Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DET KONGE­LI­GE TE­A­TER, KPH • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRANBERG • FO­TO: MIKLOS SZABO

Ef­ter kraf­tan­sträng­ning­en med Ri­go­let­to, Tru­ba­du­ren och La Tra­vi­a­ta till­bring­a­de Gi­u­sep­pe Ver­di som­ma­ren 1853 på sitt lant­gods Sant´aga­ta, där han över­väg­de att skri­va en ope­ra på Sha­kespe­a­res Kung Le­ar. Han ha­de god tid på sig att för­be­re­da sin näs­ta ope­ra Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en, som skul­le ha pre­miär på Pa­ri­so­pe­ran i sam­band med världs­ut­ställ­ning­en 1855. Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en (Les Vê­pres Si­ci­li­en­nes) skild­rar en hi­sto­risk händelse från 1282.

Ver­di till­bring­a­de sto­ra de­lar av 1854 i Pa­ris och han för­sök­te ef­ter bäs­ta för­må­ga an­pas­sa sig ef­ter den frans­ka ope­rasti­len (grand opé­ra), som låg ho­nom fjär­ran. Han an­såg fram­för allt att kär­leks­hi­sto­ri­en i ver­ket in­te var re­la­te­rad till det hi­sto­ris­ka stof­fet. Den väl­re­nom­me­ra­de li­bret­tis­ten Eugè­ne Scri­be tog fram ett gam­malt li­bret­to som han skri­vit åt Do­ni­zet­ti, Le duc d´al­be, men som den­ne ald­rig kom­po­ne­ra­de fär­digt. Scri­be änd­ra­de namn och plat­ser så att tex­ten stäm­de med histo­ri­en om det si­ci­li­ans­ka upp­ro­ret mot den frans­ka oc­ku­pa­tions­mak­ten. Ver­di var myc­ket kri­tisk till Scri­bes text men den­ne väg­ra­de att vid­ta fler änd­ring­ar, så till sist bad Ver­di att bli löst från sitt kon­trakt. Ope­ra­led­ning­en väg­ra­de, och trots Ver­dis in­vänd­ning­ar blev ope­ran en stor fram­gång.

När re­gis­sö­ren Stefan Her­heim tar sig an det­ta styc­ke på Kö­pen­hamn­so­pe­ran – f.ö. en sampro­duk­tion med Co­vent Gar­den i Lon­don – har han flyt­tat fram hand­ling­en till ver­kets till­komstår 1854–55. Så­le­des ut­spe­las allt på Pa­ri­so­pe­ran. Re­dan un­der den be­röm­da uver­ty­ren spe­las för­histo­ri­en upp i ba­lett­sa­len, där den si­ci­li­ans­ke upp­rorsma­ka­ren Pro­ci­da är ba­lett­mäs­ta­re och där en mängd dan­sö­ser ser ut att va­ra häm­ta­de direkt ur en De­gas-mål­ning. De frans­ka of­fi­ce­rar­na gör en bru­tal en­tré, där någ­ra av ba­lett­flic­kor­na våld­tas. Her­heim iscen­sät­ter den­na stor­slag­na grand opé­ra som en te­a­ter i te­a­tern. Un­der stör­re de­len av fö­re­ställ­ning­en ser vi en te­a­ter­sa­long i ge­nom­skär­ning med de frans­ka of­fi­ce­rar­na i lo­ger­na me­dan si­ci­li­a­nar­na ”fram­trä­der” på sa­longs­gol­vet fram­för ri­dån.

Her­heim har ty­värr många re­gi­in­fall (hug­skott) som in­te all­tid följs upp i hand­ling­en och det­ta i kom­bi­na­tion med en allt­för över­las­tad sce­no­gra­fi (Philipp Für­ho­fer) och Ge­si­ne Völlms tids­ty­pis­ka 1850-talsmo­de. Her­heims stän­di­ge dra­ma­turg Alex­an­der Mei­er-dör­zen­bach skri­ver som all­tid i pro­gram­bo­ken lärt om de­ras ge­men­sam­ma idéer och an­grepps­sätt. För dem hand­lar in­te kon­flik­ten om na­tio­na­li­te­ter el­ler politik, ut­an om il­lu­sion och des­il­lu­sion in­nan­för te­a­terns väg­gar. Men publi­ken ska in­te be­hö­va lä­sa på vad man ser. Tänk om de här två her­rar­na nå­gon gång kun­de för­sö­ka sti­li­se­ra en upp­sätt­ning och bju­da på ett rent scen­rum. Stefan Her­heims sto­ra styr­ka lig­ger dock i en nog­grann och väl ut­mejs­lad per­son­re­gi, som ibland vis­ser­li­gen för­lo­rar sig i hel­he­ten.

Fy­ra är hu­vud­per­so­ner­na: den hämnd­lyst­na ös­ter­ri­kis­ka her­ti­gin­nan Hélè­ne (li­ka fu­ri­ös som en an­nan av Ver­dis so­pra­ner Oda­bel­la i At­ti­la), vars bror har mör­dats av den frans­ke gu­ver­nö­ren Guy de Mont­fort (ba­ry­ton). Hélè­ne är för­äls­kad i den unge si­ci­li­a­na­ren Hen­ri (te­nor). De två har träf­fat den fa­na­tis­ke pat­ri­o­ten

Pro­ci­da (bas) för att diskutera upp­rors­pla­ner. Hen­ri ar­re­ste­ras då han på ett för­o­läm­pan­de sätt väg­rat an­ta en balin­bju­dan av Mont­fort. I tred­je ak­ten upp­täc­ker den se­na­re att han är far till Hen­ri. So­nen för­står att han ald­rig kom­mer att få Hélè­ne till hust­ru. So­nen räd­dar i stäl­let sin far ge­nom att av­slö­ja de sam­man­svur­nas mord­pla­ner. Re­bel­ler­na ar­re­ste­ras.

I fäng­el­se­sce­nen i fjär­de ak­ten, där re­bel­ler­na sit­ter fång­na, väc­ker Hen­ri sin äls­ka­des med­li­dan­de, men Pro­ci­da för­lå­ter ho­nom in­te att han för­rått de­ras sak. I stäl­let för att slu­ta på scha­vot­ten be­nå­das de och bröl­lop kan hål­las. I sam­band med sista ak­tens bröl­lops­fest­lig­he­ter in­le­der si­ci­li­a­nar­na upp­ro­ret till slut­tak­ter­na.

Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en är en stor­sla­gen sång­aro­pe­ra och fresk – en för­stu­die till Don Car­los, som ju fick sin ur­pre­miär i Pa­ris 1867. I af­ton­sång­en har vi in­te det tra­di­tio­nel­la far och dot­ter­för­hål­lan­det i form av du­et­ter som i t.ex. Ri­go­let­to och Si­mon Boc­ca­neg­ra. Här finns i stäl­let två långa du­et­ter mel­lan far och son.

Styr­kan i Kö­pen­hamn lig­ger i en hög mu­si­ka­lisk och sång­lig ni­vå. Jag an­ser att det Konge­li­ge Ka­pel är Nor­dens bäs­ta och jäm­nas­te ope­raor­kes­ter. Un­der den fli­ti­ge Ver­di­di­ri­gen­ten Pa­o­lo Ca­rig­na­ni uppnår de stor­dåd i form av stor dy­na­mik och hän­gi­vet or­kes­ter­spel. Kväl­len fö­re den här pre­miä­ren såg jag Maske­rad, där de dans­ka mu­si­ker­na har Carl Ni­el­sens upp­slupp­na musik i blodom­lop­pet. Operakö­ren var ock­så på högs­ta ni­vå och här mås­te de­ras kor­mäs­ta­re Ka­ri­ne Loca­tel­lis in­sats pri­sas.

För rol­len Hélè­ne krävs det näs­tan tre so­pran­rös­ter i en. Gi­se­la Stil­le över­ty­gar stort, fram­för allt i de mer dra­ma­tis­ka pas­sa­ger­na (näs­ta sä­song gör hon Salo­me). I bo­le­ron mås­te hon käm­pa fli­tigt med ko­lo­ra­tu­rer­na och här får hon in­te nå­gon vi­da­re skjuts av Ca­rig­na­ni som en­ve­tet hål­ler ett lång­samt grund­tem­po. En stor över­rask­ning var den ka­na­den­sis­ke te­no­ren Da­vid Po­me­roy, som fix­ar den höga tes­si­tu­ran och ga­lant kla­rar av det höga d:et i sin aria med sitt öpp­na sång­sätt. Han har en myc­ket snygg timb­re. Ty­värr var den ame­ri­kans­ke ba­ry­to­nen Lou­is Otey in­dis­po­ne­rad, vil­ket han bor­de ha an­mält för publi­ken, ty det hör­des ibland då in­te stäm­ban­den slöt tätt. Sce­niskt var han dock myc­ket över­ty­gan­de. Er­win Schrotts scen­pon­dus och vo­ka­la in­sats till­för­de myc­ket av in­ten­si­te­ten, även om jag hell­re hör en svar­ta­re bas än Schrotts bas­ba­ry­ton, för jag sak­nar en ”kant” i rös­ten.

Är det nå­gon av vå­ra lä­sa­re som sett Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en li­ve i Sve­ri­ge? I så fall är det ba­ra vid tre till­fäl­len på Sto­ra Te­a­tern i Gö­te­borg 1937.

VER­DI: DEN SI­CI­LI­ANS­KA AF­TON­SÅNG­EN

Pre­miär 16 maj 2015. Di­ri­gent: Pa­o­lo Ca­rig­na­ni Re­gi: Stefan Her­heim Sce­no­gra­fi: Philipp Für­ho­fer Ko­stym­de­sign: Ge­si­ne Völlm Ljus­de­sign: An­ders Poll Ko­re­o­gra­fi: André de Jong So­lis­ter: Lou­is Otey, Da­vid Po­me­roy, Er­win Schrott, Gi­se­la Stil­le, Pal­le Knud­sen, Gre­go­ry Frank, Gert Hen­ning-jen­sen, Eli­sa­beth Hal­ling, Per Høy­er, Pe­ter Lo­dahl, Jens Christi­an Tvi­lum

Scen ur Den si­ci­li­ans­ka af­ton­sång­en

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.