Saul Da­vid

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DET KONGE­LI­GE TE­A­TER, KPH • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: SIG­NE ROD­RIK

Som ope­ra­ton­sät­ta­re ställ­de sig Carl Ni­el­sen helt ut­an­för ti­dens mu­sik­dra­ma­tis­ka all­farts­vä­gar. Hans sto­ra suc­cé Maske­rad kom 1906 sam­ti­digt som Ri­chard Strauss re­jält ska­ka­de om publi­ken med ett så ex­tremt an­norlun­da verk som Salo­me. Me­dan opera­värl­den låg i start­gro­par­na för ex­pres­sio­nis­men med Salo­me, Elekt­ra, Sch­re­kers ope­ror el­ler Sve­ri­geak­tu­el­la verk som Schön­bergs Er­war­tung och Bar­tóks Rid­dar Blåskäggs borg skrev Ni­el­sen en ljus, mun­ter, klas­si­cis­tisk och på al­la sätt äls­kans­värd ko­me­di.

Li­ka li­tet lät Ni­el­sen sig loc­kas av den i Ita­li­en gras­se­ran­de ve­ris­men. Fy­ra år ti­di­ga­re, 1902, ha­de De­bus­sy ock­så full­än­dat ett im­pres­sio­nis­tiskt mu­sik­dra­ma­tiskt ton­språk i Pel­léas och Mé­li­san­de. Sam­ma år ha­de Ni­el­sens förs­ta ope­ra, Saul och Da­vid, pre­miär. Med sin ro­bust epis­ka musik är den li­ka fjär­ran som Maske­rad från an­nat som hän­de in­om ope­ran i sto­ra värl­den.

Carl Ni­el­sen som ope­ra­ton­sät­ta­re mås­te sä­gas va­ra täm­li­gen pro­vin­si­ell, men det blev ju rätt bra än­då. Den så otro­ligt charm­ful­la Maske­rad har bli­vit den mest äls­ka­de av al­la ope­ror i Nor­den, och i Dan­mark är den li­ka känd även hos en bred publik som Brud­kö­pet är i Tjec­ki­en. Saul och Da­vid har dock in­te på sam­ma sätt som Maske­rad lyc­kats få fot­fäs­te ut­an­för Dan­mark, men Det Konge­li­ge i Kö­pen­hamn har satt upp den med jäm­na mel­lan­rum. I år vid 150-års­ju­bi­le­et av Ni­el­sens fö­del­se har man kal­lat in en in­ter­na­tio­nell re­gis­sör att stå för en nyupp­sätt­ning, Da­vid Pount­ney. Han har ti­di­ga­re vi­sat Ni­el­se­nin­tres­se ge­nom att sät­ta upp Maske­rad vid Bre­gen­z­fest­spe­len. Sam­ti­digt tar man åter upp Kasper Hol­tens ro­li­ga Maske­rad-upp­sätt­ning från 2006.

Den gam­la väl­kän­da bib­lis­ka be­rät­tel­sen om de ex­cep­tio­nel­la för­hål­lan­de­na kring Da­vids ut­näm­ning till is­ra­e­ler­nas kung om­pla­ce­rar Da­vid Pount­ney till mo­dern Mel­la­nöstern­mil­jö. Det lå­ter sig gö­ras men krä­ver stor för­sik­tig­het och det har Pount­ney lyc­kats med. Han var­ken he­ro­i­se­rar el­ler de­mo­ni­se­rar is­ra­e­ler­na ut­an ska­par ba­ra en mo­dern kon­text åt kon­flik­ter­na och und­vi­ker där­med re­so­lut den lätt kit­schigt na­i­vis­tis­ka stil som kän­ne­teck­na­de den för­ra Saul och Da­vid-upp­sätt­ning­en på Det Konge­li­ge (re­gi: Fol­ke Abe­ni­us).

Ro­bert In­nes Hopkins scen­bild do­mi­ne­ras av ett par sto­ra hy­res­hus, där kör­med­lem­mar­na hu­se­rar i si­na lä­gen­he­ter, al­la tit­tan­de i si­na tv-ap­pa­ra­ter. I de två sista av de fy­ra ak­ter­na ser vi sam­ma hus svårt krigs­ska­da­de. I för­grun­den käm­par Saul med si­na de­mo­ner, me­dan Da­vid är frej­digt hjälte­mo­dig och ädel, Sauls dot­ter Mi­kal ba­ra har till upp­gift att äls­ka Da­vid, me­dan hen­nes bror Jo­nat­han är all­mänt snäll. Na­tur­ligt nog fo­ku­se­ras då Ni­el­sens – och publi­kens

– in­tres­se på den en­da psy­ko­lo­giskt in­tres­san­ta ge­stal­ten, Saul, och den­nes själv­för­hä­vel­se, svart­sju­ka och sam­man­brott. Styr­kan i Saul och Da­vid lig­ger just i Ni­el­sens ge­stalt­ning av Saul­ge­stal­ten, som bör ge­stal­tas av en sång­a­re med ka­ris­ma och största scen­pon­dus. Ing­en som såg den sak­na­de Aage Haugland i rol­len lär nå­gon­sin glöm­ma det, men ock­så Jo­han Reu­ter har stor sce­nisk auk­to­ri­tet och en röst som kan in­ja­ga skräck i al­la ut­om Da­vid.

Da­vid lug­nar – mo­men­tant – Saul med si­na sång­er, miss­tänkt li­ka de ”dans­ke sange” som är så äls­ka­de i vårt grann­land. Det är av­väp­nan­de charm­fullt. I den här upp­sätt­ning­en är Da­vid en hip­pi­e­ar­tad figur i sladd­ri­ga klä­der och Adi­dasskor, men an­nars nå­got av en Par­si­fal el­ler ung Si­eg­fri­ed som in­te vet vad räds­la är. Pa­ral­lel­ler med Wag­ner bör man dock und­vi­ka när det gäl­ler Ni­el­sen! Da­vid är en ly­risk te­nor­roll men krä­ver sam­ti­digt åt­skil­ligt med krut i stäm­man. Ni­els Jør­gen Ri­is kla­rar det­ta all­de­les för­träff­ligt och rös­ten har bå­de bredd och höjd. Han är bätt­re än nå­gon ti­di­ga­re Da­vid jag hört. Ann Pe­ter­sen, Mi­kal, var så krass­lig att hon en­dast kun­de age­ra, me­dan Ran­di Gisla­son för­tjänst­fullt tol­ka­de hen­nes röst från ett not­ställ vid si­dan av sce­nen. Även Mi­chael Kri­s­ten­sens Jo­nat­han an­mäl­de sig in­dis­po­ne­rad, vil­ket hör­des.

Det är lätt att kän­na am­bi­va­lens in­för en ope­ra som Saul och Da­vid. Mu­si­ken är fyr­kan­tig, of­ta ner­tyngd av för myc­ket brass, men den har ett medryc­kan­de schwung, och Ni­el­sen ger i al­la fall en kom­plex ge­stalt som Saul full mu­sik­dra­ma­tisk rätt­vi­sa. Kö­ren har som i ett bib­liskt ora­to­ri­um myc­ket att gö­ra, och den var re­jält för­stärkt. Det lät ock­så rik­tigt prakt­fullt. Gläd­jan­de nog ha­de man loc­kat den de­di­ke­ra­de Ni­el­sen­ex­per­ten Mi­chael Schøn­wandt som di­ri­gent, och Det Konge­li­ge Ka­pel spe­la­de oav­bru­tet på topp. Pre­miär 17 april 2015, be­sökt föreställning 28 april.

Mi­chael Schøn­wandt Da­vid Pount­ney

Jo­han Reu­ter och Nils Jør­gen Ri­is

Scen ur Saul och Da­vid

Scen ur Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.