Elin Rom­bo

Tid­skrif­ten OPE­RAS lä­sa­re rös­ta­de fram so­pra­nen Elin Rom­bo som vin­na­re av Operapriset 2015. Hon får pri­set för sin in­sats i Sve­ri­ge­pre­miä­ren på Ge­or­ge Ben­ja­mins ope­ra Writ­ten on Skin på Kung­li­ga Ope­ran i Stock­holm. OPE­RAS re­cen­sent skrev: ”Rom­bo i rol­len

Tidskriften OPERA - - Opera Priset 2015 - SPON­SOR FÖR OPERAPRISET SKRI­BENT: SÖ­REN TRAN­BERG

Sö­ren Tran­berg sök­te pris­ta­ga­ren, som be­fann sig i sin hemstad Katri­ne­holm, li­te le­dig in­för sista fö­re­ställ­ning­en av Ro­sen­ka­val­je­ren, och med­de­la­de att hon vun­nit om­röst­ning­en om Tid­skrif­ten OPE­RAS pris 2015.

– Åh, vad glad och stolt jag blir! Det känns som när jag var barn – jag blir pir­rig in­i­från och ut.

In­ter­vjun fick skju­tas upp näs­tan en vec­ka då Elin blev hes och ty­värr fick stäl­la in sin med­ver­kan i sista Ro­sen­ka­val­je­ren på Stock­holmso­pe­ran. Jag und­rar gi­vet­vis hur hen­nes förs­ta sam­ar­be­te med re­gis­sö­ren Christof Loy har fun­ge­rat.

– Jag träf­fa­de ho­nom förs­ta gång­en pri­vat och blev be­kant med ho­nom på en fest via hans fö­re det­ta pojk­vän som jag kän­ner. Jag gjor­de ock­så Ser­vi­lia i hans Ti­tus-upp­sätt­ning i Frank­furt vid en re­pris­pre­miär, men då led­de hans as­si­stent re­gi­ar­be­tet. Christof Loy är oer­hört på­läst och för­be­redd, han job­bar myc­ket in­ten­sivt.

Han äls­kar att pra­ta och be­rät­ta – en out­töm­lig in­for­ma­tions­käl­la. Loy har satt upp Ro­sen­ka­val­je­ren ti­di­ga­re, men den här upp­sätt­ning­en är en flirt till Stock­holmspubli­ken med Drott­ning­holms­tea­terns scen som in­ram­ning till and­ra ak­ten.

Hur skul­le du be­skri­va ho­nom som re­gis­sör?

– Han var väl­digt klar över hur han vil­le att rol­len skul­le va­ra och ut­for­mas. För egen del tyc­ker jag det är in­tres­sant att hit­ta på själv och fyl­la till i re­gin och av vis­sa re­gis­sö­rer upp­fat­tas jag som en re­gis­sörs­dröm, då jag gär­na vill ut­for­ma mi­na rol­ler på mitt eget vis. Men det blev dock ald­rig nå­gon kon­flikt med Loy, ut­an vi fann varand­ra och hit­ta­de en bra ar­bets­form till­sam­mans. Ju läng­re re­pe­ti­tions­ar­be­tet fortskred desto fri­a­re tyg­lar fick jag av ho­nom, och jag lär­de mig mas­sor sam­ti­digt.

Se­dan Elin Rom­bo tog sin ex­a­men vid Ope­ra­hög­sko­lan 2004 har hon haft en­ga­ge­mang he­la ti­den …

– Tack och lov har jag ald­rig va­rit ar­bets­lös ut­an det har va­rit bra snurr på en­ga­ge­mang­en. Du har fli­tigt var­vat bå­de nu­ti­da mu­sik med äld­re, vad har det väx­el­bru­ket gett dig?

– De har gyn­nat varand­ra. Att sjunga nu­ti­da mu­sik har stret­chat rös­ten åt al­la håll. Jag har fått fler to­ner och det har bred­dat mitt om­fång. Att dess­utom få träf­fa nu le­van­de ton­sät­ta­re har gjort mig säk­ra­re. Nu­me­ra ser jag de dö­da kom­po­si­tö­rer­na på ett an­nat sätt. Med le­van­de ton­sät­ta­re kan man all­tid frå­ga hur de tänkt och me­nat el­ler om allt är rätt noterat, med gam­la mäs­ta­re blir det ge­nast svå­ra­re. Där får man i stäl­let va­ra myc­ket upp­märk­sam på de­ras no­te­ring­ar i no­ter­na, och fram­för allt ta re­da på om det är kom­po­si­tö­rens eg­na no­te­ring­ar el­ler nå­got för­lag som be­ha­gat läg­ga till li­te streck och pric­kar.

På Salz­burg­fest­spe­len har du med­ver­kat i två mo­der­na ope­ror: Lui­gi No­nos Al gran so­le ca­ri­co d´amo­re (2009) och som­ma­ren där­på vid urupp­fö­ran­det av Wol­f­gang Rihms Dio­ny­sos. Vad drog du för er­fa­ren­he­ter av det?

– Det blev min in­trä­des­bil­jett till det in­ter­na­tio­nel­la ope­ra­li­vet. Vi spe­la­de de här upp­sätt­ning­ar­na även i Berlin in­om Staatso­pers re­per­to­ar. På Staatso­per har jag sjung­it Ku­ni­gun­da i Bernste­ins ope­ra Can­di­de och i Asche­mond oder the Fairy Qu­een av Hen­ry Pur­cell. Nat­tens drott­ning i Troll­flöj­ten ska jag sjunga där i de­cem­ber. Gi­vet­vis be­tyd­de det myc­ket att få ar­be­ta med di­ri­gen­ten Ric­car­do Mu­ti som jag fick kon­takt med i Salz­burg. Vi har till­sam­mans gjort bl.a. Brahms Ein deutsches Requ­i­em i Chi­ca­go och Schu­berts G-dur­mäs­sa i Pa­ris. Jag hann få gö­ra Mo­zarts Requ­i­em med Co­lin Da­vis pre­cis in­nan han gick bort. Det var en väl­digt fin upp­le­vel­se. Ge­nom des­sa sam­ar­be­ten har jag fått lä­ra kän­na nya di­ri­gen­ter, re­gis­sö­rer och sång­ar­kol­le­ger, vil­ket har va­rit väl­digt ut­veck­lan­de.

Din störs­ta ut­ma­ning är kanske Agnès i Ge­or­ge Ben­ja­mins ope­ra Writ­ten on Skin, som du gjort bå­de i Ams­ter­dam och i Stock­holm.

– Ams­ter­dampro­duk­tio­nen är ori­gi­nal­ver­sio­nen av Writ­ten on Skin, som ha­de sin ur­pre­miär på fest­spe­len i Aix. Ka­tie Mit­chell re­gis­se­ra­de. Hon sva­ra­de ock­så för re­gin till No­nos Al gran so­le ca­ri­co d´amo­re i Salz­burg. Ton­sät­ta­ren själv, Ge­or­ge Ben­ja­min, di­ri­ge­ra­de och han fick fram en skir stäm­ning i scen­rum­met, ja, näs­tan ett slags and­lig­het, likt den he­li­ga gral. Den käns­lan in­fann sig in­te i Stock­holm. In­te ba­ra rent vo­kalt är rol­len svår. Den är ock­så tung och job­big att skild­ra sce­niskt. Det är på vip­pen att det in­te ska gå, likt att stå vid kan­ten av ett stup. Att stu­de­ra in par­ti­et – jag har lätt för lä­ra in nya rol­ler – tog ett halv­år. Trots att par­ti­et in­te är så långt fick jag de­la upp in­stu­de­ring­en i kor­ta­re sjok, det tog lång tid in­nan jag kän­de att jag kun­de rol­len.

En helt an­nan si­da el­ler åd­ra som är på­tag­lig hos dig är din lätt­het för att ge­stal­ta ko­mis­ka rol­ler. Var häm­tar du ko­mi­ken ifrån?

– Jag har lätt för ko­mik. Tän­ker på mig själv som en glad per­son. Fast jag är egent­li­gen blyg och jag skul­le ald­rig kun­na dra vit­sar of­fent­ligt och kan tyc­ka att det är job­bigt att ta ap­plåd­tack. Men jag kän­ner mig be­kväm att få va­ra ro­lig i en roll.

Du har ju job­bat fli­tigt med re­gis­sö­ren Ole An­ders Tandberg i hans da Pon­te-cy­kel på Stock­holmso­pe­ran. Helt obe­tal­bar var du i rol­len som Don­na El­vi­ra i Don Gio­van­ni. All­tid på fel plats och ge­nom ditt kropps­språk kun­de vi se en kvin­na vars käns­lo­liv to­talt gått i bak­lås.

– Vi har sam­ma sorts hu­mor och det var ro­ligt att få mö­ta en re­gis­sör som upp­skat­ta­de min ko­mik. Vi fann varand­ra på en gång!

Du har på se­na­re år ge­stal­tat en mängd skif­tan­de ka­rak­tä­rer, främst på Stock­holmso­pe­ran. Jag tän­ker bl.a. på Blan­che i Kar­me­lit­syst­rar­na.

– Jag av­gu­dar Fran­cis Pou­lencs mu­sik. Att få sjunga och ut­tryc­ka des­sa ljuv­li­ga to­ner. Re­gis­sö­ren Jo­han­na Gar­pe vil­le ha en ren upp­sätt­ning ut­an re­li­gö­sa sym­bo­ler. Där var­je scen är ett till­stånd, där varen­da rö­rel­se näs­tan blir för stor. Min fa­vo­ritscen är and­ra ak­tens in­led­ning, där Blan­che och bro­dern verk­li­gen får sjunga ut. Och med di­ri­gen­ten Marc Soust­rot för­stärk­tes ”fär­ger­na” i ope­ran och det blev en otro­ligt vac­ker hel­het.

Vad har du för nya rol­ler på gång?

– Jag ska sjunga min förs­ta Fi­or­di­li­gi i Così fan tut­te i Ole An­ders Tand­bergs upp­sätt­ning, med re­pris­pre­miär den 24 april 2016. Det är all­tid skönt att få sjunga Mo­zart. I au­gusti ska jag med­ver­ka i en Ca­valli­o­pe­ra, Eli­o­ga­ba­lo, på Gar­ni­e­ro­pe­ran i Pa­ris i re­gi av Tho­mas Os­ter­mei­er. Näs­ta sä­song ska jag gö­ra en ny roll på Stock­holmso­pe­ran, men jag kan in­te av­slö­ja än­nu vad det blir.

– Att få sjunga Gil­da i Ri­go­let­to skul­le va­ra mitt i prick. Även Vi­o­let­ta skul­le sit­ta fint. Min en­da byx­roll hit­tills är Ti­man­te i Hän­dels Flo­ri­dan­te vid Hän­del­fest­spe­len i tys­ka Hal­le.

Al­ban Bergs Lu­lu skul­le väl ock­så pas­sa dig per­fekt?

– Jag har in­te haft tid att tit­ta på den rol­len än­nu, men visst vo­re det loc­kan­de.

Du har fått sjunga myc­ket i Stock­holm …

– Det är jag myc­ket glad för. Jag har två barn och det blir all­tid lät­ta­re med fa­mil­je­li­vet när jag får sjunga hem­ma. Jag har fått gö­ra in­tres­san­ta och ut­veck­lan­de rol­ler.

Och så ut­sågs du till hov­sång­ers­ka 2013. Blev du över­ras­kad?

– Det var ofatt­bart, en märk­lig käns­la och sam­ti­digt myc­ket hed­ran­de. Ett slags be­kräf­tel­se och det känns helt fan­tas­tiskt. Jag har sjung­it myc­ket för kung­a­fa­mil­jen, på barn­dop och vid stats­be­sök i Haag och Zagreb.

Tyc­ker du att det är stor skill­nad på hur ope­ra pro­du­ce­ras hem­ma jäm­fört med ut­om­lands?

– Skill­na­den ver­kar mind­re nu, för här hem­ma en­ga­ge­ras in­ter­na­tio­nel­la re­gis­sö­rer och di­ri­gen­ter i allt stör­re ut­sträck­ning. Li­te snab­ba­re tem­po är det ibland ut­om­lands. För ett an­tal år sen sjöng jag fle­ra rol­ler på Frank­fur­to­pe­ran (Clorin­da i Askung­en, Pa­mi­na i Troll­flöj­ten, Co­rin­na i Re­san till Reims, Mu­set­te i La Bo­he`me och Zer­li­na i Don Gio­van­ni un­der lop­pet av fem må­na­der). Nu för­sö­ker jag med­ver­ka i två el­ler tre ope­ra­pro­duk­tio­ner var­je sä­song. Därut­ö­ver har jag många kon­ser­ten­ga­ge­mang. Jag för­sö­ker he­la ti­den bred­da min re­per­to­ar. Ann Braathen är min agent och det fun­ge­rar ut­märkt.

In­ter­vjun görs hem­ma hos re­dak­tö­ren. Och helt plöts­ligt får Elin Rom­bo ett sms från Pe­ter Mat­tei …

– Jag ska med­ver­ka i Pe­ter Mat­te­is Frank Si­nat­ra-kon­sert med Hov­ka­pel­let un­der An­ders Berglunds led­ning. Pe­ter und­rar om re­pe­ti­tions­tid och vad jag vill sjunga. Det blir en ro­lig ny grej att sjunga ever­gre­ens, och även om det in­te rik­tigt är mitt ge­bit, så är det spän­nan­de att få hit­ta den rös­ten in­om mig ock­så.

Tid­skrif­ten OPE­RAS pris de­las ut på Kung­li­ga Ope­ran i Stock­holm när Elin Rom­bo sjung­er Fi­or­di­li­gi i Così fan tut­te, fre­da­gen den 29 april 2016.

Mez­zo­so­pra­nen Jo­han­na Rud­ström till­de­las Hå­kan Mo­gren-sti­pen­di­et

Årets Hå­kan Mo­gren-sti­pen­di­um om 125 000 kro­nor får Jo­han­na Rud­ström för sin na­tur­li­ga och vac­kert ly­ris­ka röst, star­ka sce­nis­ka in­tui­tion samt för sin för­må­ga till mu­si­ka­lisk ge­stalt­ning. Sti­pen­di­et de­las ut vid Kung­li­ga Mu­si­ka­lis­ka Aka­de­mi­ens hög­tids­sam­man­komst den 30 no­vem­ber.

Jo­han­na Rud­ström gäst­spe­la­de för­ra sä­song­en på Genè­ve­o­pe­ran, där hon med­ver­ka­de i Che­ru­bi­nis Me­dea. På Kung­li­ga Ope­ran i Stock­holm har hon fram­trätt som Ar­sa­me­nes i Hän­dels Xerx­es och som en bloms­ter­flic­ka i Par­si­fal. I som­ras med­ver­ka­de hon i den ny­skriv­na ope­ran Son of He­a­ven på Vadste­na-aka­de­mi­en. I höst har Rud­ström sjung­it Mer­cé­dès i Car­men på Kung­li­ga Ope­ran och där vän­tar när­mast Che­ru­bin i Fi­garos bröl­lop och en roll i Daniel Börtz´ nya ope­ra Me­dea.

Jo­han­na Rud­ström tog sin ex­a­men från Ope­ra­hög­sko­lan i Stock­holm un­der vå­ren 2014. Hon har även stu­de­rat vid Det Konge­li­ge Dans­ke Mu­sik­kon­ser­va­to­ri­um och vid Mu­sik­hög­sko­lan i Mal­mö.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.