"Er­kel ska­pa­de den un­gers­ka ope­ran från prak­tiskt ta­get ingen­ting"

Tidskriften OPERA - - Fokus -

På repertoaren i Bud­a­pest finns även and­ra un­dan­tag från de världs­kän­da klas­si­ker­na, näm­li­gen de un­gers­ka ope­ror­na. Verk av de in­hems­ka kom­po­si­tö­rer­na, bland and­ra Zol­tán Kodály och ope­rett­kom­po­si­tö­ren Franz Le­hár spe­las re­gel­bun­det.

Men fram­för allt Fe­renc Er­kels verk, som har en cen­tral plats på Bud­a­pesto­pe­ran. Er­kels be­ty­del­se för den un­gers­ka ope­ran kan knap­past över­skat­tas. Han kom­po­ne­ra­de ett ti­o­tal ope­ror, bland and­ra Ung­erns na­tio­na­lo­pe­ra Bánk bán. (Bánk är nam­net på hu­vud­ka­rak­tä­ren, bán är en ti­tel, mot­sva­ran­de un­ge­fär vice­kung). Bánk bán ha­de ur­pre­miär 1861 och har va­rit Bud­a­pest­publi­kens själv­kla­ra fa­vo­rit än­da se­dan dess. Fe­renc Er­kel har dess­utom kom­po­ne­rat Ung­erns na­tio­nalsång, han var dri­van­de i att Ung­ern fick ett rik­tigt ope­ra­hus, och det var han som di­ri­ge­ra­de öpp­nings­fö­re­ställ­ning­en när ope­ra­hu­set in­vig­des 1884. Han kal­las med rät­ta ”den un­gers­ka ope­rans fa­der”. Han står sta­ty på ena si­dan om hu­vud­in­gång­en till ope­ra­hu­set. (Franz Liszt sit­ter på den and­ra si­dan.) Och Er­kel­te­a­tern är upp­kal­lad ef­ter ho­nom.

I Ung­ern är Fe­renc Er­kel den störs­te. Men ut­an­för lan­det är han näs­tan helt okänd. För mig, som har haft för­må­nen att be­kan­ta mig med hans verk, och till­hör hans be­und­rarska­ra, fö­re­fal­ler det­ta fak­tum en smu­la egen­ar­tat. Jag frå­gar Szil­vesz­ter Ókovács om han har nå­gon för­kla­ring till var­för Er­kel ald­rig sla­git ut­om­lands. Han har svårt att döl­ja sin be­und­ran för Fe­renc Er­kel.

– Han är för ung­ersk ope­ra vad Lul­ly är för den frans­ka. Er­kel ska­pa­de den un­gers­ka ope­ran från prak­tiskt ta­get ingen­ting. Dess­utom var Er­kel en god or­ga­ni­sa­tör. Det var han som ska­pa­de Bud­a­pests fil­har­mo­nis­ka or­kes­ter, vil­ken allt­se­dan dess även va­rit ope­rans or­kes­ter. Och hans ope­ror är fan­tas­tis­ka, sär­skilt Bánk bán och Huny­a­di László, som bå­da är star­ka verk som be­rör den un­gers­ka sjä­len. Bå­da ope­ror­na in­går i vår fas­ta re­per­to­ar och spe­las år­li­gen.

– Men Er­kel ha­de sto­ra hin­der för en in­ter­na­tio­nell kar­riär, fort­sät­ter Szil­vesz­ter Ókovács. Han var sam­ti­da med Ver­di och Wag­ner, som ju var enormt sto­ra un­der 1800-ta­let och ut­gjor­de en själv­klar kon­kur­rens. Dess­utom har vi det un­gers­ka – bå­de språ­ket och te­mat. Hans ope­ror är på un­gers­ka, ett obe­grip­ligt språk för res­ten av Eu­ro­pa. Och ope­ror­na har ute­slu­tan­de häm­tat si­na te­man från den un­gers­ka histo­ri­en. Själv­klart till­ta­lar de ung­ra­re mer än and­ra, även i dag.

Det märks att Szil­vesz­ter Ókovács kän­ner bå­de be­svi­kel­se och upp­gi­ven­het över att na­tio­nal­kom­po­si­tö­ren ald­rig sla­git stort ut­om­lands. Han ex­emp­li­fi­e­rar med just na­tio­na­lo­pe­ran, Bánk bán.

– Den har näs­tan ald­rig spe­lats ut­om­lands. Jag vet att det fö­re­kom­mit en­sta­ka upp­sätt­ning­ar i Tyskland. Och Los Ang­e­le­so­pe­rans chef Plá­ci­do Do­min­go vil­le sät­ta upp den där för någ­ra år sen, men ty­värr blev det in­te av.

Vi får ac­cep­te­ra att det för­hål­ler sig på det sät­tet. Det kanske är som ett fa­mil­jeal­bum med fo­ton på bar­nen, det är mest in­tres­sant för de när­mas­te, men om man in­te ens kän­ner bar­nen är det oin­tres­sant. Att ope­ror­na har spän­nan­de och in­tres­san­ta be­rät­tel­ser och fan­tas­tisk musik är up­pen­bar­li­gen in­te till­räck­ligt.

Bánk bán – en ung­ersk upp­le­vel­se Och nog är Er­kels sto­ra ope­ra musik som ung­rar­na upp­skat­tar. Att se en föreställning av Bánk bán på Stats­o­pe­ran i Bud­a­pest läm­nar en san­ner­li­gen in­te obe­rörd. Ope­ran sätts upp un­der ti­dig vår var­je år, i an­slut­ning till na­tio­nal­da­gen den 15 mars. Of­ta bör­jar fö­re­ställ­ning­en med att publi­ken står upp och sjung­er na­tio­nalsång­en. Sen föl­jer en dra­ma­tisk föreställning rik på ari­or, som i hand­ling­en blan­dar na­tio­nel­la an­ge­lä­gen­he­ter med ett kär­leks­dra­ma, ut­spe­lat un­der ett för Ung­ern om­väl­van­de 1200-tal. Fle­ra av ope­rans ari­or följs av långa ova­tio­ner, längst och star­kast ef­ter and­ra ak­tens förs­ta aria, där hu­vud­per­so­nen Bánk själv i ari­an ”Hazám, hazám”, of­ta kal­lad Ung­erns and­ra na­tio­nalsång, be­kla­gar sig över lan­dets till­stånd. ”Hazám, hazám” be­ty­der un­ge­fär Mitt land, mitt land. Har man väl lärt kän­na ope­ran, så för­und­ras man över att den ald­rig bli­vit nå­gon suc­cé ut­om­lands.

När man be­sö­ker Stats­o­pe­ran el­ler Er­kel­te­a­tern och ser nå­gon av de sto­ra klas­si­ker­na ur ope­ra­re­per­to­a­ren får man in­tryc­ket att Bud­a­pesto­pe­ran än­då vill va­ra en in­ter­na­tio­nellt gång­bar scen. Väl­skriv­na pro­gram­häf­ten finns på eng­els­ka, och text­ma­skin vi­sar of­ta tex­ten i bå­de ung­ersk och eng­elsk över­sätt­ning. Men jag får

in­te in­tryc­ket att det kom­mer sär­skilt myc­ket ut­ländsk publik till ope­ran. På nå­got sätt för­vå­nar det mig. Det är trots allt lätt att ta sig hit och bil­ligt att vis­tas i sta­den.

En som är mind­re för­und­rad över sa­ker­nas till­stånd är Má­té Mes­ter­há­zi, fors­ka­re och ope­ra­histo­ri­ker på Franz Liszt-aka­de­min, be­lä­gen någ­ra hund­ra me­ter från ope­ra­hu­set. Jag mö­ter ho­nom i in­sti­tu­tets ny­re­no­ve­ra­de bib­li­o­tek. När han får hö­ra att jag är från Sve­ri­ge ly­ser han upp och be­rät­tar att han ny­li­gen op­po­ne­rat på en av­hand­ling om Ing­mar Berg­mans fil­ma­ti­se­ring av Troll­flöj­ten.

Má­té Mes­ter­há­zi er­kän­ner ut­an om­svep att han hell­re åker till Wi­en för att se ope­ra än att gö­ra det i sin hemstad. Han an­ser att den un­gers­ka stats­o­pe­ran in­te ver­kar vil­ja ta sig fram­åt.

– Bud­a­pesto­pe­ran gör ett nöjt in­tryck. Man an­sträng­er sig in­te va­re sig för att mark­nads­fö­ra sig ut­om­lands el­ler för att för­nya sig till­räck­ligt. Det bjuds till ex­em­pel in all­de­les för få ut­länds­ka re­gis­sö­rer som skul­le kun­na gö­ra li­te mer ny­ska­pan­de upp­sätt­ning­ar. Publi­ken får ald­rig se stor­sla­gen, mo­dern ope­ra.

Jag frå­gar Má­té Mes­ter­há­zi om den po­li­tis­ka si­tu­a­tio­nen. Är det så att nya me­di­e­la­gar i allt­för stor ut­sträck­ning styr över det konst­när­li­ga, vil­ket till ex­em­pel den fö­re det­ta konst­när­li­ge le­da­ren Adam Fi­scher var­nat för?

– Jag tror in­te just det är den sto­ra fa­ran, sä­ger Mes­ter­há­zi. Själv­klart på­ver­kar po­li­ti­ken, ope­ra­che­fen Ókovács står re­ge­rings­par­ti­et Fi­desz nä­ra och är ab­so­lut till­satt på po­li­tis­ka grun­der. Men med det föl­jer fak­tiskt för­de­lar ock­så. Han har lyc­kats öka ope­rans bud­get till mer än det dubb­la un­der sin tid på pos­ten. Men nack­de­len är att han får dri­va ope­ran som han vill. Det finns som sagt ba­ra en ope­rain­sti­tu­tion i Ung­ern, men för att ska­pa ut­ma­ning och kon­kur­rens ha­de man kun­nat de­la upp den; Stats­o­pe­ran och Er­kel­te­a­tern ha­de kun­nat va­ra varsin in­sti­tu­tion, sä­ger han, och jäm­för med Wi­en, där Staatso­per har en na­tur­lig kon­kur­rent i Thea­ter an der Wi­en.

– Ett så­dant ar­range­mang skul­le gö­ra Bud­a­pests ope­ra­scen gott. De två ha­de kun­nat kon­kur­re­ra och in­spi­re­ra varand­ra, ut­ma­na varand­ra. Det ha­de kun­nat bli spän­nan­de och loc­kan­de. Men var­je så­dan dis­kus­sion le­der ing­en­vart. Ing­en ope­ra­chef vill bi­dra till kon­kur­rens med sig själv. Det vill in­te Ókovács hel­ler.

Konst­när­li­ga be­döm­ning­ar har ock­så va­rit tvek­sam­ma, en­ligt Mes­ter­há­zi. Han ex­emp­li­fi­e­rar med We­bers Fris­kyt­ten, som sat­tes upp på Er­kel­te­a­tern. Han an­ser att den, för att träf­fa rätt publik, bor­de ha spe­lats på Stats­o­pe­ran, där det finns en mer van, in­tel­lek­tu­ell publik.

– Man lå­ter hel­ler in­te de bäs­ta re­gis­sö­rer­na kom­ma hit. När man nu ska sät­ta upp he­la Wag­ners Ni­be­lung­ens ring har man en­ga­ge­rat en re­gis­sör som kom­mer från fil­mens värld. De ex­pe­ri­men­te­rar med män­ni­skor som in­te kan till­räck­ligt om ope­ra, sä­ger Mes­ter­há­zi upp­gi­vet.

Ope­ra­che­fen Ókovács har dock en an­nan för­kla­ring be­gräns­ning­ar­na.

– Peng­ar, suc­kar han. Vi har en väl­digt li­ten bud­get, jäm­fört med and­ra sto­ra in­sti­tu­tio­ner. Vis­ser­li­gen har vi ökat bud­ge­ten med mer än det dubb­la de se­nas­te åren, men så har ju verk­sam­he­ten på Er­kel­te­a­tern till­kom­mit. Jag skul­le tro att vi har un­ge­fär 20 pro­cent av bud­ge­ten jäm­fört med till ex­em­pel ope­ra­hu­sen i Lon­don, Wi­en el­ler Pa­ris. Än­då ger vi fler fö­re­ställ­ning­ar än de. Så vi gör väl­digt myc­ket för en li­ten slant.

Det finns go­da grun­der att hål­la med. Bud­a­pesto­pe­ran gör myc­ket. Och de kanske gör det tra­di­tio­nellt och för­sik­tigt i många fall. Men det de gör, det gör de bra. In­te minst just Fe­renc Er­kels ope­ror, som är skä­let till att jag själv för någ­ra år sen bör­ja­de be­sö­ka Bud­a­pest.

Jag av­slu­tar min vis­tel­se i Ung­erns hu­vud­stad med att se en föreställning av Bánk bán på Stats­o­pe­ran. I hu­vud­rol­len som den mel­lan oli­ka lo­ja­li­te­ter käm­pan­de Bánk ses den i Ung­ern myc­ket upp­skat­ta­de te­no­ren Atil­la Kiss B. I en loge ser jag även ope­ra­che­fen Ókovács. Den här gång­en ser han be­tyd­ligt mer nöjd ut.

Bar­be­ra­ren i Se­vil­la

Bánk bán

Má­té Mes­ter­há­zi

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.