Wilhelm Tell

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - ROYAL OPE­RA HOUSE, LON­DON • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRANBERG www.roh.org.uk • FO­TO: CLI­VE BAR­DA

När An­to­nio Pap­pa­nos myc­ket lyc­ka­de Wilhelm Tell-in­spel­ning kom 2011 på EMI med San­ta Ce­ci­li­aor­kes­tern i Rom för­stod man att han vän­ta­de på rätt till­fäl­le att få di­ri­ge­ra ver­ket även sce­niskt. Nu kom chan­sen i som­ras på Co­vent Gar­den i Lon­don med sam­ma sång­a­re i hu­vud­rol­ler­na. För iscen­sätt­ning­en sva­ra­de den fram­gångs­ri­ke 40-åri­ge ita­li­ens­ke re­gis­sö­ren Da­mi­a­no Michi­e­let­to, som här gjor­de sin Co­vent Gar­den-de­but. Michi­e­let­to har gjort sig känd som en mu­si­ka­lisk re­gis­sör som of­ta sva­rar för psy­ko­lo­giskt in­tres­san­ta upp­sätt­ning­ar. Här ha­de han med sce­no­gra­fen Pa­o­lo Fan­tin för­lagt hand­ling­en till ett Bal­kan i ett 1950-tals­snitt i form av klä­der och möble­mang.

Un­der den be­röm­da uver­ty­ren fälls en film­duk ner och vi ser den unge Jem­my, Wilhelm Tells son, le­ka med grö­na och gu­la tenn­sol­da­ter på köks­bor­det, två oli­ka krigs­hä­rar. Jem­my lä­ser ett il­lu­stre­rat klas­si­ke­ral­bum som hand­lar om ”Wilhelm Tell” och lå­ter si­na tan­kar fa­ra iväg, så det är ge­nom hans fan­ta­si som spe­let kan bör­ja. På sce­nen går en hi­sto­risk Tell om­kring med ett pil­ko­ger på ryg­gen. Ros­si­nis sista ope­ra hand­lar om de ku­va­de schwei­zar­nas fri­hets­kamp un­der ett re­pres­sivt ös­ter­ri­kiskt oc­ku­pa­tions­ok.

Den schwei­zis­ke pat­ri­o­ten Ar­nold har en kär­leks­hi­sto­ria med den habs­burgs­ka prin­ses­san Ma­til­de, vars far är ty­ran­nen Gess­ler, som i sin tur har lå­tit av­rät­ta Ar­nolds far Melcht­hal. Ar­nold för­kla­rar i and­ra ak­tens du­ett med Ma­til­de att de mås­te av­stå från varand­ra.

Det som blev mass­me­di­alt om­ta­lat med den här upp­sätt­ning­en var en scen un­der tred­je ak­tens fest­lig­he­ter när någ­ra ös­ter­ri­kis­ka sol­da­ter fi­rar hund­ra år av oc­ku­pa­tion ge­nom att för­sö­ka våld­fö­ra sig på en kvinn­lig by­bo. Det ut­lös­te kraf­ti­ga bu­rop un­der pre­miä­ren och även vid den sista fö­re­ställ­ning­en som jag såg. Var­för kla­rar vis­sa män­ni­skor in­te av att på en ope­ra­scen se hän­del­ser som vi ma­tas med dag­li­gen i ny­hets­sänd­ning­ar från värl­dens krigs­här­dar, där of­ta ci­vil­be­folk­ning­en far il­la? Det är en myc­ket stark scen som går un­der hu­den, men det finns ing­et ef­fekt­sö­ke­ri ut­an re­gin är väl in­te­gre­rad i spe­let. Mis­sytt­ring­ar­na be­möt­tes av bra­vo­rop från and­ra de­lar av publi­ken, vil­ket ock­så blev fel – in­te ap­plå­de­rar vi ett våld­täkts­för­sök? Men att Wilhelm Tell i sam­ma akt upp­ma­nas av Gess­ler att skju­ta av ett äpp­le, pla­ce­rat på so­nen Jem­mys hu­vud, ja, det an­ses av publi­ken som nå­got helt na­tur­ligt.

Scen­rum­met är of­ta na­ket och ste­rilt, där en död om­kull­blåst ek får sym­bo­li­se­ra det för­tryck­ta schwei­zis­ka fol­ket. Det är där på den brän­da jor­den som Ar­nold och Ma­til­de möts. I sista ak­ten lyc­kas Wilhelm Tell ha ihjäl Gess­ler och al­la hyl­lar ho­nom som Schweiz´ be­fri­a­re.

Co­vent Gar­den­so­pe­rans or­kes­ter, un­der sin chefs­di­ri­gent An­to­nio Pap­pa­no, sva­rar för ett spel på all­ra högs­ta ni­vå un­der de dry­ga fy­ra tim­mar­nas spel. I den­na ver­sion an­vän­de sig Pap­pa­no av ba­rock­ba­su­ner och na­tur­trum­pe­ter, vil­ket gav en kor­ni­ga­re och vil­da­re klang än man är van vid. Vil­ken tät­het och vil­ket flö­de! Nå­got som ock­så ko­ris­ter­na för­stärk­te än mer i den­na sto­ra köro­pe­ra.

Ge­rald Fin­leys rätt­fram­me Tell har en så­dan bal­sa­misk ba­ry­ton att man får gås­hud, så un­der­bart dif­fe­ren­ti­e­rat i ari­an ”So­is im­mo­bi­le”. John Os­borns kva­li­te­ter kän­ner jag till se­dan ti­di­ga­re, men hans ener­giskt säk­ra höjd är ma­ka­lös in­te minst i ”O Ma­til­de”. Os­born gör ett in­te helt ge­nom­sym­pa­tiskt roll­por­trätt. Lägg där­till Ma­lin

osvik­ligt per­son­li­ga so­pran med stor in­ten­si­tet, där hon fär­gar rol­lens ut­satt­het och väx­er i dra­ma­tisk röstin­ten­si­tet un­der fö­re­ställ­ning­ens gång. I ari­an ”Som­b­re fôret” ci­se­le­rar hon fram rent lju­va tons­ling­or. He­la roll­be­sätt­ning­en är f.ö. först­klas­sig.

ROS­SI­NI: WILHELM TELL

Pre­miär 29 ju­ni, be­sökt föreställning 17 ju­li 2015. Di­ri­gent: An­to­nio Pap­pa­no Re­gi: Da­mi­a­no Michi­e­let­to Sce­no­gra­fi: Pa­o­lo Fan­tin Ko­stym­de­sign: Car­la Te­ti Ljus­de­sign: Ales­sandro Car­let­ti So­lis­ter: Ge­rald Fin­ley, John Os­born, Ma­lin Byström, Alex­an­der Vi­no­gra­dov, So­fia Fo­mi­na, Eric Halfvar­son, En­ke­lej­da Sh­ko­sa.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.