Ro­sen­ka­val­je­ren

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RE­CEN­SENT: ERIK GRAUNE • FOTO: MO­NI­KA RITTERSHAUS

När re­gis­sö­ren Christof Loy och sce­no­gra­fen Dirk Bec­ker sät­ter upp Ro­sen­ka­val­je­ren på Stock­holmso­pe­ran bry­ter man upp ope­rans tid och mil­jö, Wi­en på 1740-ta­let, och ska­par en raf­fi­ne­rad lek där hand­ling­en pend­lar mel­lan oli­ka tids- och orts­plan. Öds­lig Ös­ter­malmsvå­ning i förs­ta ak­ten, i and­ra ak­ten fyn­dig an­spel­ning på Drott­ning­holms­tea­terns 1700-tal som te­a­tral in­ram­ning vid över­räc­kan­det av sil­ver­ro­sen, i tred­je ak­ten en öst­stats­bor­dell. Det har bli­vit en so­fisti­ke­rad och väl­fun­ge­ran­de upp­sätt­ning som bju­der på upp­fris­kan­de nyläs­ning­ar av vis­sa roll­ge­stal­ter, men sam­ti­digt själv­be­kräf­tan­de ut­an rik­tigt nya in­falls­vinklar.

Ro­sen­ka­val­je­ren som ope­ra­pro­dukt är pro­ble­ma­tisk och li­der av en brist på jäm­vikt mel­lan text, hand­ling och mu­sik. Hof­mann­st­hals så pri­sa­de re­a­lis­tiskt-po­e­tis­ka text­mas­sor tyng­er ner den­na mo­zarts­ka in­trig­ko­me­di med opro­por­tio­ner­ligt långa di­a­lo­ger, där det mesta und­går publi­ken. Re­dan i för­spe­let mås­te vi frå­ga oss: Hur myc­ket bör vi kom­pro­mis­sa med vår even­tu­el­la för­kun­skap om ver­ket och text­ma­ski­nens pre­ci­sa de­tal­jan­vis­ning­ar i di­a­lo­gen för att kun­na ta till oss Loys ver­sion? Hur­ra för text­ma­ski­nen och Eva Åker­bergs följ­sam­ma och lätt­fatt­li­ga över­sätt­ning!

I stäl­let för in­ti­mi­te­ten i de äls­kan­des för­tro­li­ga pjol­ler med Octa­vi­ans Tris­tan-pa­ro­di­e­ran­de kär­leks­svam­mel le­ker fält­mar­skal­kin­nan och Octa­vi­an en dys­ter kur­ra­göm­ma­lek, me­dan ano­ny­ma tjä­na­re stelt stry­ker ef­ter väg­gar­na. All form av dri­van­de vi­ta­li­tet och lätt­sin­ne som än­då mås­te va­ra mo­torn i den­na in­trig- och för­kläd­nads­ko­me­di är för­vand­lad till över­ny­an­se­rad psy­ko­lo­gi.

I fält­mar­skal­kin­nans mång­fa­cet­te­ra­de ge­stalt ska myc­ket rym­mas. I hen­nes mo­no­lo­ger sam­sas ex­i­sten­ti­ellt fi­lo­so­fisk högsta­tus med post­wag­ne­ri­anskt idégods. Med en för­stu­len tår av se­kel­skiftsnostal­gi i ögonvrån ger hon i si­na tids­be­trak­tel­ser ett sub­tilt ut­tryck för de mot­sä­gel­se­ful­la un­der­gångs­käns­lor som präg­la­de åren fö­re förs­ta världs­kri­get. Men det är en tår som snabbt tor­kas bort, för vi vet ju att fält­mar­skal­kin­nan är en ung kvin­na på tret­ti­otvå år som – ef­ter att Octa­vi­an läm­nat hen­ne – snart kom­mer att trös­ta sig med en ny äls­ka­re. Vi får även ve­ta att hon själv mot sin vil­ja blev bort­gift med en be­tyd­ligt äld­re man och den från­va­ran­de fält­mar­skal­ken är en sam­man­satt ge­stalt som he­la ope­ran egent­li­gen byg­ger på.

Malin By­ström fram­står re­dan från bör­jan som uttrå­kad, pas­si­vi­se­rad och fång­en i si­na kon­ven­tio­ner, nå­got som kun­de va­ra för­stå­e­ligt i hen­nes ur­sprung­li­ga mil­jö – fram­flyt­tad till nu­tid i Stock­holm blir det mer obe­grip­ligt. Trots Malin By­ströms ut­läm­nan­de och me­lan­ko­lis­ka fält­mar­skal­kin­na har jag svårt att en­ga­ge­ra mig i den­na lyn­ni­ga och bort­skäm­da över­klass­re­pre­sen­tant och hen­nes små käns­lo­sväng­ning­ar.

Och här finns det många be­vis på den klar­syn­te per­son­in­struk­tö­ren Christof Loys nyläs­ning. Från ba­ron Ochs, som får bä­ra det tyngs­ta las­set av Hof­mann­st­hals pra­tig­het, har det mesta av det kon­ven­tio­nellt bur­les­ka ska­lats av. Christof Fisches­ser blir en gans­ka char­mig lan­tis, vars tölp­ak­ti­ga be­te­en­de mer be­ror på osä­ker­het. Att han dess­utom är gans­ka sex­ig gör att sam­spe­let med bå­de Sop­hie och An­ni­na blir mer kom­plext. Och här finns fle­ra ny­an­se­ra­de roll­ge­stalt­ning­ar ut­an kon­ven­tio­nel­la scha­blo­ner. An­na Stép­ha­ny är en ovan­ligt käns­lig Octa­vi­an, me­dan Elin Rom­bos Sop­hie är be­fri­an­de oupp­fost­rad och vul­gär. Erika Sax´ An­ni­na är en in­tri­gant med res­ning och pon­dus och den ita­li­ens­ke te­no­rens aria blir med Daniel Jo­hans­son en pas­sio­ne­rad kär­leks­för­kla­ring.

Trots mi­na sur­ma­ga­de te­o­re­tis­ka kom­men­ta­rer har Ro­sen­ka­val­je­ren i ett se­kel bax­at sig fram med en vi­ta­li­tet och po­pu­la­ri­tet som gör att man fort­fa­ran­de ser ho­nom som den sista tys­ka oper­a­klas­si­kern, vil­ket na­tur­ligt­vis be­ror på Ri­chard Strauss ge­ni­a­la mu­sik. Och här rå­der idel väl­lus­tig sa­lig­het på Stock­holmso­pe­ran. Law­rence Re­nes re­der ut de snirk­li­ga trå­dar­na i det ge­ni­a­la och över­ri­ka par­ti­tu­ret och lyc­kas nå en tyd­lig­het och transparens som i san­ning är ovan­lig när det gäl­ler Ro­sen­ka­val­jer­di­ri­ge­ran­de. Hov­ka­pel­let spe­lar bril­jant och sam­man­hål­let så att Re­nes till och med vå­gar stan­na upp och un­der­stry­ka vik­ti­ga stäl­len och be­ty­del­se­ful­la ord – be­und­rans­värt!

Ri­chards Strauss kär­lek till den hö­ga kvin­no­rös­ten har ju i Ro­sen­ka­val­je­ren fått sitt ul­ti­ma­ta ut­tryck och har här fått si­na ide­a­la ut­tol­ka­re. Malin By­ströms och Elin Rom­bos so­pra­ner har den bland­ning av kri­stall­klar gnist­ran­de ky­la med ett fo­ku­se­rat in­ne­bo­en­de djup och en klang­ge­ne­ro­si­tet som är ide­a­lisk för Strauss vo­ka­la fi­li­grans­ar­be­te. An­na Stép­ha­nys mez­zo har en rak slank­het som har­mo­ni­e­rar per­fekt. Det finns myc­ket att upp­täc­ka i Loys ge­nom­tänk­ta och be­sked­li­ga upp­sätt­ning. Själv vän­tar jag på en ver­sion som pro­ble­ma­ti­se­rar ver­kets välk­ling­an­de yt­lig­het i stäl­let för att med psy­ko­lo­gisk upp­fin­nings­ri­ke­dom stry­ka det med­hårs. En an­ti-ro­sen­ka­val­jer där sam­häl­let, po­li­ti­ken och de vik­ti­ga­re frå­gor­na fick gå i clinch med den­na mag­ni­fikt upp­för­sto­ra­de Sacher­tår­ta. I tred­je ak­ten finns onek­li­gen an­sat­ser till så­dant. Vis­ser­li­gen känns bor­dell­k­li­en­te­let och det tröt­ta hbtq-staf­fa­get på­klist­rat och kli­chéar­tat, men med slut­ter­set­ten ring­an­de i öro­nen und­rar jag nog än­då mer över vad som hän­der med den poj­ke som i and­ra ak­ten för­bin­der Ochs sår och i tred­je ak­ten (som pro­sti­tu­e­rad?) läm­nar sce­nen med sin ryggsäck än med hu­vud­rol­ler­nas fort­sat­ta ero­tis­ka es­ka­pa­der. Pre­miär 26 sep­tem­ber 2015. Di­ri­gent: Law­rence Re­nes Re­gi: Christof Loy Sce­no­gra­fi: Dirk Bec­ker Ko­stym och mask: Bar­ba­ra Dro­sihn Ko­re­o­gra­fi: Tho­mas Wil­helm Ljus: Olaf Win­ter So­lis­ter: Malin By­ström, Christof Fisches­ser, An­na Stép­ha­ny, Ola Eliasson, Elin Rom­bo, Björ­ling Ry­gert, Erika Sax, Daniel Jo­hans­son.

Elin Rom­bo som Sop­hie

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.