Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd - Lennart Bro­man­der

DA­NI­EL BEHLE: GLUCK – OPE­RA ARI­AS Ar­mo­nia Ate­nea/petrou Dec­ca 478 6758 [1 CD] Distr: Universal THE 5 COUNTER­TE­NORS Max Emanuel Cen­cic, Yu­riy My­nen­ko, Va­ler Sa­ba­dus, Xa­vi­er Sa­ba­ta, Vin­ce Yi. Ar­mo­nia Ate­nea Petrou Dec­ca 478 8094 [1 CD] Distr: Universal RI­VAL QU­E­ENS Vi­vica Ge­naux, Si­mo­ne Ker­mes. Cap­pel­la Ga­bet­ta/ga­bet­ta So­ny 88843023682 [1 CD] Distr: So­ny

I bör­jan av året gäs­ta­de den gre­kis­ke di­ri­gen­ten Ge­or­ge Petrou Kung­li­ga Ope­ran i Stock­holm och fick då Hov­ka­pel­let att ex­e­kve­ra Hän­dels Xerx­es på ett sätt som jag ald­rig har hört dem gö­ra ti­di­ga­re. Det finns tricks att få mo­der­na in­stru­ment att när­ma sig ba­roc­kens klang­fär­ger, se till att svik­ten och tät­he­ten hålls ihop, vil­ket Petrou lyc­ka­des ut­märkt med. Petrou har na­tur­ligt­vis en egen ba­roc­kor­kes­ter, Ar­mo­nia Ate­nea, och är ak­tu­ell med två färs­ka cd. På den ena hörs te­no­ren Da­ni­el Behle, som var so­list i Cal­da­ras La con­cor­dia de’pi­a­ne­ti och som re­cen­se­ra­des i för­ra num­ret. Behle har en bred re­per­to­ar, hu­vud­sak­li­gen ba­rock och 1800tal­so­pe­ror.

Det­ta slags det-bäs­ta-cd ges of­ta ut i syf­te att lan­se­ra sång­a­re och Behle har kanske än­nu in­te rik­tigt nått den po­si­tion där han kan ut­nytt­ja sin be­röm­mel­se till att upp­märk­sam­ma mind­re kän­da kom­po­si­tö­rer, vil­ket Ce­ci­lia Bar­to­li el­ler Philip­pe Ja­rous­sky med fram­gång hål­ler på med.

På den­na cd un­der Petrous led­ning är det ari­or av Christoph Wil­li­bald Gluck som står på pro­gram­met, en ka­val­kad som spän­ner över Glucks allt an­nat än obe­tyd­li­ga kom­po­si­törskar­riär. Fint är att någ­ra ti­di­ga­re ald­rig in­spe­la­de ari­or, från An­tigo­no och Se­mi­ra­mi­de, finns med. Vi får en pa­lett från ope­ra se­ria, med al­la ut­smyck­ning­ar och dril­lar, till re­formo­pe­ran med si­na ra­ka, välar­ti­ku­le­ra­de ari­or, som ”J’ai per­du mon Eu­ry­dice” från den frans­ka ver­sio­nen av Or­feus och Eu­ry­di­ke, Orp­hée et Eu­ry­dice. Behles te­nor har en mjuk, näs­tan skör, klang. När­mast okonst­lat gli­der mu­si­ken fram över Ar­mo­nia Ate­ne­as elas­tis­ka sam­mets­klang. Men jag kan fin­na hans röst en smu­la trå­kig emel­lanåt, som att det i allt fin­lir sak­nas en per­son­lig när­va­ro.

Petrou och sam­ma en­semb­le hörs ock­så på en cd av an­nan ka­rak­tär, även om vi fort­fa­ran­de be­fin­ner oss i ba­rock. The 5 counter­te­nors vill pre­sen­te­ra någ­ra av de främs­ta i det­ta åter­upp­täck­ta röst­fack: counter­te­no­rer som sjung­er kastrat­re­per­to­ar. Cd:n kan allt­så ses li­te som en sång­ar­du­ell el­ler me­lo­di­festi­val för ba­rock­fräls­ta. Här är så­le­des tem­pe­ra­tu­ren hög. De fem ut­val­da, Max Emanuel Cen­cic, Yu­riy My­nen­ko, Va­ler Sa­ba­dus, Xa­vi­er Sa­ba­ta och Vin­ce Yi, har al­la snabbt eta­ble­rat sig på Eu­ro­pas ope­ra­sce­ner (sö­der om Kö­pen­hamn allt­så).

Att de två främs­ta i fac­ket av i dag, Ja­rous­sky och Fran­co Fagioli, sak­nas är knap­past för­vå­nan­de. De är bå­da strå­et vas­sa­re än des­sa fem – det mås­te po­äng­te­ras – ut­märk­ta counter­te­no­rer. Sa­ba­dus och Cen­cic har möj­li­gen li­te mer ka­rak­tär i si­na rös­ter, me­dan Vin­ce Yi är den som mest skil­jer sig; han har en ljus, näs­tan li­te barns­lig röst. Men han har fin höjd, to­ner­na svä­var näs­tan fritt. Nu sjung­er de ba­ra två ari­or var­de­ra, så att an­stäl­la allt­för be­stäm­da jäm­fö­rel­ser vo­re orätt­vist. Men de får lik­väl plats med kom­po­si­tö­rer som Bal­das­sa­re Galup­pi, Jo­sef Mys­li­vecˇek el­ler Fer­di­nan­do Ber­to­ni vid si­dan av de mer kän­da Por­po­ra, Hän­del, Gluck och Has­se.

Kon­kur­ren­sen mel­lan kastra­ter var som be­kant hård när det be­gav sig un­der 1700-ta­let. Men det fanns and­ra di­vor som Faus­ti­na Bor­do­ni och Fran­ce­sca Cuz­zo­ni. De­ras ri­va­li­tet över­träf­fa­de åt­minsto­ne vid ett till­fäl­le den dra­ma­tik som fanns in­skri­ven i ti­dens li­bret­ti, näm­li­gen det slags­mål mel­lan de bå­da på The King’s Theat­re 1727 un­der fram­fö­ran­det av Gio­van­ni Bo­non­ci­nis Asti­a­nat­te. Det gick till hand­grip­lig­he­ter, tid­ning­ar­na rap­por­te­ra­de om hur de slet i varand­ras hårupp­sätt­ning­ar och publi­ken, som var de­lad i oli­ka klac­kar, för­sök­te över­rös­ta varand­ra med ap­plå­der re­spek­ti­ve bu­an­de. Det­ta trots att kung­lig­he­ter fanns i publi­ken.

Ri­val Qu­e­ens är ti­teln på den cd med Si­mo­ne Ker­mes och Vi­vica Ge­naux som åter­uppli­var den­na dust ge­nom att sjunga i al­la fall de­lar av de bå­da 1700-tals­di­vor­nas re­per­to­ar. Det är musik från in­te

ba­ra Bo­non­ci­ni, sam­ti­da kom­po­si­tö­rer som Has­se, Por­po­ra el­ler Vin­ci, och i dag bort­glöm­da namn som Do­me­ni­co Natale Sar­ro, Gi­u­sep­pe Are­na, An­to­nio Pol­la­ro­lo el­ler At­ti­lio Ari­osti som är re­pre­sen­te­ra­de på ski­van. Hälf­ten av spå­ren är in­spe­la­de för förs­ta gång­en. Det är så­le­des en vac­ker kom­bi­na­tion för att ge röst åt bå­de den dra­ma­tis­ka du­el­len och åt des­sa mind­re kän­da kom­po­si­tö­rers verk.

Och vil­ka rös­ter! Vi­vica Ge­naux’ mez­zo­so­pran är elas­tisk, mjuk och tät, Si­mo­ne Ker­mes häp­nads­väc­kan­de so­pran hör till de främs­ta, hen­nes höjd­to­ner har kraft och sta­bi­li­tet som få, fra­se­ring­en är rent hän­fö­ran­de. Lyss­na till El­vi­ras aria ”Vil­la­nel la nu­be esti­va” ur Ge­mi­ni­a­no Gi­acomel­lis Sci­pi­o­ne in Car­ta­gi­ne nu­o­va som ett fint ex­em­pel. Så även om den­na sång­ar­du­ell en gång tog sig rätt bru­ta­la ut­tryck är det trots dra­ma­ti­ken i ari­or­na och du­et­ter­na på den­na cd, med ut­märk­ta Cap­pel­la Ga­bet­ta un­der led­ning av Andrés Ga­bet­ta, en bra bit till håravslit­nings­dra­ma­tik. Seg­rar gör mu­si­ken, helt en­kelt. Claes Wah­lin AGRIP­PI­NA Ann Hallenberg, mez­zo­so­pran. Il Po­mo d´oro/mi­na­si. Ari­or av Hän­del, Por­po­ra, Per­ti, Or­landi­ni, Sam­mar­ti­ni, Graun, Matt­he­son, Te­le­mann, Mag­ni och Le­gren­zi Deutsche Har­mo­nia Mun­di 8875055982 [1 CD] Distr: So­ny

Av de sex­ton ari­or­na på den här Agrip­pi­na-cd:n kom­mer en­dast tre från Hän­dels be­kan­ta ope­ra Agrip­pi­na. I öv­rigt hand­lar det om idel glöm­da Agrip­pi­na-ope­ror och för­u­tom de tre Hän­de­la­ri­or­na är det ba­ra en aria, från Te­le­manns Ger­ma­nicus, som finns in­spe­lad ti­di­ga­re.

Att det vim­lar av Or­feus- och Ar­mi­da-ope­ror från ba­roc­ken vet vi, men Ne­ros in­te helt sym­pa­tis­ka mo­der at­tra­he­ra­de ock­så ba­roc­kens ton­sät­ta­re och de­ras publik i högs­ta grad. Och det är in­te ba­ra Ne­ros mam­ma som he­ter Agrip­pi­na. Ann Hallenberg re­do­gör i text­bo­ken för den kom­pli­ce­ra­de fa­mil­je­histo­ri­en bakom Agrip­pi­na­ge­stal­ten, och där finns yt­ter­li­ga­re två Agrip­pi­nor, in­te hel­ler de någ­ra mo­ra­liskt fö­re­bild­li­ga kvin­nor.

Re­näs­san­sen för ba­roc­ko­pe­ran har nu på­gått i fle­ra de­cen­ni­er, men än­då är det ba­ra gräd­den på mo­set som skum­mats. Även om myc­ket är för­svun­net el­ler ba­ra ex­i­ste­rar i frag­ment, så finns fort­fa­ran­de mäng­der av fan­tas­tis­ka fynd att gö­ra. Det har in­te minst Ce­ci­lia Bar­to­li vi­sat i si­na sto­ra ut­giv­nings­pro­jekt, och här går ock­så Ann Hallenberg med stöd av ma­ken Hol­ger Sch­mitt-hallenberg på fram­gångs­rik jakt i ar­ki­ven.

Ari­or­na spän­ner från Gio­van­ni Le­gren­zis Ger­ma­ni­co sul Re­no från 1676 till Carl He­in­rich Grauns Bri­tan­ni­co från 1751, och även om Agrip­pi­na i all­män­het är en rätt obe­hag­lig dam, så rå­der stor spänn­vidd mel­lan ly­riskt och dra­ma­tiskt. Det går hel­ler in­te att vas­ka fram nå­gon en­het­lig Agrip­pina­ka­rak­tär ur al­la ari­or. Möj­li­gen då att det ge­nom­gå­en­de hörs att Agrip­pi­na in­te är nå­gon un­der­gi­ven of­fer­ge­stalt ut­an en kvin­na med skinn på nä­san, och så­da­na gil­lar Ann Hallenberg på­tag­ligt att ge­stal­ta.

Och hon lå­ter all­de­les fan­tas­tiskt. Hen­nes stäm­ma är oer­hört rik på fär­ger som hon ut­nytt­jar bå­de med vir­tu­o­si­tet och sub­ti­li­tet. Hon kan an­vän­da rös­ten in­stru­men­talt och le­ka med obo­ens timb­re i ett par ari­or, där obo­en har en mer ob­li­gat roll el­ler ock­så när­mar sig hen­nes klang­färg bras­set el­ler strå­kar­na när det pas­sar bätt­re. Och det ström­mar av ge­ne­rös vär­me i de fyl­li­ga läg­re re­gi­o­ner­na av rös­ten. När det gäl­ler fle­ra av des­sa nya arie­be­kant­ska­per blir jag osä­ker på om mu­si­ken i sig själv verk­li­gen är så bra som det lå­ter el­ler om det mest är Ann Hallenberg som gör den bra. De två ari­or­na ur Sam­mar­ti­nis L´agrip­pi­na mog­lie di Ti­be­rio är till ex­em­pel täm­li­gen ste­re­o­typt tids­ty­piskt sen­ba­roc­ka men än­då här­li­ga att lyss­na till när Ann Hallenberg ger dem liv. Och det är in­te ba­ra hon som ska­par liv. Den tids­trog­na eli­ten­semb­len Il Po­mo d´oro, grun­dad så sent som 2012 av Ric­car­do Mi­na­si, täv­lar med sång­ers­kan i vi­ta­li­tet och färg­rik va­ri­a­tions­ri­ke­dom i ut­tryc­ket.

Det är sti­mu­le­ran­de och uppig­gan­de att gå på upptäcksfärd i den här ski­van – ta ba­ra den i dag glöm­de Gi­u­sep­pe Ma­ria Or­landi­ni och hans ”Tut­ta fu­rie e tut­ta sdegno” ur Il Ne­ro­ne, vil­ket häf­tigt tryck! Men rätt ska va­ra rätt, Hän­del är bäst. Re­dan i hans så ti­digt till­kom­na Agrip­pi­na slår han al­la sam­ti­da kon­kur­ren­ter med ma­ri­gi­nal. En aria som ”Pen­sie­ri, voi mi tor­men­ta­te” har ett rikt och ori­gi­nellt ut­trycks­spekt­rum som ing­en an­nan ton­sät­ta­re kom­mer i när­he­ten av.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.