No­to­ri­ous

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: CLAES WAH­LIN • FOTO: MATS BÄCKER

All scen­konst som ut­går från fil­mer ris­ke­rar att ut­kon­kur­re­ras av för­la­gan. Fil­men är ett starkt me­dium. Ett scen­konst­verk mås­te fri­gö­ra sig från fil­men om det in­te ska kom­ma till kor­ta. Att ge sig på Al­fred Hit­ch­cock dess­utom, det krä­ver sin man el­ler, som i det­ta fall, kvin­na. Hans Ge­fors och Kerstin Perskis No­to­ri­ous tar histo­ri­en och ger den någ­ra nya ac­cen­ter, fram­för allt har man ju­s­te­rat för­hål­lan­det mel­lan Ali­cia och Dev­lin, det­ta i en­lig­het med den ge­nus­kod som i dag är norm. Ni­na Stem­mes Ali­cia går från en vil­je­stark, målmedveten kvin­na till en för­sva­gad, av oli­ka män ned­bru­ten. Dev­lins (John Lund­gren) käns­lor för Ali­cia har i ope­ran fått mer ut­rym­me, in­te minst i ope­rans fi­nal.

Mu­si­ka­liskt äger No­to­ri­ous de egen­ska­per som åt­skil­li­ga ny­skriv­na ope­ror har i dag. Den är till­gäng­lig ut­an att va­ra in­smick­ran­de. Var­je roll­fi­gur har sin mu­si­ka­lis­ka ka­rak­tär, sam­ti­digt som des­sa oli­ka musí­ker (som Ge­fors kal­lar det med be­to­ning på and­ra sta­vel­sen) klic­kar i varand­ra till en hel­het. Hän­del­se­för­lop­pet är rikt, ut­an fil­men i min­ne krä­ver det upp­märk­sam­het hos åskå­dar­na.

So­lis­ter­na gör myc­ket fi­na, in­te säl­lan stor­ar­ta­de in­sat­ser. Ni­na Stem­me, som är på sce­nen näs­tan he­la ti­den, får ut­nytt­ja he­la sitt dra­ma­tis­ka re­gis­ter. Här sit­ter rös­ten i krop­pen och sträc­ker sig ut över he­la sa­long­en. Om jag ska ha nå­gon in­vänd­ning, så är det att hen­nes sce­nis­ka ut­strål­ning in­te mat­char hen­nes röst. Jäm­fört med Ka­ta­ri­na Kar­néus (Ma­da­me Se­basti­an), som ba­ra be­hö­ver ris­ta li­te på ax­lar­na för att man ska ve­ta vad hon tän­ker el­ler kän­ner. Hen­nes ond­ske­ful­la dril­lar är dess­utom mag­ni­fi­ka.

Mi­chael We­i­ni­us som den mo­ders­bund­ne för­rä­da­ren Alex Se­basti­an är ock­så stor­ar­tad. Hans te­nor har bett, lik­som John Lund­grens ba­ry­ton ger Dev­lin styr­ka och för­tviv­lan i god kom­bi­na­tion. Fint av­tryck sät­ter ock­så Jonas Olofs­son som Emil Hup­ka, den ond­ske­ful­le som rå­kar för­sä­ga sig om vin­flas­kan, vil­ket sät­ter Ali­cia på spå­ret.

Pa­trik Ring­borg le­der or­kes­tern med stor sä­ker­het, de oli­ka mu­si­ker­na (ac­cent över i, à la Ge­fors be­to­ning) skulp­te­ras vac­kert fram. Li­kaså är kö­ren mäk­tig, kanske in­te fullt så klang­tät som man kun­de öns­ka men nog så ut­trycks­full.

Sce­no­gra­fin sig­ne­rad Da­vid Fi­el­ding skyr in­te för­la­gan. Vi ser filmspot­lights, fle­ra av sce­ner­na är en kom­bi­na­tion av bil­der från fil­men med tre­di­men­sio­nell för­läng­ning på scen­gol­vet. Al­fred Hit­ch­cock spe­lar här in­te en ca­me­o­roll ut­an dy­ker upp oräk­ne­li­ga gång­er, en­ligt den på­kos­ta­de och ele­gan­ta pro­gram­bo­ken för att för­stär­ka fa­ders­auk­to­ri­te­tens roll i histo­ri­en.

Frå­gan är dock om in­te re­gis­sö­ren Keith War­ner och sce­no­gra­fen Da­vid Fi­el­ding är de som tyngs av den­na auk­to­ri­tet. Jag ha­de hell­re sett en fri­gö­rel­se, ett eget rum där det ha­de räckt med att Hit­ch­cock, lik­som det be­röm­da nyc­kel­hå­let till vinkäl­la­ren som zoo­mas in i fil­men, ha­de fram­trätt nå­gon en­sta­ka gång. Ock­så vi­de­o­pro­jek­tio­ner­na an­vänds li­te hipp som happ. Ibland bil­der från fil­men, vil­ka an­ting­en bil­dar fond el­ler vi­sas på en ned­sänkt skärm. Det finns be­tyd­ligt sub­ti­la­re och ele­gan­ta­re me­to­der att an­vän­da film på en te­a­ter­scen.

När re­gin nå­gon gång fri­gör sig från för­la­gan blir upp­sätt­ning­en som bäst. Jag minns helst den sce­nen när i Ali­ci­as fe­ber­dröm mot slu­tet en gi­gan­tisk kaf­fe­kopp med kan­na svä­var över sce­nen (Ali­cia i Un­der­lan­det?). El­ler den mag­ni­fi­ka sce­nen på ope­ran i Rio, där fu­ri­er dan­sar hot­fullt och mu­si­ken åkal­lar Glucks Or­feus och Eu­ry­di­ke. Ope­ra är bäst på att va­ra just ope­ra. Film är bäst på bio.

GE­FORS: NO­TO­RI­OUS

Ur­pre­miär 19 sep­tem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 3 ok­to­ber 2015. Di­ri­gent: Pa­trik Ring­borg Re­gi: Keith War­ner Sce­no­gra­fi och ko­stym: Da­vid Fi­el­ding Ljus: John Bishop Ko­re­o­gra­fi: Mi­chael Bar­ry Vi­de­o­de­sign: Dick Stra­ker So­lis­ter: Ni­na Stem­me, John Lund­gren, Mi­chael We­i­ni­us, Ka­ta­ri­na Kar­néus, Jón Ke­tils­son, An­ders Lo­rentz­son, Jonas Olofs­son, Inge­mar An­der­son, Mat­ti­as Er­me­dahl, Mats Persson, Mats Alm­gren.

Scen ur No­to­ri­ous

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.