Kvar­tett

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - MAL­MÖ OPE­RA • RE­CEN­SENT: ERIK GRAU­NE • FO­TO: MA­LIN ARNESSON

När He­i­ner Mül­ler re­gis­se­ra­de Wag­ners Tris­tan och Isol­de i Bay­reuth 1993 iscen­sat­te han an­tag­li­gen den mest di­stan­se­ra­de kär­leks­scen man kan tän­ka sig. Kär­lekspa­ret rör­de över­hu­vud­ta­get in­te vid varand­ra ut­an de vand­ra­de oupp­hör­ligt runt på sce­nen i en oänd­lig kon­ver­se­ran­de kär­lek­sa­na­lys. As­so­ci­a­tio­nen kom­mer för mig när jag ser Luca Fran­ce­sco­nis ope­ra Kvar­tett. För vad är väl Stefan Jo­hans­sons upp­sätt­ning av Fran­ce­sco­nis ope­ra an­nat än en per­ver­te­rad mi­ni­ma­lis­tisk an­ti-tris­tan?

Luca Fran­ce­sco­ni har själv gjort ett eng­elskt ope­ra­libret­to av He­i­ner Mül­lers te­a­ter­styc­ke, som i sin tur är fritt ba­se­rat på Cho­der­los de Laclos brev­ro­man Les Li­ai­sons dang­e­reu­ses. Des­sa far­li­ga för­bin­del­ser hand­lar i kort­het om hur styc­kets hu­vud­per­so­ner, mar­ki­sin­nan de Mer­teuil och vi­com­te de Val­mont, fö­re det­ta äls­ka­de som i en ero­tisk makt­kamp iscen­sät­ter ett djä­vulskt in­trig­spel där Val­mont på mar­ki­sin­nans upp­ma­ning ska för­fö­ra den dyg­di­ga ma­da­me Tour­vel. Sam­ti­digt som han även ska bringa Mer­teuils fem­ton­å­ri­ga sys­ter­dot­ter Vo­langes, nyss ut­kom­men från en klos­ter­pen­sion, på fall. Val­mont lyc­kas med bäg­ge, men han blir ock­så all­var­ligt för­äls­kad i Tour­vel, som ef­ter att ha gett sig åt Val­mont tar sitt liv av skam.

He­i­ner Mül­ler pla­ce­rar hand­ling­en dels i Frank­ri­ke på 1780-ta­let, dels i en bun­ker ef­ter ett tred­je världs­krig. Med för ho­nom ka­rak­te­ris­tis­ka po­li­tis­ka och hi­sto­ris­ka im­pli­ka­tio­ner re­du­ce­rar han hand­ling­en till en mas­siv text­mängd som en­dast in­be­gri­per de fy­ra hu­vud­per­so­ner­na, ge­stal­ta­de av två skå­de­spe­la­re i ett kom­pli­ce­rat roll­spel: Mer­teuil tar över Val­monts för­fö­rar­roll och Val­mont går in i rol­ler­na som si­na of­fer Tour­vel och Vo­langes.

Kvar­tett är en ope­ra – el­ler kanske är den ut­nöt­ta och in­tets­ä­gan­de ter­men mu­sik­dra­ma här på sin plats – där Fran­ce­sco­nis ut­sök­ta och idéri­ka or­kes­ter­flö­de helt un­der­stöd­jer och le­ver på dra­mats text. Den­na obön­hör­ligt på­gåen­de ”ma­skin” är grund­kraf­ten i Mül­lers dra­ma­tis­ka es­te­tik och sär­präg­la­de te­a­ter­syn. Stefan Jo­hans­son, med stor er­fa­ren­het av Mül­lers te­a­ter­tex­ter, me­nar att de in­te ska ana­ly­se­ras, man ska tål­mo­digt un­der­kas­ta sig tex­tens fria as­so­ci­a­tions­flö­den ut­an an­språk på att ”för­stå” ver­ket el­ler för­sö­ka sig på att lo­giskt tilläg­na sig in­tri­gen.

I sin upp­sätt­ning lå­ter Jo­hans­son publi­ken gö­ra det­sam­ma. Han är åter­hål­let sträng i sin pre­sen­ta­tion av Mül­lers och Fran­ce­sco­nis vo­ka­la språk­ma­skin och pre­sen­te­rar en upp­sätt­ning som en­dast är tro­gen sig själv och krä­ver en to­tal un­der­kas­tel­se av publi­ken. Till skill­nad från ur­pre­miä­ren på La Sca­la i Mi­la­no 2011, där La Fu­ra dels Baus sat­te upp styc­ket med ett våld­samt ero­tiskt ut­spel mot en bak­grund av enor­ma vi­de­o­pro­jek­tio­ner, sker i Mal­mö den ero­tis­ka be­satt­he­ten en­bart i pa­rets sång.

De bå­da sång­ar­na, so­pra­nen Kirstin Chá­vez och ba­ry­to­nen Christi­an Mi­edl, är ut­märk­ta bå­de sce­niskt och vo­kalt. De be­fin­ner sig mesta­dels på varsin si­da av sce­nen äg­nan­de sig åt si­na änd­lö­sa is­kal­la por­no­gra­fis­ka ana­ly­ser. Av­stån­det mel­lan dem vi­su­a­li­se­ras ef­fekt­fullt av Jan Lund­bergs vack­ra sce­no­gra­fi

be­stå­en­de en­dast av en hög järn­kon­struk­tion i två åt­skil­da de­lar. Den största de­len av ak­tio­nen cen­tre­ras kring roll­spe­lets byte av oli­ka dräk­ter. Ann-mar­g­ret Fy­re­gårds svi­dan­de skö­na mo­di­fi­e­ra­de 1700-tals­ko­sty­mer i dun­kelt och mät­tad si­den­lys­ter får sin egen själv­stän­di­ga ladd­ning.

Di­ri­gen­ten Ralf Kir­cher och Mal­mö Ope­ras or­kes­ter gör ett be­und­rans­värt och vir­tu­ost ar­be­te med Fran­ce­sco­nis par­ti­tur. Det krä­ver en an­sen­lig or­kes­ter­be­sätt­ning till­sam­mans med sto­ra elektro­nis­ka in­slag, som an­vänds kam­mar­mu­si­ka­liskt där slag­verk och blå­sa­re i dis­pa­ra­ta trans­pa­ren­ta klang­moln föl­jer pa­rets makt­kamp. Suc­ces­sivt och pa­ral­lellt med pa­rets ned­sjun­kan­de i last­bar­he­tens av­grun­der för­tä­tas or­kes­ter­klang­en med sam­man­häng­an­de strå­kar och fra­ser­na for­mas till mer en­het­li­ga ytt­ring­ar. I det allt an­nat än lät­till­gäng­li­ga vo­ka­la ut­tryc­ket kan vi till slut ur­skil­ja en vac­ker sång­fras på­min­nan­de om en ur Alban Bergs Lu­lu. Fran­ce­sco­ni av­rå­der be­sö­ka­ren från att kom­ma till Kvar­tett om man har re­la­tions­pro­blem: ”Du kan upp­täc­ka nå­got om dig själv som du in­te vill upp­täc­ka.” Den på­tag­li­ga an­ge­lä­gen­hets­gra­den har jag svårt att fin­na. Kvar­tett är ett ex­klu­sivt verk, en be­skriv­ning och her­me­tiskt slu­ten värld, som vi på av­stånd och med stor fa­sci­na­tion får ta del av – in­te ett dra­ma som för­sö­ker kom­mu­ni­ce­ra.

Ba­ra i år på någ­ra må­na­der har vi kun­nat ta del av Stock­holms Stads­tea­ters upp­sätt­ning av He­i­ner Mül­lers pjäs. Sam­ti­digt spe­la­de man i vå­ras Mar­ki­sin­nan de Sa­de på Dra­ma­ten, där man för någ­ra år se­dan gav Hamp­tons pjäs över Cho­der­los de Laclos ro­man. I sin dokumentär Ce­re­mo­nin in­ter­vju­ar Li­na Mannheimer den frans­ka su­per­do­mi­nan Cat­he­ri­ne Rob­be-gril­let om hen­nes sa­do­ma­sochis­tis­ka iscen­sätt­ning­ar. Och i re­dan klas­sis­ka film­ver­sio­ner

fort­sät­ter John Mal­ko­vichs, Glenn Clo­ses och Co­lin Firt­hs is­kal­la ma­ni­pu­la­tio­ner att re­pri­se­ras.

Ett geni­drag i Stefan Jo­hans­sons re­gi är slu­tet när Mer­teuil som blod­be­sud­lad seg­ra­rin­na läm­nar sce­nen och fon­den öpp­nas mot ga­tan i Mal­mö den­na grå­mul­na vår­kväll. Hår­da­re straff än att kon­fron­te­ras med den­na nor­ma­la verk­lig­het kan mar­ki­sin­nan knap­past få.

Publi­ken kan änt­li­gen an­das och få luft. Sam­ti­digt som man gans­ka snart är vil­lig till att än en gång ut­sät­ta sig för den­na klaust­ro­fo­biskt fa­sci­ne­ran­de värld. Upp­sätt­ning­en spe­la­des ba­ra någ­ra få gång­er i vå­ras – synd, för nog bor­de många få till­fäl­le att fa­sci­ne­ras, stö­tas bort el­ler helt en­kelt uttrå­kas av Fran­ce­sco­nis märk­li­ga an­ti-tris­tan. Pre­miär 25 april 2015. Di­ri­gent: Ralf Kir­cher Re­gi: Stefan Jo­hans­son Sce­no­gra­fi: Jan Lund­berg Ko­stym: Ann-mar­g­ret Fyregård Ljus: Tor­ben Len­dorph Rö­rel­se­in­struk­tion: Ola Hör­ling So­lis­ter: Kirstin Chá­vez, Christi­an Mi­edl

Kirstin Chá­vez och Christi­an Mi­edl i Kvar­tett

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.