Si­eg­fri­ed

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - OPER LEIP­ZIG • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRANBERG • FO­TO: TOM SCHUL­ZE

En helg i Leip­zig i bör­jan av april bjöd på tre fö­re­ställ­ning­ar i sta­dens ope­ra­hus, in­vigt 1960. Först ut ba­let­ten Mo­zarts Requ­i­em med bl.a. svens­ka mez­zo­so­pra­nen Ka­rin Lo­ve­li­us i so­list­kvar­tet­ten. Da­gen där­på såg jag den fjär­de fö­re­ställ­ning­en av Ma­da­ma But­ter­fly med syd­ko­re­ans­kan Ka­rah Son i ti­tel­rol­len, sam­ma roll som hon sjung­er näs­ta sä­song på Gö­te­borgso­pe­ran. Men skä­let för min re­sa var Si­eg­fri­ed-pre­miä­ren med två roll­de­bu­te­ran­de svens­kar: Eli­sa­bet Strid som Brünn­hil­de och John Lund­gren som Vand­ra­ren.

Leip­zig är vid si­dan om Dres­den den mest väl­må­en­de sta­den i öst­ra Tyskland. Mäs­sta­den bju­der på ett rikt kul­tur­ut­bud och för­u­tom fö­re­ställ­ning­ar­na be­sök­te jag Men­dels­sohn-haus, ton­sät­ta­rens sista bo­stad, nu­me­ra ett mu­se­um åter­ställt som när Fe­lix Men­dels­sohns bod­de där. Be­sök på Bachmu­se­et mitte­mot Tho­mas­kyr­kan, en Bach­kon­sert i kyr­kan hanns ock­så med.

Det blev även ett be­sök i Al­te Ni­co­laischu­le, där gym­na­sis­ten Ri­chard Wag­ner stu­de­ra­de 1830–32, och som nu­me­ra in­rym­mer ett an­tik­mu­se­um. An­ti­ken fick an­stå, ut­an jag gick på en oer­hört in­tres­sant ut­ställ­ning om Wag­ners ung­dom­sår 1813–34 på sam­ma mu­se­um. Rikt il­lu­stre­rat med mu­sikin­slag, vir­tu­el­la in­slag och histo­rik – he­la 20 000 så­ra­de sol­da­ter tog sta­den Leip­zig hand om un­der Na­po­le­on­kri­gen. In­te ba­ra Wag­ner vi­sa­des ut­an även We­ber och Marsch­ner. Där den sist­nämn­des ope­ra Vam­py­ren gjor­de stor suc­cé i Leip­zig 1828. Ut­ställ­ning­en skild­ra­de den unge Wag­ners förs­ta 20 år i Leip­zig och Dres­den.

Mitte­mot ope­ran vid Au­gustusplatz lig­ger kon­sert­hu­set Ge­wand­haus, vars or­kes­ter spe­lar på bå­da in­sti­tu­tio­ner­na. Chefs­di­ri­gent i Ge­wand­haus är Ric­car­do Chail­ly. Han läm­na­de chef­ska­pet för Oper Leip­zig ef­ter di­ver­se kon­tro­ver­ser med dess för­re chefs­re­gis­sör Pe­ter Konwitschny. Ef­ter någ­ra år med ra­di­ka­la upp­sätt­ning­ar har pen­deln svängt och det är den eng­els­ka re­gis­sö­ren Ro­samund Gil­mo­res Si­eg­fri­ed-upp­sätt­ning ett tyd­ligt ex­em­pel på. Hon är ur­sprung­li­gen ko­re­o­graf, vil­ket märks allt för väl. I stäl­let för analys av ver­ket så ska­par hon mest ett yt­ligt ut­an­på­verk.

I det for­na DDR spe­la­de man ba­ra den re­vo­lu­tio­nä­re Wag­ners verk och dit räk­na­de marx­is­ter­na Den fly­gan­de hol­län­da­ren, Tann­häu­ser och Lo­hengrin. Men i mit­ten av 1970-ta­let sat­te då­va­ran­de ope­ra­che­fen och re­gis­sö­ren Jo­achim Herz upp Ring­en, där han skild­ra­de ka­pi­ta­lis­mens fram­växt och bak­si­dor un­der 1800-ta­let. Den upp­sätt­ning­en kom pre­cis fö­re Pa­trice Chéreaus Bay­reuth-ring 1976. Ha­de järn­ri­dån in­te fun­nits då ha­de Herz´ ver­sion fått en stor in­ter­na­tio­nell sprid­ning.

Nu är det vanskligt att re­cen­se­ra en Ring-del ut­an ha följt de två fö­re­gå­en­de de­lar­na. Det mest till­ta­lan­de med Gil­mo­res re­gi är den

na­i­vi­tet hon bju­der oss på och som för­stärks av Carl Fri­edrich Ober­les sce­no­gra­fi, främst i förs­ta ak­ten. Ty­värr för­stärks den för myc­ket i form av en mängd fi­gu­ran­ter. Christi­an Franz som Si­eg­fri­ed är obe­tal­bar i sitt kropps­språk som den oskulds­ful­le ton­å­ring­en. Här är vi så långt bor­ta från na­zis­ter­nas miss­bruk av den re­ne aris­ke hjäl­ten man kan kom­ma. I and­ra ak­ten ver­kar han in­te ens för­stått vad han va­rit med om. Hur kun­de jag dö­da dra­ken? Ut­märkt är den åländs­ke te­no­ren Dan Karl­ström, som va­rit en­ga­ge­rad i Leip­zig i 15 sä­song­er, som en ovan­ligt lugg­sli­ten Mi­me. Karl­ström sjung­er med en osvik­lig dik­tion och te­no­ral klang.

Först i and­ra ak­tens förs­ta scen mel­lan Al­be­rich och Vand­ra­ren tät­nar det till or­dent­ligt i re­gin. En av upp­sätt­ning­ens sto­ra över­rask­ning­ar är den tys­ke bas­ba­ry­to­nen Jür­gen Linn (Al­be­rich) som gör ett starkt och li­te ner­vöst roll­por­trätt. Ett sce­niskt kraft­cent­rum och med or­dent­ligt bett i rös­ten. John Lund­gren med spjut, ögon­lapp och keps över­ty­gar re­dan i sin de­but som Vand­ra­ren med kraft­full pon­dus. Han har re­dan nu sto­ra möj­lig­he­ter att bli en myc­ket ef­ter­frå­gad Wo­tan. Lund­gren kom­mer f.ö. att sjunga al­la Wo­tan­rol­ler­na på pro­mi­nen­ta tys­ka sce­ner in­om kort och han kom­mer att växa in än mer i rol­ler­na.

Ni­ed­höhle, där dra­ken Fafner vak­tar gul­det, lig­ger pre­cis un­der regn­bågs­bron som för­de gu­dar­na till Val­hall. Dra­ken är en gro­tesk gi­gan­tisk doc­ka i svid och hög cy­lin­der­hatt. Så är ock­så fi­gu­ran­ter­na i nor­mal stor­lek kläd­da. Vad re­gis­sö­ren vill sä­ga är in­te lätt att för­stå. Men den fär­ö­is­ke ba­sen Rú­ni Bratt­ta­berg lå­ter ut­märkt. I Leip­zig gör han sto­ra Wag­ner­rol­ler som Gur­ne­manz i Par­si­fal och Lant­gre­ven i Tann­häu­ser.

Tred­je ak­tens in­le­dan­de Er­da­scen li­der av en to­talt harm­lös re­gi, där tre kvinn­li­ga dan­sa­re snär­jer in Vand­ra­ren i ett stort tygsjok. Men jag gläds åt den vo­kalt ly­san­de Ni­co­le Pic­colo­mi­nis dju­pa mez­zo som ur­mo­dern. Den sto­ra be­håll­ning­en är Ge­wand­hau­sor­kes­terns glän­san­de spel. Horn­so­lis­tens in­sat­ser är av högs­ta ka­rat. Ulf Schir­mer är bå­de ope­ra­chef och GMD, och hans dif­fe­ren­ti­e­ra­de tolk­ning är rik på mu­si­ka­lis­ka va­lö­rer. Med and­ra ord dri­ver han på or­kes­tern till ett or­kestralt stor­dåd. Aku­sti­ken på Leip­zi­go­pe­ran är ut­märkt och det är ba­ra i fest­spels­hu­set i Bay­reuth som jag upp­levt nå­got lik­nan­de.

Det bäs­ta till sist: Eli­sa­bet Strids Brünn­hil­de-de­but. Ef­ter att ha följt hen­nes kar­riär törs jag sä­ga att få svens­ka sång­a­re äger en så­dan scen­när­va­ro som hon. Strid är ock­så en stor för­vand­lings­konst­när och hon bju­der all­tid på nya por­trätt av de rol­ler hon ge­stal­tar. Ober­les scen­bild vid upp­vak­nan­det al­lu­de­rar li­te på Ri­chard Pe­duz­zis scen­rum i Ché­reau-ring­en. Eli­sa­bet Strids ly­riskt-dra­ma­tis­ka so­pran är per­fekt för Si­eg­fri­ed-brünn­hil­de och de två höga c:na sit­ter bergsä­kert. Dess­utom har hon en to­tal täck­ning för par­ti­ets sto­ra språng, vil­ket an­nars bru­kar su­ga kraft från dju­pet över mel­lan­lä­get. Här blir i stäl­let höj­den to­talt fri. Hon stegras he­la ti­den i slut­sce­nen till­sam­mans med Christi­an Franz´ ef­fek­ti­ve hjäl­te­te­nor. En im­po­ne­ran­de de­but! Pre­miär 12 april 2015. Di­ri­gent: Ulf Schir­mer Re­gi: Ro­samund Gil­mo­re Sce­no­gra­fi: Carl Fri­edrich Ober­le Ko­stym: Ni­co­la Reichert Ljus: Mi­chael Rö­ger So­lis­ter: Christi­an Franz, Dan Karl­ström, John Lund­gren, Jür­gen Linn, Rú­ni Brat­ta­berg, Ni­co­le Pic­colo­mi­ni, Eli­sa­bet Strid, Eun Yee You

Christi­an Franz och Eli­sa­bet Strid i Si­eg­fri­ed

Rú­ni Bratt­ta­berg i Si­eg­fri­ed

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.