La Gi­ocon­da

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - OPE­RA­FA­BRI­KEN • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FO­TO: MA­RIA HEGBORN www.ope­ra­fa­bri­ken.se

Ope­ra­fa­bri­ken är en syd­svensk ope­ragrupp med so­pra­nen Le­e­na Malk­ki som dri­van­de kraft. I som­mar har de fram­trätt på tio plat­ser mel­lan Kal­mar och Roskil­de, och på pro­gram­met har stått ett så an­språks­fullt verk som Amil­ca­re Pon­chi­el­lis La Gi­ocon­da, en känd ope­ra men in­te spe­lad på nå­gon stor svensk scen se­dan slu­tet av 1800-ta­let.

Det är djärvt att ge sig i kast med ett så grand opé­ra-ar­tat verk med en or­kes­ter be­stå­en­de av pi­a­no, kla­ri­nett, två vi­o­li­ner och cel­lo och med en kör på sju per­so­ner. Dess­utom med en sce­no­gra­fi be­stå­en­de av någ­ra klapp­sto­lar och ett bord.

Friskt vå­gat och ett och an­nat vun­net. Det vill sä­ga, det hand­lar om ett slags kam­mar­ver­sion, där man fått av­stå från åt­skil­li­ga körin­slag och även från det mest kän­da num­ret, Tim­mar­nas dans, som in­te skul­le gö­ra sig fram­förd av en li­ten kvin­tett och ut­an dan­sa­re. An­nars är det märk­ligt hur snabbt jag ka­libre­rar in öro­nen till det be­grän­sat or­kestra­la ut­tryc­ket, trots att jag vet hur det egent­li­gen ska lå­ta. Och sång­ar­na får desto stör­re möj­lig­het att vi­sa upp sig.

La Gi­ocon­da må ha en me­lodra­ma­tisk in­trig, men den är for­mad av en mäs­ta­re som Ar­ri­go Bo­i­to – man kän­ner igen myc­ket som han vi­da­re­ut­veck­la­de i Ver­dis Otel­lo. Ka­rak­tärs­teck­ning­en är alls in­te platt, många si­tu­a­tio­ner myc­ket tack­sam­ma och in­te minst dra­ma­tiskt ef­fekt­ful­la. Och mu­si­ken är verk­li­gen bra! Den bäs­ta Ver­di­o­pe­ra som in­te Ver­di själv skrev, men än­då själv­stän­dig och in­te ba­ra en ef­ter­härm­ning av mäs­ta­ren.

Pro­du­cen­ten Le­e­na Malk­ki sjung­er själv det krä­van­de ti­tel­par­ti­et som hon be­mäst­rar im­po­ne­ran­de med kla­ra spin­to­kva­li­te­ter och stor spänn­vidd i sin so­pran, som i mel­lan­lä­get har tät, vac­ker klang. Mex­i­ka­nen Fran­ci­sco Al­man­za le­ve­re­rar en En­zo som kanske lå­ter mer starkt än väl, me­dan Ingeborg Børch gör en fin in­sats som Lau­ra, sär­skilt i en­semb­ler­na. Bengt Krantz, med största ru­tin som ope­ras­kurk, får här läg­ga en av de värs­ta, Bar­na­ba, till sin rollis­ta, en för­stu­die till Ja­go. En an­nan myc­ket ru­ti­ne­rad sång­a­re, Ul­ri­ka Ten­stam, gör med sin märg­ful­la alt starkt av­tryck som La Cieca, Gi­ocon­das blin­da mor. Ste­fa­no Ol­ce­se som he­der­smör­da­ren Al­vi­se, Lau­ras man, har en an­märk­nings­värt välk­ling­an­de bas.

Upp­sätt­ning­ens re­gis­sör, Pe­ter Bäck­ström, har in­te va­rit allt­för verk­sam. Al­la sång­a­re kör var och en med si­na eg­na pa­tent­ges­ter, nå­got som en god re­gis­sör bor­de ha tvät­tat bort. Se­dan sjungs det på ita­li­ens­ka ut­an text­ma­skin och ut­an just nå­gon sce­no­gra­fi alls, så kra­vet på sce­nisk ut­trycks­full­het är stort. Ty­värr blir det of­ta ba­ra ett rent kon­ser­tant fram­fö­ran­de, men sång­ar­na är så starkt en­ga­ge­ra­de i si­na par­ti­er, och det vo­ka­la är än­då till­räck­ligt bra för att myc­ket av styr­kan i La Gi­ocon­da ska gå fram.

PONCHIELLI: LA GI­OCON­DA

Pre­miär på To­rup slott 3 ju­li, be­sökt föreställning på Ystad Te­a­ter 15 au­gusti 2015. Ka­pell­mäs­ta­re och pi­a­no: Ol­le Sjö­berg Re­gi: Pe­ter Bäck­ström Ko­stym: Mi­mi Ter­ris Ljus­de­sign: Hans Rou­pe So­lis­ter: Le­e­na Malk­ki, Fran­ci­sco Al­man­za, Ingeborg Børch, Bengt Krantz, Ste­fa­no Ol­ce­se, Ul­ri­ka Ten­stam.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.