Sta­den Ma­ha­gon­nys upp­gång och fall

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - CO­VENT GAR­DEN, LON­DON • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARSSON • FO­TO: CLI­VE BAR­DA

Kurt Weills och Ber­tolt Brechts opera­ver­sion av Sta­den Ma­ha­gon­nys upp­gång och fall var med si­na fem­tio fö­re­ställ­ning­ar en av Wei­mar­re­pu­bli­kens rik­ti­ga skan­dalsuc­cé­er. Ef­ter na­zis­ter­nas makt­till­trä­de 1933 för­bjöds ver­ket, tre år ef­ter ur­pre­miä­ren. Och visst har ope­rans kri­tik av ka­pi­ta­lis­mens de­ka­den­ta si­dor fort­fa­ran­de re­le­vans även om kon­flikt­lin­jer­na i po­li­ti­ken ser an­norlun­da ut i dag och ope­ran in­te på långt när upp­levs som li­ka upp­käf­tig. Mer på pric­ken är väl den mer fi­lo­so­fis­ka vink­ling­en på män­ni­skans till­va­ro; det är in­te i förs­ta hand na­tur­kraf­ter­na, i hand­ling­en en an­nal­kan­de or­kan, som ut­gör det ci­vi­li­sa­to­ris­ka ho­tet mot vår ex­istens, ut­an män­ni­skans egen in­ne­bo­en­de själv­de­struk­ti­vi­tet: “Who needs help from hur­ri­ca­nes? We're spoiling the world just fi­ne.” Den klar­sy­nen gäll­de då som nu, el­ler som den ös­ter­ri­kis­ka för­fat­ta­ren El­fri­e­de Je­linek ut­tryckt det: "Vi vid­tar tu­sen och åter tu­sen åt­gär­der för att vi in­te ska fal­la varand­ra i stru­pen".

För någ­ra år se­dan gavs Sta­den Ma­ha­gon­nys upp­gång och fall i Madrid i en mörkt dysto­pisk upp­sätt­ning som ång­a­de av av­skrä­de och sex­u­a­li­tet. På Co­vent Gar­den ges nu ver­ket för förs­ta gång­en, iscen­satt av re­gis­sö­ren John Full­ja­mes och sce­no­gra­fen Es Dev­lin och för­sedd med eng­elsk nyö­ver­sätt­ning av Je­re­my Sams. Det är en spra­kan­de vi­su­ell upp­sätt­ning som emel­ler­tid var­ken choc­ke­rar el­ler rör upp någ­ra sin­nen. In­led­ning­en är fil­misk med text­pro­ji­ce­ra­de slag­ord mot publi­ken. Tre kri­mi­nel­la på flykt, Begwick, Fat­ty och Tri­ni­ty Mo­ses, kör fast i mörk­ret med en jät­te­lik con­tai­ner­bil och be­stäm­mer sig för att grun­da en stad som luk­ra­tivt af­färs­pro­jekt. Den får nam­net Ma­ha­gon­ny och det bör­jar som ett nö­jes- och fri­hets­pro­jekt à la Las Ve­gas, men ur­ar­tar som en de­ka­dent, lag­lös spel- och bor­dell­hå­la, en ut­le­vel­sens oas för penning- och hor­monstin­na kå­ta män. Snart an­län­der fy­ra skogs­hug­ga­re från Alas­ka, Jim, Jack, Bill och Joe, för att gå ut på ga­lej bland pro­sti­tu­e­ra­de och task­spe­la­re. Jim, blir för­tjust i en av de pro­sti­tu­e­ra­de, Jen­ny, och till­sam­mans blir de det par vars in­di­vi­du­el­la öden man får föl­ja i den epi­so­diskt åter­giv­na hand­ling­en. I förs­ta ak­ten för­sig­går ak­ti­vi­te­ter­na runt och i con­tai­ner­bi­len som ut­nytt­jas sce­niskt ur oli­ka vinklar och vrår.

I and­ra ak­ten har sta­den växt upp till en jät­tepy­ra­mid av bro­ki­ga far­tygscon­tain­rar som va­rie­ras i oli­ka fa­so­ner. Con­tai­nern blir sym­bo­lisk ur­cell i den ka­pi­ta­lis­tis­ka va­ru­pro­duk­tio­nens in­fra­struk­tur. Den gräns­lö­sa ut­le­vel­sen blir max­im, om det så hand­lar om att fros­sa i mat, sprit, sex el­ler slags­mål. Män med byx­or­na vid

ank­lar­na står på kö för att lå­ta sig av­kö­nas i en con­tai­ner­bor­dell, ut­om syn­håll för publi­ken, fros­sar ur kon­serv­bur­kar el­ler slåss tills de stu­par i or­ga­ni­se­ra­de slags­mål. När Jim­my vi­sar sig va­ra pank ef­ter att ha bju­dit la­get runt, döms han till dö­den för den värs­ta av syn­der: att va­ra barskra­pad.

Men ope­ran som an­ti­ka­pi­ta­lis­tisk pro­test fal­ler i dag platt. Den oprö­va­de so­ci­a­lis­tis­ka uto­pi som då det be­gav sig kun­de upp­le­vas som ett häg­ran­de al­ter­na­tiv är nu som bort­blåst. Kvar finns ba­ra en ka­pi­ta­lism som vi får le­va med och som al­la vet mer el­ler mind­re kan re­for­me­ras. Ing­et sam­hälls­kri­tiskt av­grundsvrål som kun­de fått Co­vent Gar­den­publi­ken på and­ra tan­kar kom­mer hel­ler från sce­nen. Det­ta är na­tur­ligt­vis in­te hel­ler rät­ta plat­sen för agi­ta­tion och det he­la blir där­för in­te myc­ket mer än harm­lös, om än vi­su­ellt uppig­gan­de, underhållning.

An­ne So­fie von Ot­ter som den för­slag­na kvinn­li­ga hal­lic­ken Le­oca­dia Begwick ser i sin pla­ti­nablon­da pe­ruk mer ut som en pre­ten­tiös kul­tur­jour­na­list och sak­nar bå­de den vo­ka­la pon­dus och ut­strål­ning av ob­sce­ni­tet man för­vän­tar sig i den­na al­troll.

Christi­ne Rice sjung­er sin Moon of Ala­ba­ma ("Show me the way to the next whis­ky bar") blän­dan­de vac­kert som vo­re hon en Pa­mi­na och ing­et här­dat fnask. Bäst, bred­vid den ja­mai­cans­ke bas­ba­ry­to­nen Wil­lard W. White som med­kum­pa­nen Tri­ni­ty Mo­ses, ter sig den ös­ter­ri­kis­ke te­no­ren Kurt Streit som hjäl­ten Jim­my Mcin­ty­re som off­ras på kon­tant­lös­he­tens och ka­pi­ta­lis­mens al­ta­re. Allt me­dan Mark Wigglesworth får flyt i Kurt Weills tju­go­tals­stom­pi­ga musik med dess väl­be­kan­ta slag­däng­or.

WEILL: STA­DEN MA­HA­GON­NYS UPP­GÅNG OCH FALL

Pre­miär 10 mars 2015, be­sökt föreställning 4 april. Di­ri­gent: Mark Wigglesworth Re­gi: John Full­ja­mes Sce­no­gra­fi: Es Dev­lin Ko­stym­de­sign: Christi­na Cun­ning­ham Ljus­de­sign: Bru­no Po­et Vi­de­o­de­sign: Finn Ross Ko­re­o­gra­fi: Art­hur Pi­ta So­lis­ter: Christi­ne Rice, An­ne So­fie von Ot­ter, Kurt Streit, Wil­lard W. White

An­ne So­fie von Ot­ter i Ma­ha­gon­ny

Scen ur Ma­ha­gon­ny

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.