Katja Ka­ba­no­va

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DEN NORS­KE OPE­RA OCH BALLETT, OSLO • RE­CEN­SENT: SÖ­REN TRAN­BERG • FOTO: ERIK BERG

Att ope­ra­hu­sen nu­me­ra gör sampro­duk­tio­ner är myc­ket po­pu­lärt lik­som att hy­ra in lå­ne­pro­duk­tio­ner för att hål­la ner pro­duk­tions­kost­na­der­na. In­för det sist­nämn­da var jag li­te skep­tisk när Osloo­pe­ran lå­nat in re­gis­sö­ren Wil­ly Dec­kers Ham­burgupp­sätt­ning av Katja Ka­ba­no­va från 2002. Men mi­na far­hå­gor kom ge­nast på skam när det vi­sa­de sig att Dec­ker själv re­pe­te­rat in sin pro­duk­tion i Oslo. En mer klaust­ro­fo­bisk iscen­sätt­ning av Katja Ka­ba­no­va har jag ald­rig skå­dat. Allt för­stärks av Wol­f­gang Guss­manns her­me­tiskt slut­na rum i form av svär­ta­de väg­gar, som kun­de öpp­nas med en li­ten gli­pa vid be­hov för en­tré­er och sor­ti­er. En mi­ni­ma­lis­tisk in­ram­ning en­dast be­stå­en­de av ett lång­bord och ett par sto­lar som för­stär­ker mil­jön än mer.

Dec­ker ser sin Katja som en fri­hetsäls­kan­de få­gel. Här för­sö­ker hon sät­ta upp tav­lor med mås­mo­tiv ut­ef­ter väg­gar­na. Men ing­et vill lyc­kas för den­na to­talt instängda unga kvin­na. Hon läng­tar ut från den för­kvä­van­de mil­jö där svär­mo­dern Ka­ba­ni­cha styr med järn­hand (He­ge Høi­sae­ter är som ett svart streck i sin gäng­lig­het) och li­kaså över so­nen Tichon, Katjas man, som är ofri. Allt går i svart: klä­der och själ­va mil­jön. Här finns ing­et hopp.

Katja Ka­ba­no­va, med ur­pre­miär i Br­no 1921, byg­ger på Alexander Ostrov­skijs skå­de­spel Ovä­der (1859). Den in­le­der den mer mog­ne Le­oš Janáčeks sista fas i li­vet. Katja är ton­sät­ta­rens dröm­bild av sin egen mu­sa Ka­mi­la Stöss­lo­va (en pla­to­nisk re­la­tion) och hur han öns­ka­de att hon skul­le va­ra. Det­ta åter­speglas in­led­nings­vis i mu­si­ken, i den­na kanske mest ly­ris­ka och jäm­nas­te av hans ope­ror.

Den nors­ka so­pra­nen Ka­ri Post­ma – mest verk­sam på tys­ka sce­ner – gör här sitt livs roll. Post­ma har full täck­ning för det­ta ly­riskt­dra­ma­tis­ka par­ti och hon fång­ar upp fi­na fa­cet­ter i Katjas skif­tan­de ge­stalt. Hon går in i en fan­ta­si­värld och dröm­mer om att kun­na fly­ga fritt som fåg­lar­na, nå­got som hon ock­så sjung­er om i slut­sce­nen in­nan hon tar sitt eget liv. Allt det­ta för­stärks i Wil­ly Dec­kers psy­ko­lo­giskt upp­bygg­da och myc­ket tro­vär­di­ga per­son­re­gi.

Även dub­bel­mo­ra­len fång­ar Dec­ker i sce­nen mel­lan Ka­ba­ni­cha och sprit­fab­ri­kö­ren Di­koj i de­ras dråp­li­ga her­desstund när ing­en ser dem. Svär­mo­dern står för en hård­nac­kad mo­ral­syn som drar in sin svär­dot­ter Katja i ett de­pres­sions­till­stånd. Ibland får jag för mig att Ka­ri Post­mas Katja in­te är rik­tigt frisk ut­an li­der av psy­kisk ohäl­sa.

Vo­kalt har av­gå­en­de ope­ra­che­fen Per Boye Han­sen be­satt rol­ler­na med näs­tan en­bart in­hems­ka sång­a­re, för­u­tom rys­sen Alex­ej Ko­sa­rev som Bo­ris (han gjor­de ock­så Sergej i La­dy Macbeth från

Mt­sensk för­ra sä­song­en i Oslo). Till Bo­ris stäl­ler Katja nu allt sitt hopp när de får en kär­leks­stund i träd­går­den, när ma­ken Tichon är bort­rest. Det­ta har Var­va­ra, fos­ter­barn hos Ka­ba­ni­chas, ord­nat. Men Bo­ris svi­ker hen­ne för han rår in­te på det so­ci­a­la tryc­ket, här i form av sin do­mi­ne­ran­de farbror, Di­koj, ut­an sänds bort på af­färs­re­sa. Katja av­slö­jar sitt äk­ten­skaps­brott och hen­nes en­da ut­väg nu är själv­mor­det.

I den­na fjär­de upp­sätt­ning som jag ser av Katja Ka­ba­no­va är flo­den Volga, som fly­ter fram in­te minst i mu­si­ken, från­va­ran­de. Ta­ket och väg­gar­na öpp­nar sig och scen­hyd­ra­li­ken för upp Katja till ett stup in­nan hon kas­tar sig flo­den. Slut­sce­nen är full­kom­ligt gast­kra­man­de. För Ka­ba­ni­cha är den so­ci­a­la fa­sa­den allt och hon har över­va­kat Katja med si­na ar­gus­ö­gon. Men här vän­der al­la hen­ne här ryg­gen, väg­gar­na sluts om hen­ne och hon blir en­sam kvar på sce­nen med li­ket och sin egen skam. Näs­tan out­härd­ligt att ta till sig.

Den tjec­kis­ke gäst­di­ri­gen­ten To­maš Ha­nus led­de Den Nors­ke Ope­ras or­kes­ter i ett tätt spel och med or­dent­ligt kraf­ti­ga ac­cen­ter som un­der­strök dra­mat än mer. Ock­så i en bra ba­lans med sång­ar­na, som al­la höll en myc­ket hög ni­vå. För min del var det­ta den star­kas­te ope­raupp­le­vel­sen den­na höst. Pre­miär 5 sep­tem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 28 sep­tem­ber 2015. Di­ri­gent: To­maš Ha­nus Re­gi: Wil­ly Dec­ker Sce­no­gra­fi och ko­stym: Wol­f­gang Guss­mann Ljus­de­sign: Hans To­elste­de So­lis­ter: Ka­ri Post­ma, Mag­ne Frem­mer­lid, Alex­ej Ko­sa­rev, He­ge Høi­sae­ter, Nils Ha­rald Sø­dal, Tone Kum­mer­vold, Thorbjørn Gul­brand­søy.

ge­nom­brotts­verk. Ett pro­gram­val värt var­ma ap­plå­der men ty­värr in­te från den sto­ra publi­ken; det var glest i bänkra­der­na re­dan vid den and­ra fö­re­ställ­ning­en som jag be­sök­te.

Den unga ne­der­länds­ka re­gis­sö­ren Lot­te de Be­er har ska­pat en stram och kon­cen­tre­rad upp­sätt­ning. Hon be­rät­tar själ­va histo­ri­en sak­ligt och lå­ter un­der­tex­ter­na ta­la för sig själ­va. Sce­no­gra­fin, av du­on Cle­ment & Sanôu, be­står av en stor grå­svart mo­no­lit som ro­te­rar på vridsce­nen, från vil­ken trap­por, dör­rar och an­nan rek­vi­si­ta fälls ut. Den bi­drar till kon­cent­ra­tio­nen i den pa­us­lö­sa upp­sätt­ning­en. Jéré­mie Rho­rer le­der Det Konge­li­ge Ka­pel och bi­drar med klang­lig och struk­tu­rell skär­pa.

Som Ar­mand gör Gert Hen­ning-jen­sen en preg­nant in­sats. Det finns än­nu mer te­nor­ex­pres­si­vi­tet att ta ut i den här rol­len, men den evigt unge Hen­ning-jen­sen över­ty­gar. Det gör ock­så Si­ne Bund­gaard som Ma­non, även om hon väl in­te får fram all den ly­ris­ka sen­su­a­lism som ton­sät­ta­ren lagt ner i hen­nes par­ti.

En egen­dom­lig­het: Gre­te Weills li­bret­to är skri­vet på tys­ka, vil­ket allt­så är ope­rans ori­gi­nal­språk, hand­ling­en ut­spe­lar sig i Pa­ris, och Kö­pen­hamn lig­ger i Dan­mark, men fö­re­ställ­ning­en sjungs på eng­els­ka! Hur tänk­te man?

He­ge Høi­sae­ter och Ka­ri Post­ma i Katja Ka­ba­no­va

Si­ne Bund­gaard och Gert Hen­ning-jen­sen

Scott Qu­inn och Na­ta­lya Ro­ma­niw i Vän­nen Fritz

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.