Son of He­a­ven Les Gran­des Nuits

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - VADSTE­NA-AKA­DE­MI­EN • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MARKUS GÅR­DER

För sju år se­dan, 2008, urupp­för­des den ja­pansk-ame­ri­kans­ke ton­sät­ta­ren Mo­to Osa­das förs­ta ope­ra, Four Nights of Dream i Vadste­na, och nu har ock­så Osa­das ope­ra­o­pus num­mer två, Son of He­a­ven, urupp­förts på sam­ma scen. Li­bret­tot har Kerstin Per­ski skri­vit, men ope­ran sjungs på eng­els­ka.

Him­lens son är den förs­te kej­sa­ren av Ki­na, känd för sin mur och för si­na många ter­ra­kot­ta­kri­ga­re. Ock­så för att ha åda­ga­lagt största grym­het när han ena­de Ki­na och age­ra­de som sitt lands Gustav Va­sa. I ope­ran är han dock gam­mal, li­der av svår döds­ång­est och frå­gar sig med en klas­sisk ex­i­sten­ti­ell und­ran ”Will the sun still ri­se when I am go­ne?”. Han förmår in­te fö­re­stäl­la sig den dag då han själv in­te läng­re har den to­ta­la mak­ten, och i svart­sju­ka för­tryc­ker han si­na ar­ving­ar.

Ja­kob Hög­ström – som en kej­sa­re med grått stri­pigt hår – stap­lar ils­ket om­kring i spill­ror­na av sin ab­so­lu­ta makt. Han på­min­ner in­te så li­tet om en ki­ne­sisk kung Le­ar, även om det är sö­ner och in­te dött­rar plus en falsk råd­gi­va­re som stri­der om hans arv. Cor­de­li­as mot­sva­rig­het, so­nen Fu­su, är re­dan ur leken och skic­kad till fron­ten – en dra­ma­tur­gisk miss att han in­te får va­ra med på sce­nen. För­u­tom Sha­kespe­a­re kan man er­in­ra sig att härsk­lyst­na kej­sa­re och de­ras pro­blem ock­så var ett myc­ket kärt te­ma in­om ba­roc­ko­pe­ran. Den ko­le­ris­ke Mitri­da­te och hans sö­ner spö­kar i bak­grun­den. Det kvinn­li­ga in­sla­get i ope­ran sak­nar kött och blod. Det be­står av sex ”odöd­li­ga” fi­gu­rer ur ki­ne­sisk sa­ga och my­to­lo­gi. I mot­sats till de mänsk­li­ga män­nen i neutra­la lin­ne­ko­sty­mer är den här sex­tet­ten för­sedd med prakt­ful­la dräk­ter och färg­star­ka pe­ru­ker. Ma­ri­ka Fe­in­sil­ber, som står för bå­de sce­no­gra­fi och ko­stym, har för­sett de sex da­mer­na med varsin spe­gelin­fat­tad rör­lig box, och des­sa box­ar ut­gör he­la sce­no­gra­fin. De ”odöd­li­ga” kom­men­te­rar ske­en­det likt en an­tik kör, och oav­sikt­ligt el­ler in­te do­mi­ne­rar de dra­mat. Fram­ställ­ning­en av kej­sa­rens döds­ång­est och kam­pen om ar­vet ef­ter ho­nom är li­tet kon­ven­tio­nell, och det är des­sa märk­li­ga odöd­li­ga kvin­nor som ska­par sug­ges­tion. In­te minst ge­nom att re­gis­sö­ren Nils Spang­en­berg till­sam­mans med rö­rel­se­in­struk­tö­ren Cla­ra Svärd så fint ko­re­o­gra­fe­rat de­ras age­ran­de. De sjung­er ock­så med in­di­vi­du­el­la ka­rak­tä­rer men ska här ba­ra om­näm­nas kol­lek­tivt: Jo­han­na Rud­ström, Ka­rin Os­beck, Cas­sand­ra Le­moi­ne, Christi­na Nils­son, Sanna Gibbs och Su­san­na Sund­berg.

Mo­to Osa­das musik är sparsmakad, dis­kret och med för­kär­lek för det för­tä­ta­de mi­ni­ma­la ut­tryc­ket. Ibland blom­mar den ut i skö­na lin­jer, men helst syss­lar Osa­da med de en­sta­ka to­ner­na. I den lil­la or­kes­tern, som leds med to­tal kon­troll av Da­vid Björkman, finns ock­så el­gi­tarr och key­board men myc­ket för­sik­tigt ut­nytt­ja­de.

Ja­kob Hög­ström lik­som öv­ri­ga makt­fru­stre­ra­de her­rar sjung­er ut­märkt, men det är för de odöd­li­ga da­mer­na man kom­mer att min­nas Osa­das ope­ra.

Son of He­a­ven vi­sa­des i Bröl­lops­sa­len på Vadste­na slott, me­dan årets eve­ne­mang på Gam­la Te­a­tern som sig bör var av helt an­nat slag. Sång­ers­kan An­nasti­na Malm ha­de lå­tit sig inspireras av her­ti­gin­nan av Mai­ne som led av sömn­lös­het. Hon lät ar­ran­ge­ra stor­slag­na fes­ti­vi­te­ter på sitt slott på 1710-ta­let för att för­dri­va nät­ter­na. Inga vaggsång­er allt­så el­ler oänd­li­ga cem­ba­lo­va­ri­a­tio­ner à la den li­ka­le­des sömn­lö­se herr Gold­berg, ut­an maske­ra­der, re­ci­ta­tio­ner, kan­ta­ter, ko­me­di­ba­let­ter och and­ra mu­si­ka­lis­ka och sce­nis­ka bland­for­mer. Till det­ta en­ga­ge­ra­de her­ti­gin­nan någ­ra av ti­dens främs­ta ton­sät­ta­re som Ber­ni­er, Clé­ram­bault, Mon­téclair och Mou­ret.

An­nasti­na Malm har av det­ta gjort ett slags di­ver­tis­se­ment kal­lat Les Gran­des Nuits, be­stå­en­de av en rad sce­ner med te­man ur an­tik my­to­lo­gi, där Apol­lon, Lucre­tia, Pyg­ma­li­on, Mer­cu­ri­us samt Py­ramus och This­be fi­gu­re­rar. Tre sång­a­re, An­nasti­na Malm själv (det är ock­så hon som re­gis­se­rat), te­no­ren Alex­an­der Ves­ter­berg och ba­ry­to­nen Han­nes Öberg väx­lar fli­tigt rol­ler.

Det är en all­de­les ut­märkt och på många vis trev­ligt ge­nom­förd idé att in­te fram­fö­ra ett en­da verk ut­an i stäl­let för­sö­ka åter­ska­pa en mu­si­ka­lisk mil­jö. Men li­tet ver­kar det som om man in­te helt li­tat på kon­cep­tet och gjort den sce­nis­ka fram­ställ­ning­en allt­för pa­ro­disk. Styr­kan lig­ger främst i den först­klas­si­ga här­ligt ri­vi­ga och dan­san­ta mu­si­ken som spe­las av en bril­jant kvin­tett ledd av cem­ba­lis­ten Andre­as Ed­lund.

OSA­DA: SON OF HE­A­VEN

Pre­miär 17 ju­li 2015. Di­ri­gent: Da­vid Björkman Re­gi: Nils Spang­en­berg Rö­rel­se­re­gi: Cla­ra Svärd Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ma­ri­ka Fe­in­sil­ber Ljus­de­sign: An­na Wem­mert So­lis­ter: Ja­kob Hög­ström, Wiktor Sun­dqvist, Da­ni­el Carls­son, Ri­chard Ham­rin, Jo­han­na Rud­ström, Ka­rin Os­beck, Cas­sand­ra Le­moi­ne, Christi­na Nils­son, Sanna Gibbs, Su­san­na Sund­berg. Idé, kon­cept och re­gi: An­nasti­na Malm Mu­si­ka­lisk led­ning: Andre­as Ed­lund Ko­re­o­gra­fi: Ka­rin Mo­digh Sce­no­gra­fi och ko­stym: Jo­han Glau­mann Ljus­de­sign: Jim­my Ström So­lis­ter: An­nasti­na Malm, Alex­an­der Vest­berg, Han­nes Öberg.

Scen ur Les Gran­des Nuits

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.