Tra­vi­a­ta

La

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - FOL­KO­PE­RAN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FOTO: MARKUS GÅR­DER

Fol­ko­pe­ran fort­sät­ter på den in­slag­na vägen med att ex­pe­ri­men­te­ra med oper­a­klas­si­ker­na. Den här gång­en har man lå­tit ge­nus­fa­na­ti­ker ka­pa Gi­u­sep­pe Ver­dis mäs­ter­verk om den lung­sju­ka kur­ti­sa­nen Vi­o­let­ta.

Sce­nen om­ges av mar­mo­re­ra­de väg­gar och i fon­den häng­er en guld­in­ra­mad tav­la med ett na­tur­ro­man­tiskt mo­tiv. Så små­ning­om av­lägs­nas tav­lan och det sce­nis­ka rum­met an­tar i sista ak­ten ka­rak­tär av ett mau­so­le­um. Or­kes­tern un­der Ma­rit Strind­lund, and­ra pre­miä­ren Maria Eklund, sit­ter som van­ligt off­si­de, den­na gång un­der sce­nen.

På Vi­o­let­tas par­ty knul­las det på läng­den och tvä­ren så att det står här­li­ga till. En svart sör­ja sipp­ran­des ur vägg­spring­or­na il­lu­stre­rar Vi­o­let­tas fort­skri­dan­de sjuk­dom. Nak­na kör­da­mer (och nå­gon man) med tut­tar­na i väd­ret och full in­syn i be­ha­gen är gäs­ter. En upp­sätt­ning tran­sor i hög­klac­kat och ro­sa pe­ru­ker ger festi­vi­tas och sät­ter rätt que­er­norm. Här får den he­te­ro­sex­u­el­le man­nen sig en känga. Al­fre­do i un­der­klän­ning (för vil­ken gång på Fol­ko­pe­ran?) och pärl­hals­band, som för­löj­li­gat mä­hä med sin plast­snur­ra up­pe på den östro­genstin­na hings­ten, ett ”fe­mi­ni­ni­te­tens kraft­pa­ket”, en­ligt uni­ver­si­tets­lek­torn och ge­nus­te­o­re­ti­kern Pia Las­kar i pro­gram­tex­ten om en ”norm­bry­tan­de Vi­o­let­ta”. Las­kar är gen­der­fors­ka­re och spe­ci­a­list på in­ter­sek­tio­na­li­tet och har pro­pa­ge­rat för att stö­ra he­te­ro­sex­u­el­la bröl­lop, bloc­ke­ra ”fa­mil­je­fun­da­men­ta­lis­tis­ka mö­ten” och oc­ku­pe­ra te­ve­sänd­ning­ar med he­te­ro­sex­u­el­la in­slag. En mi­li­tant mans­ha­ta­re ut­an dess li­ke allt­så. In­te kons­tigt då att det går över­styr när re­gis­sö­ren Mel­li­ka Me­lou­a­ni Me­la­ni lå­nar sitt öra åt en dy­lik ex­trem­fe­mi­nist. Man kan ock­så frå­ga sig hur många i publi­ken som är in­tres­se­ra­de av att la­pa i sig den här ty­pen av vric­ka­de bud­skap och var grän­sen går mel­lan ut­tolk­ning och ide­o­lo­gi­se­ring. Visst kan man kopp­la på as­gar­vet när bröst­mjöl­ken spru­tar ur Al­fre­dos bröst­kläm­mor un­der förs­ta ak­tens dryc­kesvi­sa. Å and­ra si­dan vet jag in­te vad det har med Vi­o­let­ta och hen­nes li­dan­de­histo­ria att gö­ra. De norm­kri­tis­ka och upp­blåsta mo­de­te­o­ri­er om ge­nus och sex­u­a­li­tet som här ta­gits i an­språk in­tres­se­rar i själ­va ver­ket ba­ra ett få­tal och är in­te hel­ler med si­na kon­fron­ta­ti­va drag fria från to­ta­li­tä­ra an­språk. Det är allt­så in­te själ­va na­ken­he­ten som är pro­ble­met. Den är ba­ra tram­sig och trött­sam på sam­ma sätt som tran­sor och que­er nu­me­ra bli­vit allt­för slit­na sce­nin­ven­ta­ri­er.

I den här upp­sätt­ning­en är Vi­o­let­ta sex­u­ellt sub­jekt och ett fö­re­dö­me i att le­va ut sin sex­u­a­li­tet som hon gör. Där­för fram­står and­ra ak­tens go­si­ga två­sam­het med Al­fre­do på lan­det som ide­o­lo­giskt oac­cep­ta­bel och ob­strue­ras ska­deg­latt av Me­lou­a­ni Me­la­ni. I stäl­let är det Ka­ro­li­na Blixts (en lyx­röst i en li­ten roll) les­bis­ka mu­sa An­ni­na som är Vi­o­let­tas egent­li­ga part­ner, staf­fe­rad av val­da de­lar av par­ty­fol­ket som till­sam­mans med någ­ra ke­ru­ber hängt med ut i den lant­li­ga still­sam­he­ten. Det kvinn­li­ga sub­jek­tet är emel­ler­tid in­te star­ka­re än att det vid förs­ta bäs­ta till­fäl­le (and­ra ak­tens sto­ra du­ett) vi­ker sig för den kaf­tan­kläd­de fa­mil­je­pat­ri­ar­kens ål­ders­stig­na he­der­sar­gu­ment. Det är här re­gis­sö­ren går vil­se ef­tersom kon­flik­ten in­te känns tro­vär­dig.

När sång­a­re som Je­re­my Car­pen­ter (Ger­mont) och den in­ten­sivt scen­när­va­ran­de Ju­lia Sporsén (i and­ra sångar­la­get en lika­fullt ljuv­lig Su­san­na An­ders­son med skim­ran­de höjd) sjung­er så att det kni­per om hjär­teröt­ter­na, glöm­mer man det re­gi­mäs­si­ga över­vål­det. Car­pen­ters Ger­mont är i världs­klass, om­sorg i fra­ser­na och en höjd av Guds nå­de. Och med ca­ba­let­tan tack­samt nog på plats. Jesper Säll som Al­fre­do sjung­er vac­kert, men ut­an den ex­pan­sion som par­ti­et krä­ver och ha­de svårt att or­ka med stret­tan i and­ra ak­ten. Desto mer då av den se­na­re va­ran när Per-hå­kan Precht i and­ra pre­miär­la­get, den för­ned­ran­de ut­styr­seln till trots, ut­veck­lar mer kraft.

Tack och lov har man ef­ter Mas­ke­rad­ba­len härom året än­då va­rit rätt dis­kret när det gäl­ler de­kon­struk­tio­nen av det rent mu­si­ka­lis­ka. Här in­skrän­ker den sig till någ­ra in­pass i Al­fre­dos aria och en till­rät­ta­lagd slut­scen, där Vi­o­let­ta väl får sä­gas åter­vän­da till ett liv som sex­u­ellt sub­jekt.

Män kan in­te våld­tas, het­te det en gång. Här är frå­gan sna­ra­re om en ope­ra kan ka­pas av ide­o­lo­gis­ka fa­na­ti­ker? Jag tror det i läng­den är dömt att miss­lyc­kas. Re­gi­kon­cept, hur vild­sin­ta de än är, har en ten­dens att bli ovid­kom­man­de när det rent mu­si­ka­lis­ka blir över­väl­di­gan­de. Så är det del­vis här. Pre­miär 16 och 17 sep­tem­ber 2015. Di­ri­gent: Ma­rit Strind­lund/maria Eklund Re­gi: Mel­li­ka Me­lou­a­ni Me­la­ni Sce­no­gra­fi: Han­na Reid­mar Ko­stym: San­na Ny­ström Ljus: El­len Ru­ge So­lis­ter: Ju­lia Sporsén/su­san­na An­ders­son, Jesper Säll/per-hå­kan Precht, Je­re­my Car­pen­ter, Åsa Thyll­man, Ka­ro­li­na Blixt, Markus Pet­ters­son, Jac­ques Radin­son, Da­vid Hor­n­wall, Ste­fan Ax­els­son, Lars Martins­son, Samu­el Jarrick.

Per-hå­kan Precht som Al­fre­do

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.