Ri­go­let­to

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - NORR­LANDSO­PE­RAN, UMEÅ • RE­CEN­SENT: ERIK GRAUNE • FOTO: MATS BÄCKER

La Ma­le­di­zio­ne, ”för­ban­nel­sen” är un­der­ti­teln på Gi­u­sep­pe Ver­dis Ri­go­let­to, ett ord som är hand­ling­ens mo­tor, el­ler det sce­nis­ka or­det ”Pa­ro­la sce­ni­ca” som var Ver­dis operadra­ma­tur­gis­ka grund­tan­ke. På Norr­landso­pe­ran är det in­te en­dast Ri­go­let­to som drab­bas av för­ban­nel­sen. Li­nus Fell­boms mo­nu­men­ta­la sce­no­gra­fi av rör­li­ga sten­block med fö­re­bild från för­in­tel­se­mo­nu­men­tet i Berlin tyng­er ner al­la i sta­den Man­tua. Ett lag­löst sam­häl­le i upp­lös­ning, där al­la ver­kar fång­na i en klaust­ro­fo­bisk hopp­lös­het. Mot det­ta kon­tras­te­rar en sug­gestiv ljus­sätt­ning och dyst­ra dräk­ter av Behnaz Aram – en­dast Ri­go­let­tos blod­rö­da lä­der­ko­stym stic­ker ut.

Många av Ver­dis ope­ror hand­lar om en fa­ders kär­lek till sin dot­ter och ing­en­stans ut­trycks det­ta så gri­pan­de som i Ri­go­let­to. Men fa­ders­ge­stal­ten har här ock­så fått en spe­gel i gre­ve Mon­te­ro­ne, vars dot­ter har bli­vit skän­dad, som ut­slung­ar för­ban­nel­sen mot Ri­go­let­to som hå­nar fa­derns sorg. Re­gis­sö­ren Kristo­fer Steen lå­ter Mon­te­ro­nes histo­ria byg­gas ut i en pa­ral­lell­hand­ling med rätt­fram re­a­lism. Säl­lan har väl den he­do­nis­tiskt småchar­mi­ga in­led­nings­sce­nen vid her­ti­gens hov drab­bat oss mer tyd­ligt och bru­talt. Här festas det i feb­ril de­ka­dans och allt ver­kar va­ra tillå­tet. Hov­män­nen miss­hand­lar och för­föl­jer sko­nings­löst Mon­te­ro­nes dot­ter, in­nan her­ti­gen våld­tar hen­ne. Se­na­re kur­ti­se­rar han gre­ve Cepra­nos hust­ru. Sam­me Cepra­no be­går se­na­re i kret­sen av hov­män­nen nå­got som när­mast lik­nar ett ri­tu­al­mord ge­nom att skä­ra hal­sen av Mon­te­ro­ne.

Fred­rik Zet­ter­ströms Ri­go­let­to är ald­rig självöm­kan­de. Han är vul­gärt lis­man­de, elak, med stark dra­ma­tisk pon­dus och hot­full res­ning sam­ti­digt som han är hand­fal­len och blind i kär­le­ken till sin dot­ter. Zet­ter­ström und­vi­ker all sen­ti­men­ta­li­tet och an­vän­der rös­ten ut­läm­nan­de ex­pres­sio­nis­tiskt. Han vi­sar su­ve­ränt att den­ne stac­kars puc­kel­rygg – en av 1800-tal­so­pe­rans mest sam­man­sat­ta

ope­ra­ge­stal­ter – är en olycks­bro­der till de ha­ve­re­ra­de ba­ry­ton­fä­der i 1900-talsmo­der­nis­men som Zet­ter­ström fram­ställt på se­na­re tid: Al­ban Bergs Woz­zeck och Ari­bert Rei­manns kung Le­ar.

Jo­achim Bäck­ström – med här­ligt ljus och per­son­ligt fär­gad te­nor­klang – är en säll­synt läs­kig och när­mast psy­ko­pa­tisk her­tig. Men han blir fak­tiskt näs­tan tro­vär­dig när han sjung­er om sin kär­lek till Gil­da – en ovan­ligt sam­man­satt her­tig av Man­tua trots sin yt­lig­het. Och här finns fle­ra lyc­ka­de ex­em­pel på per­son­in­struk­tö­ren Ste­ens rätt­fram­ma per­song­e­stalt­ning­ar. Te­re­sia Bo­kor är ing­et oskyl­digt of­fer­lamm för­ledd av sin kär­lek ut­an en van­lig ton­års­flic­ka ut­led på att va­ra in­stängd och mer än vil­lig att för­fö­ras av li­vet. I hen­nes ”Ca­ro no­me”, fram­förd med klock­ren bril­jans, blir ko­lo­ra­tu­rer­na li­ka myc­ket ut­tryck för en ton­års­re­vol­te­ran­de upp­stud­sig­het som ton­års­för­äls­kel­se. Mi­chael Sch­mid­ber­gers Spa­ra­fu­ci­le blir en ovan­ligt sam­man­satt yr­ke­s­mör­da­re, Pe­ter Kaj­ling­ers Mon­te­ro­ne är skydds­lös och gri­pan­de i sin vre­de och Eli­sa­beth Jans­son är Mad­da­le­na med väl­gö­ran­de stor och ge­ne­rös mez­zo­klang. Även de för de mesta gans­ka ano­ny­ma hov­män­nen får en tyd­lig vo­kal och sce­nisk pro­fil av Kos­ma Ra­nu­er, Fred­rik af Klint och Jo­han Hall­sten.

Ru­mon Gam­ba dri­ver på or­kes­tern med den dri­ve som med all rätt do­mi­ne­rar läs­ning­en av Ver­dis ope­ror i dag då man för­sö­ker und­vi­ka vad man ser som ro­man­tisk fra­se­rings­sen­ti­men­ta­li­tet. Det är för det mesta en för­del. Dock blir det ibland opre­cist och in­te all­tid sam­man­hål­let och man öns­kar att han ha­de tillå­tit sång­ar­na en li­te mind­re stres­sig och mer flex­i­bel and­ning. Upp­sätt­ning­en ges på svens­ka i Mi­ra Bar­tovs lätt­för­stå­e­li­ga och klar­gö­ran­de över­sätt­ning, som fun­ge­ra­de all­de­les ut­märkt i hen­nes upp­sätt­ning på Fol­ko­pe­ran. Med tan­ke på upp­sätt­ning­ens ka­rak­tär ha­de den i Umeå på vis­sa stäl­len dock be­hövt en po­e­tisk för­tät­ning och grym­ma­re or­da­ly­del­se.

Trots att det egent­li­gen är en gans­ka tra­di­tio­nell Ri­go­let­to som vi­sas upp är det­ta ett med­ve­tet val som Kristo­fer Steen och Li­nus Fell­bom har gjort och det fun­ge­rar per­fekt. Ri­go­let­to på Norr­landso­pe­ran är en en­ga­ge­rad och an­ge­lä­gen upp­sätt­ning av en sön­de­ra­na­ly­se­rad klas­si­ker. Pre­miär 1 ok­to­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 9 ok­to­ber.

Ru­mon Gam­ba Kristo­fer Steen

Scen ur Ri­go­let­to

Fred­rik Zet­ter­ström som Ri­go­let­to

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.