Tu­ran­dot

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - TE­ATRO AL­LA SCA­LA, MI­LA­NO • RE­CEN­SENT: ERIK GRAU­NE • FO­TO: BRE­SCIA/AMISANO

När Ni­na Stem­me den 1 maj i år lät de förs­ta fra­ser­na i den mest krä­van­de av al­la ope­ra­lit­te­ra­tu­rens en­tré­er lju­da över La Sca­la­o­pe­rans enor­ma sa­long kan eve­ne­mang­et sä­gas va­ra min­nesvärt för så­väl en svensk som för La Sca­las ope­ra­histo­ria. Un­der sju sä­song­er, mel­lan 1958 och 1970, tri­um­fe­ra­de Bir­git Nils­son som Tu­ran­dot. Nu, 45 år se­na­re, fram­trä­der åter­i­gen en svens­ka i det djä­vuls­ka par­ti­et, vil­ket tyd­ligt vi­sar Stem­mes po­si­tion in­ter­na­tio­nellt.

Ope­ran har de­fi­ni­tivt en legendarisk ladd­ning just på La Sca­la. Vid Puc­ci­nis död 1924 låg ver­ket ofull­bor­dat och ton­sät­ta­ren Fran­ce­sco Al­fa­no fick det otack­sam­ma upp­dra­get att full­bor­da slut­sce­nen. Fö­re ur­pre­miä­ren två år se­na­re an­såg för­läg­ga­ren Ri­cor­di och di­ri­gen­ten Ar­tu­ro Tosca­ni­ni att Al­fa­nos förs­ta ver­sion var för lång, var­på han tving­a­des att gö­ra förkortningar. Det var den­na ver­sion som eta­ble­ra­des och som kom att spe­las värl­den över. Al­fa­no själv var miss­nöjd med den och han fick hel­ler in­te upp­le­va det­ta vid själ­va urupp­fö­ran­det.

Ef­ter de sista tak­ter­na i Puc­ci­nis ofull­bor­da­de par­ti­tur, kö­rens kla­gan över Liùs död, la Tosca­ni­ni ner takt­pin­nen med or­den ”Här dog mäs­ta­ren”, var­på fö­re­ställ­ning­en av­bröts. Hans ord kom att få stark sym­bo­lisk be­ty­del­se ju läng­re in på 1900-ta­let som den ita­li­ens­ka ope­ra­ut­veck­ling­en fortskred. Med Puc­ci­nis sista mäs­ter­verk var även den ita­li­ens­ka ope­rans glans­tid de­fi­ni­tivt för­bi. Stan­dard­slu­tet i Al­fa­nos ver­sion har all­tid an­setts otill­freds­stäl­lan­de och an­vänts som ett obarm­här­tigt ex­em­pel på skill­na­den mel­lan ge­ni­et och den ha­bi­la me­del­måt­tan, en an­led­ning till att ti­dens främs­te ita­li­ens­ke kom­po­si­tör Lu­ci­a­no Be­rio 2002 för­sök­te sig på att le­ve­re­ra ett nytt av­slut­nings­al­ter­na­tiv, vil­ket fram­förts med fram­gång på fle­ra sce­ner. Först i år spe­la­des det på La Sca­la, men i Sve­ri­ge gavs det re­dan på Norr­landso­pe­ran 2005.

Lik­som Al­fa­no tar Be­rio vid direkt ef­ter körin­sat­ser­na vid Liùs död, men pre­sen­te­rar ett ra­di­ka­la­re al­ter­na­tiv med ett nu­ti­da ton­språk, där han lå­ter de ”ki­ne­sis­ka” klang­er­na ver­ka med en nak­na­re och rå­a­re kraft som de­fi­ni­tivt hö­jer den dra­ma­tis­ka spän­ning­en och ger Calàfs an­kla­gel­ser mot Tu­ran­dot stör­re tyngd. Ef­ter Calàfs kyss har Be­rio lagt in ett tre mi­nu­ters mel­lan­spel som gör Tu­ran­dots för­vand­ling från isprin­ses­sa till varm äls­kan­de kvin­na mer tro­vär­digt. Fol­kets bom­bas­tis­ka hyll­nings­kör till det nya kär­lekspa­ret, som gått över den upp­off­ran­de sla­vin­nan Liùs lik för att nå sin lyc­ka, har ock­så smak­fullt to­nats ner. Be­rio val­de att stry­ka de­lar av tex­ten som Al­fa­no ny­kom­po­ne­rat men som Puc­ci­ni in­te ha­de skis­se­rat och an­vän­de sig av fler av den­nes eg­na ef­ter­läm­na­de skis­ser, även till någ­ra or­kestra­la par­ti­er.

Det var ock­så Be­ri­os över­ty­gel­se att Puc­ci­ni i Tu­ran­dot ut­vid­ga­de sitt eget ton­språk, mot den in­ter­na­tio­nel­la mo­der­nis­men i den

sam­ti­da mu­si­ken ut­an­för den ita­li­ens­ka ope­ratra­di­tio­nen. I or­kes­ter­skis­ser­na vid Calàfs kyss har Puc­ci­ni skri­vit ”poi Trista­no” (se­dan Tris­tan) och där kom­po­ne­ra­de Be­rio ett or­kestralt mel­lan­spel med citat ur Wag­ners Tris­tan och Isol­de, men även ur Schön­bergs Gur­re­li­e­der och Mahlers 7:e sym­fo­ni. Man kan kanske sä­ga att Be­rio i sin ver­sion lå­ter Puc­ci­ni gö­ra en kom­men­tar till he­la den väs­ter­länds­ka to­na­li­te­tens kris och upp­lös­ning, nå­got som på oli­ka sätt präg­la­de ti­den kring ver­kets till­komst och som han var väl för­tro­gen med.

Det­ta var den ny­till­träd­de chefs­di­ri­gen­ten Ric­car­do Chail­lys förs­ta kväll i or­kes­ter­di­ket. Många me­nar att han – som ef­ter­trä­der Da­ni­el Ba­ren­bo­im – är rätt man på rätt plats, den plats som väl får ses som den ita­li­ens­ka ope­rans högs­ta makt­po­si­tion. Chail­ly, som re­dan för tolv år se­dan gjor­de den förs­ta in­spel­ning­en av Be­ri­o­slu­tet, anam­mar hel­hjär­tat den­nes strä­van att nå fram till vad som skul­le var Puc­ci­nis in­ten­tio­ner. Chail­ly me­nar att Puc­ci­ni var bå­de in­tres­se­rad av och in­satt i sin sam­tids mu­si­ka­lis­ka ström­ning­ar, nå­got som ock­så av­speg­lar sig i Tu­ran­dot. För Chail­ly är Tu­ran­dot när­mast en mo­der­nis­tisk ope­ra, vil­ket han vi­sa­de med ef­ter­tryck. In­led­nings­ac­kor­den, vars främ­man­de ka­rak­tär man van­ligt­vis ser som ex­o­tism, som mu­si­ka­lis­ka ki­ne­se­ri­er, slog emot mig med en bru­ta­li­tet som vo­re det Stra­vin­skijs Vårof­fer. Den avan­ce­ra­de dis­so­nan­sen och de kro­ma­tis­ka vänd­ning­ar som bru­kar in­för­li­vas i en glän­san­de klang­mas­sa gav Chail­ly en näs­tan rå ac­cent. Säl­lan har en Puc­ci­nior­kes­ter kling­at med ett så­dant brett spekt­rum av klang­fär­ger, med så­dan dra­ma­tisk dy­na­mik. En tuff na­ken Puc­ci­ni – stor­ar­tat!

Om man i re­gin vän­ta­de sig en mot­sva­rig­het till den upp­luck­ran­de rör­lig­he­ten i mu­si­ken så blev man be­svi­ken. Re­gi­ve­te­ra­nen Nikol­aus Lehn­hoff, vars upp­sätt­ning är häm­tad från De Ne­der­landse Ope­ra i Ams­ter­dam, har åstad­kom­mit en iscen­sätt­ning som är sta­tisk och mo­nu­men­tal. Han ver­kar in­te hit­ta nå­gon över­ty­gan­de för­kla­ring till Tu­ran­dots blod­törs­ti­ga re­ha­bi­li­te­ring av sin våld­tag­na, skän­da­de och mör­da­de stam­mo­der. Rai­mund Bau­er där­e­mot stod för den verk­nings­ful­la, raf­fi­ne­ra­de sce­no­gra­fin – ett be­pans­rat fäng­el­se i röd färgska­la, med ut­skur­na valv och kik­hål, med

Tu­ran­dot pla­ce­rad högt ovan­för sce­nen un­der en ky­lig mån­ski­va. Det gav en ef­fekt­full käns­la av den blod­törs­ti­ga klaust­ro­fo­bi som präg­lar isprin­ses­sans för­tryc­kan­de re­gim.

Med to­tal kon­troll över de hög­dra­ma­tis­ka fra­ser­na och ge­ne­rös klang på de högs­ta to­ner­na ge­stal­ta­de Ni­na Stem­me sin Tu­ran­dot. Som all­tid för­ank­rad i en klar­synt psy­ko­lo­gisk analys tol­ka­de hon en kon­flikt­fylld neu­ro­tisk män­ni­ska, som fak­tiskt ovan­ligt nog ingav med­käns­la, till och med sym­pa­ti.

Ste­fa­no la Col­la, som er­sat­te den in­sjuk­na­de Alek­sandrs An­to­nen­ko som Calàf, vi­sa­de en ro­bust och ef­fek­tiv spin­to­te­nor som kom väl till pass mot en Ni­na Stem­me i hög­form. Publikfa­vo­ri­ten Ma­ria Agres­ta – ett av de mest in­tres­san­ta nam­nen bland Ita­li­ens unga so­pra­ner – le­ve­re­ra­de Liùs lju­va ari­or med silv­rigt skö­na pi­a­nis­si­mon och Alex­an­der Tsym­ba­lyuk var gri­pan­de med sin smi­digt vi­bre­ran­de bas som Ti­mur. Ovan­ligt fram­trä­dan­de och pro­fi­le­rad var mi­nister­tri­on med ba­ry­to­nen Ang­e­lo Vec­cia som de­mo­nisk Ping, här som grym­ma com­me­dia dell'ar­te-ge­stal­ter. I de väl­di­ga kör­par­ti­er­na be­vi­sa­de La Scalakö­ren att det är just i Mi­la­no som man ska upp­le­va Puc­ci­nis sista ope­ra. Pre­miär 1 maj, be­sökt föreställning 15 maj 2015. Di­ri­gent: Ric­car­do Chail­ly Re­gi: Nikol­aus Lehn­hoff Sce­no­gra­fi: Rai­mund Bau­er So­lis­ter: Ni­na Stem­me, Ste­fa­no la Col­la, Ma­ria Agres­ta, Alex­an­der Tsym­ba­lyuk, Ang­e­lo Vec­cia.

Ni­na Stem­me och Alek­sandrs An­to­nen­ko

Scen ur Tu­ran­dot

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.