå­gon tid. Var­je gång ha­de jag någ­ra vec­kors re­pe­ti­tio­ner in­nan fö­re­ställ­ning­ar­na bör­ja­de. Med Faust förs­ta året kom ock­så en tur­né till. En del sång­a­re flög över of­ta­re. De vil­le tjä­na så myc­ket peng­ar som möj­ligt. Jag tänk­te in­te så. Jag vil­le va­ra utvilad när jag skul­le in på sce­nen. Jag pla­ne­ra­de in­te hel­ler att gö­ra en in­spel­ning så fort jag kom till­ba­ka till Eu­ro­pa. Jag be­höv­de fy­ra fem da­gar för att stäl­la om mig. Se­na­re blev det på Met ibland ock­så re­na re­per­to­ar­fö­re­ställ­ning­ar, t.ex. La Tra­vi­a­ta. Men så var jag ock­så miss­nöjd med dem – även om vi re­pe­te­ra­de som van­ligt. Jag vil­le all­tid hell­re ar­be­ta med ori­gi­nal­re­gis­sö­ren.

Du har un­der ditt yr­kes­liv tjä­nat till­räck­ligt myc­ket för att kun­na bo­sät­ta dig här i To­loche­naz ...

– Visst är det så, men jag har än­då in­te ut­nytt­jat al­la möj­lig­he­ter. Den som ha­de fram­gång i t.ex. Bay­reuth fick hög­re ga­ger vid and­ra ope­ra­hus. Det avstod jag ifrån. På lik­nan­de sätt var det på Met, där man in­te be­ta­la­de så bra som på and­ra ope­ra­hus. Jag fick vis­ser­li­gen högs­ta gage, vil­ket på den ti­den var 4 000 dol­lar per kväll. Det går in­te alls att jäm­fö­ra med hur det är i dag. Den som ha­de fram­gång på Met fick ett hög­re gage i San Fran­ci­sco el­ler Chi­ca­go.

Har det va­rit ett fram­gångs­kri­te­ri­um för dig att du all­tid va­rit su­perkri­tisk till di­na eg­na pre­sta­tio­ner?

– Ja, det kan nog stäm­ma. Men jag var in­te olyck­lig. Jag har plug­gat och stu­de­rat. Och den förs­ta upp­tag­ning­en när vi spe­la­de in var ald­rig lyc­kad. In­te hel­ler den and­ra. All­ting har jag måst ta om tre gång­er in­nan det blev så som jag vil­le ha det. Jag drev ige­nom min vil­ja. På nå­got an­nat sätt ha­de det in­te gått.

Du var den förs­te te­no­ren med en ”glo­ba­li­se­rad” re­per­to­ar. Har du in­te fått nå­gon ef­ter­föl­ja­re?

– Är det så? Har du rätt så mås­te det väl be­ro på att det är så myc­ket svå­ra­re att bli en bra sång­a­re i dag.

SÖ­REN TRANBERG

Don Otta­vio i Don Gio­van­ni, Stock­holm 1956

Ni­co­lai Ged­da som Ca­va­ra­dos­si i Tosca, Stock­holm 1964

Len­skij i Eu­gen One­gin, Stock­holm 1982

Ni­co­lai Ged­da i Pos­til­jo­nen från Longju­meau, Stock­holm 1952

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.