Fi­garos bröl­lop

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DROTT­NING­HOLMS SLOTTSTE­A­TER • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARSSON • FO­TO: MATS BÄCKER

På Drott­ning­holms Slottste­a­ter har man an­li­tat den kän­de frans­ke di­ri­gen­ten och le­da­ren för ba­roc­kor­kes­tern Les Mu­si­ci­ens du Louv­re, Marc Min­kowski för att upp­fö­ra Mo­zarts da Pon­tetri­lo­gi fram till 2017. I år Fi­garos bröl­lop, näs­ta år Don Gio­van­ni och 2017 Così fan tut­te.

Som med­hjäl­pa­re har Min­kowski den frans­ke re­gis­sö­ren Ivan Alex­an­dre, som re­dan avi­se­rat att han tän­ker ta ett me­tagrepp på tri­lo­gin (ver­kar va­ra in­ne nu, jäm­för med Tri­lo­gin i Karl­stad i vå­ras) och lå­ta de ”out­trött­li­ga li­ber­ti­ner­na" Che­ru­bin, Don Gio­van­ni och Don Al­fon­so va­ra en och sam­ma ka­rak­tär de tre ope­ror­na ige­nom. Får se hur man lyc­kas föl­ja och ur­skil­ja den trå­den bland allt virr­varr av rol­ler och in­tri­ger som kom­ma ska.

Upp­tak­ten bå­dar dock gott, för det var länge se­dan man hör­de en mu­si­ka­liskt så ful­lö­dig och hög­klas­sig Fi­garo som den­na. Min­kowskis tem­pi är snab­ba, men in­te for­ce­ra­de, och hor­nen kling­ar bryskt upp­ford­ran­de i det strävt taj­ta men än­då flex­ib­la or­kes­ter­spe­let. Men fram­för allt är det den stjärnspäc­ka­de sång­a­ren­semb­len som står för en helgju­ten mu­si­ka­lisk upp­le­vel­se.

I cent­rum ett ka­na­den­siskt ba­ry­ton­fynd, Ro­bert Gle­a­dow, vars fy­siskt ero­tis­ka ut­spel och vo­ka­la smi­dig­het in­te läm­nar nå­gon på sce­nen obe­rörd. Som gre­ve Al­ma­vi­va den frans­ke ba­ry­to­nen Flo­ri­an Sem­pey, ex­akt och de­mo­nisk med stor­man­de ap­plå­der i ha­sor­na ef­ter sin aria i tred­je ak­ten. Men ock­så da­mer­na; den ne­der­länds­ka so­pra­nen Len­ne­ke Rui­ten som smi­dig och ljuv­lig Su­san­na och Ca­mil­la Til­ling som mer vär­digt stram och ilsk än dep­pig och ef­ter­gi­ven i den­na sin de­but som gre­vin­nan Al­ma­vi­va. Stäm­man kling­ar klar och slank. Och den skönt åter­håll­sam­ma nors­kan Ingeborg Gil­le­bo som pu­ber­tal ero­to­man bland kjol­ty­gen. Att Mar­cel­li­nas aria ute­slu­tits i sista ak­ten är för­stå­e­ligt av dra­ma­tur­gis­ka och tids­mäs­si­ga skäl men än­då synd för den som ve­lat avnju­ta Mi­ri­am Treichls tju­sigt mag­ni­fi­ka stäm­ma mer so­lo­kvist. Även Pa­o­lo Bat­tag­lia som kom­bi­ne­rad trädgårdsmästare An­to­nio och Bar­to­lo har skarp pro­fil.

Och den oef­ter­härm­li­ge An­ders J Dah­lin som ag­gres­sions­häm­mad och pim­pi­nett Ba­si­lio, bok­stav­li­gen dig­nan­de un­der den fy­sis­ka bör­dan av pap­per­stra­var som Don Cur­zio. Att den­ne ex­pert på fransk ba­rock­mu­sik ha­de en så­dan ko­misk åd­ra var mig obe­kant.

En scen på sce­nen, nå­got som skul­le kun­na il­lu­stre­ra ett re­san­de te­a­ter­säll­skap, kor­kar olyck­ligt­vis igen slottste­a­terns djup­per­spek­tiv. Vid si­dan står te­a­ter­säll­ska­pets smink­bord upp­ställ­da där sång­ar­na tar igen sig el­ler del­tar i hän­del­se­för­lop­pet. Me­ning­en är ock­så att pro­duk­tio­nen ska gå på tur­né, i förs­ta hand till Ver­sa­il­les i bör­jan

av näs­ta år. Må så va­ra, men visst är det synd att man in­te an­vänt sig av Drott­ning­holm­te­a­terns he­la scen­po­ten­ti­al. Scen­ar­be­tar­na ver­kar ock­så va­ra ent­le­di­ga­de och de med­ver­kan­de får själ­va stå för ar­range­mang­en av de scendra­pe­ri­er på vil­ka bland an­nat ett il­lu­stre­rat dörr­par och Che­ru­bins kär­leksvi­sor pro­ji­ce­rats från nå­got 1700-tals­tryck i fak­si­mil. Ent­le­di­ga­de är även ope­rans pre­sum­ti­va ko­ris­ter (det blir väl bil­li­ga­re så och pas­sar även in i de kom­man­de tur­népla­ner­na), här er­sat­ta av med­ver­kan­de so­lis­ter.

Det känns ky­migt att gnäl­la om Drott­ning­holms­tea­terns re­per­toar­po­li­tik ef­ter en så mu­si­ka­liskt mag­ni­fik upp­sätt­ning, men frå­gor mås­te än­då stäl­las om det­ta vad som skul­le kun­na va­ra tu­ris­tis­ka drag­plås­ter för mu­sik­in­tres­se­ra­de be­sö­ka­re i Stock­holm och om den uni­ka 1700-tals­sce­nen verk­li­gen ut­nytt­jar si­na för­ut­sätt­ning­ar på bäs­ta möj­li­ga sätt. Var är de folk­bild­nings­mäs­si­ga am­bi­tio­ner­na från till ex­em­pel Eli­sa­beth Sö­der­ströms da­gar som konst­när­lig chef? Var finns ny­fi­ken­he­ten på den enor­ma re­per­to­ar av kän­da och okän­da ope­ror från 1700-ta­let och bör­jan av 1800ta­let som ba­ra vän­tar på att få bli spe­la­de och som ti­di­ga­re var Drott­ning­holms­tea­terns sig­num och flagg­skepp? Pre­miär 2 au­gusti 2015.

Marc Min­kowski Ivan Alex­an­dre

Ca­mil­la Til­ling

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.