Mo­zarts Requ­i­em

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - FOL­KO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: YE­HYA ALAZEM • FOTO: MARKUS GÅR­DER MO­ZART: REQU­I­EM www.fol­ko­pe­ran.se

När Mo­zart låg på sin döds­bädd 1791 kom­po­ne­ra­de han sitt sista verk, Rekvi­et, som in­te blev full­bor­dat. Han skrev mu­si­ken fram till de förs­ta tak­ter­na i Lacrimo­sa-sat­sen. Se­na­re kom­po­ne­ra­des fle­ra fär­dig­ställ­da ver­sio­ner, och den mest kän­da och spe­la­de i dag är Mo­zarts elev Franz Xa­ver Süss­mayrs ver­sion. Trots många te­o­ri­er är än i dag ing­en sä­ker på vem Rekvi­et skrevs till. Var det Mo­zarts egen döds­mäs­sa?

I Mel­li­ka Me­lou­a­ni Me­la­nis re­gi står li­vet i cent­rum, in­te dö­den. Var­för le­ver vi? Var le­ver vi? Och hur länge le­ver vi? Des­sa frå­gor har barn valts för att väc­ka och för­sö­ka sva­ra på. Vi vux­na be­hö­ver väc­kas ibland. Vi tar allt för gi­vet, och tror att vi har allt i vå­ra hän­der. Vi tän­ker väl­digt myc­ket på vå­ra liv och hur vi ska gö­ra dem bätt­re, men al­la and­ra då, spe­ci­ellt bar­nen? Var­för får många barn in­te le­va länge, och bli vux­na som vi?

Upp­sätt­ning­en är som en kon­fron­ta­tion. Bar­nen stäl­ler oss vux­na till svars. Det är bar­nen som drab­bas, ef­tersom de in­te har sam­ma möj­lig­het att vä­ja som vi vux­na. Det är bar­nen som får be­ta­la för vå­ra miss­tag som vi of­ta väl­jer att be­gå. Na­tur­ka­ta­stro­fer kan ju ske ut­an att vi kan gö­ra nå­got åt det. Att drab­bas av svå­ra sjuk­do­mar som can­cer kan vi in­te all­tid gö­ra nå­got åt, el­ler vi kanske kan, men vi vet för li­te, än så länge. Men många sjuk­do­mar be­ror på de vux­nas miss­tag. Atom­bom­ber­na över Hi­ros­hi­ma och Na­ga­sa­ki till­sam­mans med al­la kärn­va­pen­tes­ter un­der det kal­la kri­get, och al­la ke­mi­ka­li­er vi har an­vänt och vis­sa som vi an­vän­der fort­fa­ran­de, har re­sul­te­rat och re­sul­te­rar fort­fa­ran­de i många miss­bil­da­de och can­cer­föd­da barn.

Bar­nen kon­fron­te­rar oss vux­na för att vi för­stör vår jord, vi tror att det är vår egen och tror att vi tar hand om den på ett bra sätt. Det finns gott om or­ga­ni­sa­tio­ner i värl­den som käm­par för jor­den, men hur myc­ket tän­ker vi ”van­li­ga” män­ni­skor på jor­den egent­li­gen? Den treå­ri­ge poj­ken från Sy­ri­en, Ay­lan Kur­di, har bli­vit känd över he­la värl­den för att han drunk­na­de och ham­na­de på en strand i Tur­ki­et. Han blev en sym­bol för al­la barn som dör un­der flykt från Sy­ri­en och and­ra län­der. Men hur kan det­ta hän­da? Hur kan al­la vux­na män­ni­skor som har or­sa­kat krig i Sy­ri­en och and­ra krigs­drab­ba­de län­der bör­ja kri­ga och fort­sät­ta kri­ga när de vet kon­se­kven­ser­na? Hur kan det va­ra värt nå­got att ha makt när det drab­bar så många, spe­ci­ellt små­barn, som in­te har fått möj­lig­he­ten att väl­ja? Vux­na kan åt­minsto­ne väl­ja en si­da i kri­get, men barn kan in­te gö­ra det, de är of­fer oav­sett.

Mo­zarts Requ­i­em på Fol­ko­pe­ran bör­jar med att bar­nen står på sce­nen, med han­den på hjär­tat, och vi hör al­la hjärt­slag. Bar­nen har or­det mel­lan sat­ser­na i Rekvi­et. Mot slu­tet läm­nar bar­nen över till de vux­na, so­lis­ter­na, som dör in­nan de re­ser sig i slu­tet och står med han­den på hjär­tat. Då hör vi al­la hjärt­slag igen, till fö­re­ställ­ning­ens slut. Kö­ren, Mi­kae­li kam­mar­kör på pre­miä­ren, och or­kes­tern un­der An­ders Ebys led­ning till­sam­mans med so­lis­ter­na gör fi­na in­sat­ser, men bar­nen är helt klart upp­sätt­ning­ens höjd­punkt, och de­ras pre­sta­tion är stor­sla­gen. Pre­miär 16 ok­to­ber 2015. Di­ri­gent: An­ders Eby Re­gi: Mel­li­ka Me­lou­a­ni Me­la­ni Sce­no­gra­fi: Han­na Reid­mar Ljus: El­len Ru­ge So­lis­ter: Hen­ri­ik­ka Grön­dahl, Jo­se­fi­ne An­ders­son, Carl Unan­der-scha­rin, Lars Arvidson.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.