Eu­ry­ant­he

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - OPER FRANKFURT • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MONIKA RITTERSHAUS

Ef­ter suc­cén med Fris­kyt­ten 1821 ar­be­ta­de Carl Ma­ria von We­ber am­bi­tiöst vi­da­re med vad som skul­le bli hans största och en­da ge­nom­kom­po­ne­ra­de ope­ra, Eu­ry­ant­he, som fick sin pre­miär i Wi­en två år se­na­re, 1823. Den har ef­ter­värl­den haft det be­tyd­ligt svå­ra­re med. Eu­ry­ant­he spe­la­des vis­ser­li­gen re­la­tivt myc­ket un­der 1800-ta­let men föll se­na­re mer el­ler mind­re i glöms­ka, för­u­tom den tän­dan­de uver­ty­ren, ett på­lit­ligt kon­sert­num­mer.

Om­dö­me­na om ver­ket har va­rit en­ty­di­ga: bra musik men ett hopp­löst li­bret­to. Sam­ma har ju sagts om Tru­ba­du­ren. Det finns ett grund­läg­gan­de pro­blem med en så­dan vär­de­ring. We­ber tyck­te in­te alls att Hel­mi­na von Chézys li­bret­to var så då­ligt, tvärtom, det in­spi­re­ra­de ho­nom till den star­kas­te mu­sik­dra­ma­tis­ka musik han nå­gon­sin åstad­kom – Fris­kyt­ten med si­na ta­la­de di­a­lo­ger le­ver mer på styr­kan i si­na en­skil­da num­mer. På sam­ma sätt är det be­syn­ner­ligt att av­fär­da Tru­ba­du­rens li­bret­to, när det gav den no­gräk­na­de Ver­di möj­lig­he­ter att ska­pa ett av de bäs­ta ope­ra­par­ti­tu­ren nå­gon­sin.

Var­ken Eu­ry­ant­he el­ler Tru­ba­du­ren fun­ge­rar som tex­ter i sig ut­an en­dast i sitt mu­sik­dra­ma­tis­ka sam­man­hang. Svå­rig­he­ten lig­ger dess­utom i att bå­da ver­ken präglas av sin tids es­te­tik, en tid som ac­cep­te­ra­de me­lo­dra­ma­tis­ka och över­na­tur­li­ga hand­ling­ar i se­ri­ö­sa ro­ma­ner och sce­nis­ka verk. Så­dant har vi i dag över­lå­tit till film och tv-se­ri­er, och Eu­ry­ant­he är verk­li­gen in­te kons­ti­ga­re än en tv-suc­cé som Jord­skott. Hand­ling­en i Eu­ry­ant­he på­min­ner om den i många av C.J.L. Al­mqvists ro­ma­ner och dra­mer, även om man kun­de ha öns­kat att Hel­mi­na von Chézy knu­tit ihop si­na trådar bätt­re. Men det är na­tur­ligt­vis svårt att hit­ta ett scen­språk för ope­ran som kan gö­ra histo­ri­en över­ty­gan­de för en skep­tisk mo­dern publik. Med gle­sa mel­lan­rum görs i al­la fall för­sök främst på tys­ka sce­ner. Se­nast nu i Frankfurt, där re­gis­sö­ren Jo­han­nes Erath till­sam­mans med sce­no­gra­fen He­i­ke Sche­e­le pla­ce­rat histo­ri­en i ti­den strax ef­ter and­ra världs­kri­gets slut – i Eu­ry­ant­he har ock­så ett stort krig just av­slu­tats, och Eu­ry­ant­he vän­tar på att hen­nes äls­ka­de Ado­lar ska kom­ma hem från fron­ten.

Den rikt ut­stof­fe­ra­de scen­bil­den fö­re­stäl­ler en bar med hund­ra­tals flas­kor ef­ter väg­gar­na och med en me­nig­het som ef­ter full­bor­dat krig nu ba­ra vill roa sig. Mitt på sce­nen en sön­der­bru­ten te­a­ter­ru­in som vid ett par till­fäl­len yt­ter­li­ga­re bryts sön­der och i sitt in­re av­slö­jar ett kus­ligt pan­de­mo­ni­um med gar­goy­ler, de­mo­ner, små­djäv­lar och an­nat otyg. Erath har fak­tiskt för­stärkt och ut­vid­gat styc­kets över­na­tur­li­ga si­dor. En bä­ran­de tan­ke är de tvä­ra kon­tras­ter­na mel­lan en re­a­lis­tisk och en fan­tas­tisk ni­vå, och det är ing­en dum idé, ef­tersom det finns gott om så­da­na kon­tras­ter ock­så i We­bers musik.

Ut­gångs­punk­ten i hand­ling­en är den unga Em­mas själv­mord, som lett till att hon in­te fått ro, vil­ket hon en­dast kan få om en oskyl­dig kvin­na fäl­ler tå­rar på den giftin­dränk­ta ring med vil­ken hon tog

sitt liv. Den trå­den kom­bi­ne­ras med en vads­lag­ning mel­lan Ado­lar och Ly­si­art om Eu­ry­ant­hes oskuld, vil­ken Ly­si­art vill be­vi­sa är en lögn. Det på­min­ner åt­skil­ligt om en myc­ket an­norlun­da mo­dern ope­ra, Brit­tens The Rape of Lucre­tia. An­nars är Lo­hengrin en mer på­fal­lan­de pa­ral­lell. Wag­ner har lå­nat duk­tigt från We­bers mu­sik­dra­ma­tis­ka kon­cept när han ska­pa­de Lo­hengrin. Kär­le­ken mel­lan två lju­sa ge­stal­ter, Eu­ry­ant­he och Ado­lar, kros­sas ge­nom löms­ka in­tri­ger av ett mörkt par, Ly­si­art och Eglan­ti­ne. Den se­na­re da­men ver­kar så till den grad skapt med Or­trud som mall att man får på­min­na sig om att Wag­ner ba­ra var tio år när Eu­ry­ant­he ha­de pre­miär. We­ber var tvek­löst först.

Re­gis­sö­ren för­sö­ker ock­så hål­la ihop struk­tu­ren på ver­ket ge­nom att pre­sen­te­ra tve­kam­pen mel­lan Ado­lar och Ly­si­art som ett dra­ma­tiskt schack­spel akt för akt, men det fun­ge­rar säm­re än tidsin­ram­ning­en och de sug­ges­ti­va spö­ke­ri­er­na. Schack är ett ex­tremt ra­tio­nellt spel, och det är in­te rik­tigt vad det hand­lar om i den­na tum­mel­plats för li­del­ser och rän­ker.

Det är synd att Eu­ry­ant­he fram­förs så säl­lan att det in­te ut­bil­dats någ­ra rik­ti­ga upp­fö­ran­de­tra­di­tio­ner. Här finns sto­ra möj­lig­he­ter för kre­a­ti­va re­gis­sö­rer och sce­no­gra­fer, och Jo­han­nes Erat­hs och He­i­ke Sche­e­les för­sök att ge nytt liv åt ver­ket är in­tres­sant och in­spi­re­ran­de.

Sist men in­te minst är det­ta en mag­ni­fik sång­aro­pe­ra, även om den – lik­som Tru­ba­du­ren – krä­ver fy­ra världs­klassar­tis­ter i de svå­ra hu­vud­rol­ler­na. Det har man i Frankfurt. Svenskt in­slag i ti­tel­rol­len som den be­kla­gans­vär­da Eu­ry­ant­he ge­nom Eri­ka Sun­ne­gårdh, som fint kom­bi­ne­rar svind­lan­de skö­na ly­ris­ka pas­sa­ger med kraft­fullt för­tviv­la­de ut­brott och det med sam­ma av­spän­da na­tur­lig­het. An­nars är det Hei­di Mel­ton i Eglan­ti­nes vir­tu­o­sa par­ti som står för kraf­ten. Mel­ton är en dam med kri­stall­glas­kros­san­de kva­li­te­ter i for­te­na och dess­utom med ett här­ligt dra­ma­tiskt ut­spel. Först tyc­ker jag att Ja­mes Rut­her­ford har en väl ly­risk ba­ry­ton, men det är ju fak­tiskt in­te Tel­ramund det hand­lar om ut­an en an­nan roll, Ly­si­art, och för den rol­len pas­sar hans smi­di­ga ba­ry­ton all­de­les ut­märkt. Över­ty­gar gör ock­så te­no­ren Eric Cut­ler i Ado­lars myc­ket kne­pi­ga par­ti.

Så­väl kö­ren som Frank­fur­to­pe­rans or­kes­ter un­der Ro­land Klut­tig im­po­ne­rar stort. Nog skul­le den här upp­sätt­ning­en bå­de sce­niskt och mu­si­ka­liskt kun­na du­ga som ut­gångs­punkt för en sen­kom­men Eu­ry­ant­he-re­näs­sans. Pre­miär 5 april 2015, be­sökt föreställning 16 april. Di­ri­gent: Ro­land Klut­tig Re­gi: Jo­han­nes Erath Sce­no­gra­fi: He­i­ke Sche­e­le Ko­stym: Ge­si­ne Völlm Ljus: Jo­achim Kle­in So­lis­ter: Eri­ka Sun­ne­gårdh, Eric Cut­ler, Hei­di Mel­ton, Ja­mes Rut­her­ford, Ki­h­wan Sim

Scen ur Eu­ry­ant­he

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.