Av­lyss­nat

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd -

SEMPRE LI­BE­RA Mi­ah Pers­son, so­pran Sveriges Ra­di­os Sym­fo­nior­kes­ter/ Har­ding. BIS 2112 [1 CD] Distr: Nax­os Mi­ah Pers­son hör se­dan fle­ra år till världs­e­li­ten av Mo­zart­sång­ers­kor, och hon finns rik­ligt re­pre­sen­te­rad i verk av just Mo­zart på cd och än­nu mer på dvd. Men hon har tyd­li­gen ock­så and­ra dröm­mar. Åt­minsto­ne är det väl så man får tol­ka hen­nes se­nas­te cd med ti­teln Sempre li­be­ra: ”Tit­ta, jag kan det här ock­så!”

Här sam­sas tio myc­ket kän­da ari­or av ton­sät­ta­re som Ver­di, Puc­ci­ni, Do­ni­zet­ti, Bel­li­ni, Bi­zet, Mey­er­be­er, Gou­nod samt en mind­re känd från André Mes­sa­gers Ma­da­me Chry­sant­hè­me. Dess­utom två du­et­ter av De­li­bes och Of­fen­bach till­sam­mans med den läc­kert kling­an­de mez­zon Ka­ta­ri­na Kar­néus. Sveriges Ra­di­os Sym­fo­nior­kes­ter un­der Da­ni­el Har­ding ger bäs­ta un­der­stöd.

Hur ska man sva­ra på det­ta ut­spel? Änt­li­gen hem­ma, Mi­ah! Nja, in­te rik­tigt. Mi­ah Pers­son är en in­tel­li­gent sång­ers­ka, som he­la ti­den för­sö­ker för­med­la tex­ten, in­ne­hål­let i vad hon sjung­er. Det är ett stort plus, men har hon verk­li­gen rätt röst för den­na ar­ton­hund­ra­tals­re­per­to­ar? De krav som Mo­zart stäl­ler vet vi ju att Mi­ah Pers­son be­härs­kar till ful­lo, men här är det an­nat som gäl­ler. Även i mer ly­ris­ka ar­ton­hund­ra­tals­par­ti­er be­hövs of­ta ex­pan­sions­kraft och en re­jäl dos re­ser­ver för att kun­na få höjd­to­ner­na att ly­sa och bril­je­ra. An­sträng­ning får ald­rig mär­kas. Det gäl­ler ock­så ett gans­ka ”lätt” par­ti som No­ri­na i Don Pasqua­le, där Pers­sons röst tap­par i kva­li­tet, när den snabbt och slankt ska svinga sig runt i ett li­tet hög­re re­gis­ter. Och ett ut­präg­lat vir­tu­os­num­mer som Skug­ga­ri­an ur Mey­er­be­ers Di­no­rah för­ut­sät­ter en otro­lig flex­i­bi­li­tet och för­må­ga att ”le­ka skugg­lek” med rös­ten, vil­ket in­te rik­tigt lig­ger in­om räck­håll för Mi­ah Pers­son.

Jag ska in­te de­taljpe­ta, och som­ligt går na­tur­ligt­vis bätt­re än an­nat. De frans­ka num­ren lyss­nar jag i all­män­het med stör­re ut­byte till än de ita­li­ens­ka. Sä­kert kan Mi­ah Pers­son få väl­för­tjänt suc­cé med fle­ra av de här ari­or­na på kon­ser­ter, men en ski­va är nu en helt an­nan sak. Där hör man till ex­em­pel tyd­li­ga­re hur Pers­sons röst får ett lätt skri­kigt drag när den sätts un­der press. Det hän­der ald­rig i Mo­zart men of­ta i den här repertoaren. Jag vet att det är bru­talt att ut­tryc­ka sig så om en så skick­lig och ge­nom­sym­pa­tisk sång­ers­ka som Mi­ah Pers­son, men i des­sa ari­or är kon­kur­ren­sen från in­spel­ning­ar med de se­nas­te hund­ra årens al­la spe­ci­a­lis­ter på om­rå­det mer än bru­tal. Lennart Bro­man­der PA­RIS, MON AMOUR So­nya Yon­che­va, so­pran Or­quest­ra de la Comu­ni­tat Va­len­ci­a­na/ Chas­lin. SO­NY 88875017202 Distr: So­ny

Visst är ti­teln på den­na cd in­te så li­te kli­chéar­tad, det en­da som dess­utom möj­li­gen mo­ti­ve­rar den är att de ari­or som bul­ga­ris­kan So­nya Yon­che­va fram­för in­går i ope­ror som fick sin pre­miär i Pa­ris. Här hörs så­le­des Puc­ci­ni, Mas­se­net, Gou­nod, Of­fen­bach och, en smu­la över­ras­kan­de men väl­kom­met, en aria av var­de­ra André Mes­sa­ger (ur Ma­da­me Chry­sant­hè­me, en ope­ra med ja­pans­ka in­slag som snabbt överskug­ga­des av Puc­ci­nis Ma­da­ma But­ter­fly) och Char­les Le­cocq (ur ope­ret­ten Les cent vi­er­ges).

Yon­che­va fick sitt sce­nis­ka ge­nom­brott 2014 och det­ta är hen­nes de­but-cd. Hon är en av dem som kom­mit fram via Wil­li­am Christi­es plant­sko­la Le Jar­din des Vo­ix och har sjung­it i fle­ra ba­roc­ko­pe­ror med Les Arts Flo­ris­sants och un­der and­ra ba­rock­di­ri­gen­ter, som t.ex. Em­ma­nu­el­le Haïm. Pa­ris, mon amour känns där­för som ett pr-pro­jekt, ef­tersom hon här hål­ler sig till den re­per­to­ar som loc­kar de sto­ra ope­ra­hu­sen med de sto­ra ga­ger­na och ma­jo­ri­te­ten av ope­ra­publi­ken. Hen­nes ba­rock­re­per­to­ar är helt en­kelt mer in­tres­sant, och det märks på cd:n att, även om hen­nes so­pran har kraft och gott fokus, den in­te rik­tigt har den lätt­het, den käns­la av an­sträng­nings­lös­het som skil­jer en ut­märkt so­pran från en ena­stå­en­de.

Till ur­va­lets för­svar ska sä­gas att det, med nå­got un­dan­tag, in­te är de sto­ra hit­sen från de mest kän­da ope­ror­na.”où su­is-je?” ur Gou­nods Sap­ho, el­ler An­nas aria ur Puc­ci­nis Le Vil­li, ”Se co­me voi pic­ci­na io fos­si” hörs nu in­te allt­för of­ta på så­da­na här lan­se­rings-cd. Vack­rast sjung­er Yon­che­va det frans­ka, de tre ari­or­na av Mas­se­net från Thaïs, Héro­dia­de och Le Cid, där i al­la fall de två se­na­re ope­ror­na säl­lan hörs. Claes Wah­lin

MAHLER SONGS Pe­ter Mat­tei, ba­ry­ton Norr­kö­pings Sym­fo­nior­kes­ter/ri­e­der. LADYBIRD 79556834 [1 CD] Distr: Nax­os

Den tys­ka li­e­dertra­di­tio­nen var i stor ut­sträck­ning en pri­vat an­ge­lä­gen­het. Mu­sikaft­nar hem­ma hos be­med­la­de bor­ga­re där sång­er av Schu­bert, Schu­mann, Brahms el­ler Mahler fram­för­des av amatörmusiker. Först ef­ter and­ra världs­kri­get bör­ja­de gen­ren bli en an­ge­lä­gen­het för kon­sert­sa­lar, och det är där, säl­lan hem­ma hos nå­gon, som vi kan ta del av den­na tys­ka sång­skatt. I al­la fall li­ve, ett slags kom­pro­miss är möj­li­gen cd:n, men med full sym­fo­nior­kes­ter, som i fal­let Mahler, är det nog en gans­ka då­lig kom­pro­miss. Det är allt­så in­te så märk­ligt att små kon­sert­sa­lar, som Stock­holms Grü­ne­wald­sal el­ler Wig­mo­re Hall i Lon­don, är bäst läm­pa­de för gen­ren.

Pe­ter Mat­tei har en röst som kan tyc­kas för stor för den­na till for­ma­tet för­hål­lan­de­vis in­ti­ma gen­re. Med Norr­kö­pings Sym­fo­nior­kes­ter un­der Jochen Ri­e­ders led­ning blir dock Mat­te­is fram­fö­ran­de av Mahlers sång­er osed­van­ligt starkt. Hans ex­ak­ta in­to­na­tion, rös­tens för­må­ga att vand­ra från me­lan­ko­liskt pi­a­no till för­tviv­lat for­te ger sång­er­na kropp, sam­ti­digt som rös­ten – en smu­la ovan­ligt bland ba­ry­to­ner – tycks na­ken, som lig­ger den ut­an­för krop­pen på ett sätt som an­nars ba­ra en­sta­ka so­pra­ner förmår.

Mat­tei fram­för al­la fem Rüc­kert-li­e­der, al­la fy­ra i Li­e­der ei­nes fa­h­ren­den Ge­sel­len och sex styc­ken ur Des Kna­ben Wun­der­horn. Att fram­hål­la nå­gon av sång­er­na fram­för de and­ra hand­lar nog mest om vil­ken av Mahlers sång­er som lig­ger lyss­na­ren när­mast, men möj­li­gen är Mat­tei nå­got star­ka­re i de mest lätt­sam­ma sång­er­na. Där­med in­te sagt att svär­tan i ka­rak­tä­ren sak­nas. Och även om Mat­te­is dik­tion är oklan­der­lig, är det san­ner­li­gen snålt av skiv­bo­la­get att in­te in­fo­ga text­häf­te i ett syn­ner­li­gen tunt kon­vo­lut. De som skaf­fat cd:n för Mat­tei i förs­ta hand får allt­så själ­va le­ta re­da på den me­lan­ko­lis­ka tex­ten till ”Ich bin der Welt ab­han­den ge­kom­men”, el­ler An­to­ni­us mu­si­ka­liskt ele­gan­ta pre­di­kan för de in­te allt­för in­tres­se­ra­de fis­kar­na i ”Des An­to­ni­us von Pa­dua Fisch­pre­digt.” Claes Wah­lin I SKO­GEN - NOR­DIC SONGS Ca­mil­la Til­ling, so­pran, Paul Rivi­ni­us, pi­a­no. Bis 2154 [1 CD] Distr: Nax­os

Ca­mil­la Til­lings två ti­di­ga­re ro­mans­ski­vor upp­tog en­dast tysk­språ­ki­ga sång­er av två gi­gan­ter på om­rå­det, Franz Schu­bert och Ri­chard Strauss. När nu Til­ling ger sig på den nor­dis­ka sång­skat­ten har hon än­då till stor del dröjt sig kvar i det tys­ka. Av ski­vans åt­ta sång­er av Je­an Si­be­li­us är sex till tys­ka tex­ter och även sex av de sju Ed­vard Gri­eg-sång­er­na. Li­tet synd ef­tersom Si­be­li­us och Gri­eg var mer ori­gi­nel­la och in­spi­re­ra­de när de sat­te musik till svens­ka re­spek­ti­ve nors­ka dik­ter.

Ca­mil­la Til­ling sjung­er med om­sorgs­full dik­tion och fin­ka­libre­rad ny­ans­ri­ke­dom. Kanske för­lo­rar hon sig till och med väl myc­ket i sub­ti­la små färg­skift­ning­ar, hur raf­fi­ne­rat och ut­sökt det än kling­ar. Med hen­nes så höga ly­ris­ka so­pran blir dy­na­mik och klang­bredd be­grän­sad, och fle­ra av sång­er­na blir mag­ra på dra­ma­tiskt ut­tryck, trots att hon sjung­er så vac­kert – den re­na av­run­da­de skön­he­ten i Til­lings stäm­ma svik­tar ald­rig för en ton.

De fles­ta av sång­er­na på ski­van finns ock­så in­spe­la­de med An­ne So­fie von Ot­ter och Bengt Fors­berg. von Ot­ter tar på ett an­nat sätt fram den dra­ma­tis­ka po­ten­ti­a­len, gör sång­er­na till små sce­ner, me­dan Til­lings tolk­ning­ar mer är ett spel med vo­ka­la fär­ger. För­u­tom att de två sång­ers­kor­na ock­så har myc­ket olikar­ta­de rös­ter finns dock den största skill­na­den hos pi­a­nis­ter­na. Ca­mil­la Til­lings be­led­sa­ga­re Paul Rivi­ni­us spe­lar yt­terst pryd­ligt men allt­för dis­kret ac­kom­pan­je­ran­de. Bengt Fors­berg där­e­mot är en ar­tist som själv­klart be­fin­ner sig på sam­ma ni­vå som sång­ers­kan, ger im­pul­ser och ut­tryc­ker sig med en helt an­nan dra­ma­tisk fan­ta­si och ge­stalt­nings­vil­ja än Rivi­ni­us.

För­u­tom sång­er­na av Gri­eg och Si­be­li­us in­ne­hål­ler ski­van sex väl­be­kan­ta Sten­ham­mar­sång­er, där till ex­em­pel ”Det far ett skepp” är oe­mot­stånd­ligt charm­full och ”Nat­tyx­ne” till Karl­feld­ts klang­be­ru­sa­de text ljuvt drömsk. ”Jung­fru Blond och jung­fru Bru­nett” där­e­mot hit­ta­de jag bland mi­na gam­la lp-ski­vor i en in­spel­ning med Erik Sa­edén från 1970 som ger helt and­ra djup­di­men­sio­ner åt sång­en än Til­ling lyc­kas ut­tryc­ka.

När det mest hand­lar om att le­ve­re­ra vo­kal skön­het som i den in­le­dan­de ”I Nor­den” av Si­be­li­us el­ler i det av­slu­tan­de ex­tra­num­ret

”Sko­gen so­ver” av Hu­go Alfvén är det dock lätt att ba­ra lå­ta sig hän­fö­ras av Ca­mil­la Til­lings säll­synt vack­ra stäm­ma.

En li­ten pe­tig­het. I Si­be­li­us ”Skogs­rå­et” rå­kar sång­ers­kan sjunga ”göm­ma” i stäl­let för ”glöm­ma”. Var­för rät­ta­de man in­te till den sa­ken? Lennart Bro­man­der JO­NAS KAUF­MANN: NES­SUN DOR­MA – THE PUC­CI­NI AL­BUM Jo­nas Kauf­mann, te­nor, Krist�ıne Opo­lais, so­pran, Mas­si­mo Si­me­o­li, ba­ry­ton och An­to­nio Pi­roz­zi, bas. Or­chest­ra e Co­ro dell´ac­ca­de­mia Na­zio­na­le di San­ta Ce­ci­lia/pap­pa­no. So­ny Clas­si­cal 888750924827 [1 CD + 1 DVD] Distr: So­ny Jo­nas Kauf­mann – megastjärnan bland da­gens te­no­rer – har i da­gar­na släppt sitt Puc­ci­ni­al­bum. Han har ti­di­ga­re gett ut bl.a. ett Wag­ne­ral­bum med ari­or och sce­ner ur Bay­reuth­mäs­ta­rens re­per­to­ar och se­nast en myc­ket di­ger ope­rett­box. I det nya al­bu­met bjuds vi un­der en tim­mes spel­tid på ari­or ur Puc­ci­nis samt­li­ga ope­ror, för­u­tom den re­na kvin­noo­pe­ran Sys­ter Ange­li­ca. Kanske blir det li­te väl myc­ket av bå­de ly­ris­ka och dra­ma­tis­ka ari­or. Var­för ger sig Kauf­mann på en så­dan ut­präg­lat ly­risk roll som Ri­nuc­cio i Gi­an­ni Schic­chi? Här får Kauf­mann in­te fram den unge yng­ling­ens he­ta kär­leks­för­kla­ring var­ken till sin Lau­ret­ta el­ler hemsta­den Flo­rens.

Nej, be­tyd­ligt bätt­re är han i de fy­ra in­le­dan­de spå­ren ur Ma­non Le­scaut, där du­et­ten ”Tu, tu, amo­re? Tu?” till­sam­mans med den let­tis­ka so­pra­nen Krist�ıne Opo­lais ut­gör en av ski­vans höjd­punk­ter. Vil­ken in­ten­si­tet! Två må­na­der fö­re den här skiv­in­spel­ning­en sjöng de här bå­da ar­tis­ter­na sam­ma rol­ler sce­niskt mot varand­ra på Co­vent Gar­den i Lon­don, vil­ket in­te minst märks i de­ras fi­na sam­spel. Även här di­ri­ge­rar An­to­nio Pap­pa­no – nu med San­ta Ce­ci­lia-or­kes­tern i Rom, där han va­rit chefs­di­ri­gent de se­nas­te tio åren – , som he­la ti­den ger sång­ar­na det bäs­ta un­der­stö­det i form av stort dy­na­miskt or­kes­ter­spel med fint pro­fi­le­ra­de so­lo­in­sat­ser. Det­ta för­stärks än mer av den ut­sök­ta och dju­pa ljud­bil­den. Ett par and­ra spår som mås­te lyf­tas fram är Lui­gis aria ur Man­teln ”Hai ben ra­gi­o­ne”, där prå­m­ar­be­ta­ren i allt sitt slit och sin le­tar­gi sjung­er ut om sin tröst­lös­het kring sin omöj­li­ga kär­lek till skep­par­hust­run Gi­or­get­ta. Här ge­stal­tar Kauf­mann röst­ligt så att jag grips or­dent­ligt av rol­lens ut­satt­het. Synd ba­ra att in­te du­et­ten ”Dim­mi: per­chè gli hai chi­esto” spe­la­des in med Opo­lais.

Även i de två sista spå­ren ur Tu­ran­dot, ”Non pi­ang­e­re, Liù” och ”Nes­sun dor­ma”, får Jo­nas Kauf­mann fram sin enor­ma vo­ka­la spänn­vid. Den är ym­nig, mer bron­se­rad än rent te­no­ral och of­ta får han fram osan­no­likt vack­ra pi­a­nis­si­mon. Det en­da som drar ner in­tryc­ket li­te är in­led­nings­spå­ret med Des Gri­eux´ aria ”Don­na non vi­di mai”, där Kauf­mann lig­ger i röst­kraft som om han skul­le sjunga Ver­dis Otel­lo.

I lyx­ut­gå­van in­går en dvd-ski­va på åt­ta mi­nu­ter som ger oss in­blic­kar från in­spel­nings­ar­be­tet av det­ta al­bum.

Ski­van är ett mås­te för al­la fans av Jo­nas Kauf­mann! Den gi­vet­vis ock­så en myc­ket en bra pre­sent. Sö­ren Tranberg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.