Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd - Ye­hya Ala­zem

SAL­LI­NEN: KING LE­AR Sal­mi­nen, Paa­si­ki­vi, Pi­i­ra, Vi­ha­vai­nen, Sil­vas­ti, Hyn­ni­nen. Fin­nish Na­tio­nal Ope­ra Cho­rus and Or­chest­ra/kamu. Re­gi: Ka­ri He­is­ka­nen Sce­no­gra­fi: Mark­ku Ha­ki­ri On­di­ne ODV 4010 [1 DVD]

REI­MANN: LE­AR Skov­hus, Stagg, Pi­eweck, Kwon, Hom­rich, Va­sar. Phil­har­mo­ni­ker Ham­burg, Chor der Staatso­per Ham­burg/young Re­gi: Ka­ro­li­ne Gru­ber Sce­no­gra­fi: Roy Spahn Art­haus 109063 [1 DVD] Au­lis Sal­li­nen och Ari­bert Rei­mann till­hör sam­ma ge­ne­ra­tion, föd­da 1935 re­spek­ti­ve 1936, och bå­da till­hör det exklusiva få­tal som lyc­kats eta­ble­ra sig som fram­gångs­ri­ka ope­ra­ton­sät­ta­re un­der det se­nas­te halv­sek­let. Och de har skri­vit varsin ope­ra baserad på Sha­kespe­a­res pjäs. Rei­manns Le­ar ha­de ur­pre­miär 1978, Sal­li­nens Kung Le­ar tju­gotvå år se­na­re. Se­dan upp­hör lik­he­ter­na. Rei­manns ope­ra har fram­förts på många oli­ka sce­ner se­dan pre­miä­ren (sin Sve­ri­ge­pre­miär fick den 2013 i Mal­mö), me­dan Sal­li­nens en­dast spe­lats i sin ori­gi­nalupp­sätt­ning i Helsing­fors. Men det är Rei­manns ope­ra, som med sitt avan­ce­ra­de ton­språk och sin obarm­här­ti­ga svär­ta stäl­ler högst krav på publi­ken, me­dan Sal­li­nens Kung Le­ar är en prakt­full sång­aro­pe­ra av i bäs­ta me­ning klas­siskt snitt.

Trots bris­tan­de in­ter­na­tio­nellt ge­nom­slag är Sal­li­nens Kung Le­ar alls ing­et svagt verk. Tvärtom, mu­si­ken fång­ar bå­de om­väx­lan­de och med stor kraft den hög­dra­ma­tis­ka och tra­gis­ka ut­veck­ling­en av Le­ars ned­gång och fall. Fle­ra av hu­vud­rol­ler­na är bå­de sce­niskt och vo­kalt yt­terst tack­sam­ma. Och just här lig­ger väl nå­got av pro­ble­met. Hu­vud­rol­len är så till den grad ut­for­mad ef­ter Mat­ti Sal­mi­nens spe­ci­el­la vo­ka­la och sce­nis­ka kva­li­te­ter att det kan va­ra hart när omöj­ligt att fin­na and­ra ge­stal­ta­re på nå­gorlun­da sam­ma ni­vå. Sal­mi­nen har en for­mi­da­bel auk­to­ri­tet bå­de i röst och ap­pa­ri­tion, och den ger ho­nom Sal­li­nen verk­li­gen möj­lig­het att max­i­me­ra.

Jag såg pre­miä­ren för fem­ton år se­dan och satt helt fa­sci­ne­rad. Det går fram rätt myc­ket av det­ta även per dvd, och det är gott att upp­sätt­ning­en änt­li­gen ef­ter så lång tid gjorts till­gäng­lig på dvd. Även de and­ra sto­ra rol­ler­na är på­tag­ligt spe­ci­al­skriv­na för be­stäm­da sång­a­re, och Jor­ma Sil­vas­tis lis­man­de ond­ske­ful­la Ed­mund lik­som Jor­ma Hyn­ni­nens ge­stalt­ning av den brust­na auk­to­ri­te­ten och livs­vil­jan hos Glou­ces­ter glöm­mer man in­te i förs­ta ta­get.

Yt­ter­li­ga­re en or­sak till att Sal­li­nens ope­ra hit­tills ba­ra bli­vit en finsk an­ge­lä­gen­het är att ton­sät­ta­ren, som skri­vit li­bret­tot själv (ett bra li­bret­to), valt att gö­ra det på fins­ka, Ku­ning­as Le­ar.

Ope­rans höjd­punkt är den smärt­samt skö­na du­et­ten mel­lan Le­ar och Cor­de­lia (Lil­li Paa­si­ki­vi), när de åter­före­nas strax fö­re det grym­ma slu­tet. Där­med ock­så sagt att Sal­li­nen på klas­siskt ope­ra­manér tryc­ker på dra­mats emo­tio­nel­la po­ten­ti­al vil­ket Rei­mann und­vi­ker. I hans Le­ar är bru­ta­li­te­ten na­ken, kall och obön­hör­lig, mu­si­ken isan­de, våld­sam och för­tviv­lad. Rei­mann fin­ner ing­en skön­he­tens tröst el­ler kat­har­sis i tra­ge­din. Svär­tan är to­tal.

Li­bret­tot är skri­vet av Claus H. Hen­ne­berg och är nå­got fri­a­re gente­mot Sha­kespe­a­re än Sal­li­nens, men den­ne har å sin si­da klokt nog ut­mönst­rat en ge­stalt som gre­ven av Kent, vil­ken Hen­ne­berg be­hål­lit. Kent blir fritt häng­an­de i luf­ten i de sce­ner han finns med.

Ock­så Rei­manns Le­ar är kon­cen­tre­rad på kung­en själv, men Bo Skov­hus i den­na Ka­ro­li­ne Gru­ber-upp­sätt­ning från Ham­burg 2012 är ett an­nat slags Le­ar. Han är yng­re än Sal­li­nens Le­ar och av­se­värt yng­re än Di­etrich Fi­scher-di­eskaus böj­de och grå­na­de monark vid ur­pre­miä­ren i Mün­chen. Det är en från bör­jan högst la­bil män­ni­ska vi mö­ter, och han på­min­ner myc­ket starkt om den Woz­zeck som Bo Skov­hus ge­stal­ta­de på sam­ma scen i Pe­ter Konwitschnys upp­sätt­ning 1998. Skov­hus sjung­er det svå­ra par­ti­et all­de­les ma­ka­löst smi­digt och till och med vac­kert mitt i all osä­ker­het, oro, ko­le­ris­ka ils­ka, för­tviv­lan och själv­be­drä­ge­ri. Skov­hus är som Le­ar­ge­stal­ta­re på sitt an­norlun­da vis li­ka im­po­ne­ran­de som Sal­mi­nen.

Re­gis­sö­ren Ka­ro­li­ne Gru­ber är mer in­tres­se­rad av psy­ko­lo­gi än stort tra­giskt dra­ma. Re­gin fo­ku­se­rar och mejs­lar ut Le­ars fort­gå­en­de för­fall. De and­ra ge­stal­ter­na blir mer staf­fage­fi­gu­rer och ty­per än i Sal­li­nens ver­sion. Men som så­da­na nog så preg­nan­ta som Katja Pi­ewecks Go­ne­ril och den all­tid så su­ve­rä­na He­len Kwons Re­gan.

I bå­da upp­sätt­ning­ar­na känns den sce­no­gra­fis­ka de­len av ver­ket täm­li­gen un­der­ord­nad, vil­ket tor­de ha en hel del med själ­va dvdupp­tag­ning­ar­na att gö­ra. Sär­skilt i Rei­manns Le­ar i Ham­burg är det svårt att få en rik­tigt klar bild av Roy Spahns sce­no­gra­fi.

På or­kes­ter­si­dan är bå­da ver­ken hän­gi­vet pre­sen­te­ra­de. Ok­ko Kamu fång­ar i Helsing­fors fint den in­stru­men­ta­la prak­ten i Sal­li­nens par­ti­tur, men ock­så al­la de käns­li­ga stäm­nings­skift­ning­ar­na i mu­si­ken. Si­mo­ne Young för­e­nar med si­na Ham­burg­fil­har­mo­ni­ker de­taljskär­pa med tyglad in­stru­men­tal vild­het. Lennart Bro­man­der CILEA: ADRI­A­NA LE­COUVREUR Ghe­org­hiu, Kauf­mann, Bo­ro­di­na, Cor­bel­li. Or­chest­ra of the Royal Ope­ra House, Royal Ope­ra Cho­rus/el­der Re­gi: Da­vid Mcvicar Sce­no­gra­fi: Char­les Ed­wards Dec­ca 0743459 [2 DVD]

Fran­ce­sco Ci­le­as Adri­a­na Le­couvreur fick sin ur­pre­miär på Te­atro Li­ri­co i Mi­la­no 1902 med Ange­li­ca Pan­dol­fi­ni i ti­tel­rol­len. Hon sjöng mot En­ri­co Ca­ru­so som ge­stal­ta­de Mau­ri­zio.

Ope­ran ut­spe­lar sig i Pa­ris 1730. Ar­tu­ro Col­aut­tis li­bret­to i fy­ra ak­ter är baserad på Eugè­ne Scri­bes och Er­nest Le­gou­vés skå­de­spel, som hand­lar om den frans­ka skå­de­spe­lers­kan Adri­en­ne Le­couvreur (1692–1730). Hon var en myc­ket ak­tad och fi­rad ak­tris på Comé­di­e­françai­se i Pa­ris. Be­römd för si­na rol­ler i Cor­neil­les och Ra­ci­nes skå­de­spel.

Hand­ling­en kret­sar kring två tri­ang­eld­ra­mer: Å ena si­dan Adri­a­na – den ad­li­ge of­fi­ce­ren Mau­ri­zio av Sach­sen (en hi­sto­risk per­son som kri­ga­de mot Karl XII) – och den myc­ket gif­ta prin­ses­san Bouil­lon (en fik­tiv per­son), å and­ra si­dan Adri­a­na – Mau­ri­zio – te­a­ter­re­gis­sö­ren Michon­net. Det he­la kul­mi­ne­rar un­der tred­je ak­tens fest, där Adri­a­na re­ci­te­rar ur Ra­ci­nes Fed­ra och rik­tar dess av­slu­tan­de in­vek­tiv direkt till den otrog­na prin­ses­san Bouil­lon, som häm­nas ge­nom att skic­ka för­gif­ta­de vi­o­ler i en ask till Adri­a­na. Ef­ter att ha in­an­dats giftång­or­na blir hon yr och dör, i sam­ma stund som Mau­ri­zio åter­vän­der och er­bju­der hen­ne gif­ter­mål. Den skots­ke re­gis­sö­ren Da­vid Mcvicar gör, i sed­van­lig ord­ning, en kon­ven­tio­nell och tra­di­tio­nell upp­sätt­ning men än­då fan­ta­si­rik. Det som stic­ker ut mest är Mcvicars nog­gran­na och ge­nom­tänk­ta per­son­re­gi. Till­sam­mans med sce­no­gra­fen Char­les Ed­wards pla­ce­rar han ope­ran i den tid där den ut­spe­las, likt en te­a­ter i te­a­tern.

I hu­vud­rol­len sva­rar Ang­e­la Ghe­org­hiu för en ena­stå­en­de in­sats. Rol­len känns klippt och sku­ren för hen­ne, bå­de vo­kalt och dra­ma­tiskt, trots att hon är li­te för blyg i kär­leks­du­et­ter­na. Mau­ri­zio – som för öv­rigt var Plá­ci­do Domingos roll­de­but på Metro­po­li­tan – krä­ver en te­nor med en vac­ker och stark spin­to­röst, och i dag finns väl knap­past nå­gon vackrare röst än Jo­nas Kauf­manns. För­u­tom den fan­tas­tis­ka sång­en lyc­kas han ska­pa en helt egen tolk­ning av rol­len. Ol­ga Bo­ro­di­na gör en myc­ket fu­ri­ös in­tri­gant – bå­de vo­kalt och sce­niskt av ri­va­len – prin­ses­san Bouil­lon.

Di­ri­gen­ten Mark El­der får fram en fe­no­me­nal fra­se­ring med Co­vent Gar­den-or­kes­tern ge­nom ett fint flö­de och bra sam­spel med sång­ar­na. Den­na pro­duk­tion har al­la grun­de­le­ment för en stor­ar­tad Adri­a­na Le­couvreur. PUC­CI­NI: TU­RAN­DOT Linds­trom, Ber­ti, Na­ka­mu­ra. Or­chest­ra of the Royal Ope­ra House, Royal Ope­ra Cho­rus/náná­si. Re­gi: Andrei Ser­ban (Andrew Sin­clair) Sce­no­gra­fi: Sal­ly Jacobs Opus Ar­te 1132D [1 DVD]

Andrei Ser­bans Tu­ran­dot-upp­sätt­ning på Co­vent Gar­den i Lon­don har spe­lats där se­dan 1984 och har nu spe­lats in på dvd un­der re­gis­sö­ren Andrew Sin­clairs över­in­se­en­de. Upp­sätt­ning­en känns li­te tid­lös men på ett po­si­tivt sätt, då den ger ut­rym­me för tit­ta­ren att bil­da sig en egen upp­fatt­ning kring be­rät­tel­sen.

Sal­ly Jacobs bju­der på en färg- och lek­full sce­no­gra­fi och ko­sty­mer med masker, sto­ra av­hugg­na hu­vu­den och en ki­ne­sisk dra­ke. I stor ut­sträck­ning är per­son­re­gin och sam­spe­let mel­lan so­lis­ter­na väl ge­nom­tänkt, vil­ket in­te rik­tigt kan sä­gas om F. Mit­chell Da­nas ljus­de­sign, som in­te all­tid har fokus på dra­mats epi­cent­rum.

Den un­gers­ke di­ri­gen­ten Hen­rik Náná­si gör en myc­ket ge­di­gen in­sats. Han förmår få fram ett hän­fö­ran­de ut­tryck med or­kes­tern, men i någ­ra av par­ti­tu­rets mör­ka par­ti­er öns­kar jag mer spän­ning och in­ten­si­tet. Co­vent Gar­den­so­pe­rans kör gör en fan­tas­tisk in­sats, vil­ket be­hövs för en lyc­kad Tu­ran­dot.

Eri Na­ka­mu­ra gör en över­ty­gan­de Liù, trots li­te över­dri­vet age­ran­de. Mar­co Ber­ti som Calàf blan­dar och ger, där rös­ten stund­tals är osta­dig. Han sjung­er stör­re de­len av rol­len i for­te, och sak­nar en hel del fi­ness och fin­ly­rik när så be­hövs. De en­da av­snit­ten han över­ty­gar i är i du­el­len med Tu­ran­dot i gåtsce­nen och i tred­je ak­ten. Det sak­nas myc­ket av sce­nisk ut­strål­ning; han står stil­la och känns ba­ra runt­tit­tan­de på sce­nen.

Det bäs­ta med pro­duk­tio­nen är den ame­ri­kans­ka dra­ma­tis­ka so­pra­nen Li­se Linds­trom, som här gör sin Co­vent Gar­den-de­but. Och vil­ken de­but! Is­kall och dra­ma­tisk men sam­ti­digt med en vac­ker och tek­niskt bril­jant röst. Det är pre­cis vad man vill ha av en Tu­ran­dot. Det är ing­en till­fäl­lig­het att Linds­trom i dag är bland de mest an­li­ta­de, om in­te den mest an­li­ta­de, Tu­ran­dot på värl­dens sto­ra sce­ner.

Scen ur Tu­ran­dot

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.