Tro­ja­ner­na

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - HAMBURGISCHE STAATSO­PER • RE­CEN­SENT: LENNART BRO­MAN­DER • FOTO: HANS JÖRG MICHEL www.staatso­per-ham­burg.de

Hector Ber­li­oz´ Tro­ja­ner­na be­står egent­li­gen av två se­pa­ra­ta ope­ror, Tro­jas er­öv­ring och Ae­ne­as i Kart­ha­go. De häng­er ihop ge­nom Ae­ne­as per­son, me­dan de egent­li­ga hu­vud­per­so­ner­na, Kas­sand­ra re­spek­ti­ve Di­do ald­rig möts. Den ena till­hör akt ett och två, den and­ra de tre av­lu­tan­de ak­ter­na. In­te ba­ra den­na dra­ma­tur­gis­ka kom­pli­ka­tion ut­an ver­kets väl­di­ga om­fatt­ning och krav på ex­tra­or­di­nä­ra re­sur­ser har gjort Tro­ja­ner­nas re­cep­tions­hi­sto­ria törn­be­strödd.

Ett kom­plett fram­fö­ran­de va­rar över sex tim­mar, och för den ver­sion Ham­bur­go­pe­ran valt att bör­ja sä­song­en med vän­de man sig till Ber­li­oz´ nu­ti­da ton­sät­tar­kol­le­ga Pa­scal Dusa­pin för att åstad­kom­ma nå­got mer kon­cen­tre­rat. Dusa­pins ”kort­ver­sion” räc­ker dock även den nä­ra fy­ra tim­mar men är funk­tio­nell och kon­se­kvent i sin ut­rens­ning av de fles­ta grand opéra-ar­ta­de in­sla­gen. Den sto­ra kö­ren har än­då någ­ra mäk­ti­ga in­sat­ser.

Ef­ter Si­mo­ne Youngs ti­o­å­ri­ga chefs­pe­ri­od i Ham­burg in­le­der nu hen­nes ef­ter­trä­da­re Kent Nagano sin tjänst med Tro­ja­ner­na – det här är en­dast den and­ra upp­sätt­ning­en av Tro­ja­ner­na i Ham­burg, där den förs­ta gång­en fram­för­des så sent som 1982.

Si­mo­ne Young ar­be­ta­de sär­skilt med att få upp or­kes­terns ni­vå, och Kent Nagano ut­nytt­jar ome­del­bart det ar­vet på bäs­ta vis. Or­kes­ter­klang­en är trans­pa­rent skik­tad, och in­te minst lyc­kas han fint stöd­ja sång­ar­na ut­an att ge av­kall på det or­kestra­la ut­tryc­ket. Fast som all­tid med Nagano öns­kar jag li­tet mer av li­del­se och dra­ma­tisk eld, även om den sto­ra du­et­ten mel­lan Di­do och Ae­ne­as är sen­su­ellt ex­pres­siv ock­så i or­kes­ter­di­ket.

Mi­chael Thal­hei­mer, mest känd som te­a­ter­re­gis­sör, har gjort en myc­ket stram iscen­sätt­ning, och kö­ren upp­trä­der rent ora­to­ri­e­mäs­sigt. Olaf Alt­manns sce­no­gra­fi be­står av två si­do­väg­gar och en väl­dig sväng­bar fond­vägg som en ko­los­sal mas­sa blod väl­ler ut över med ett kus­ligt smatt­ran­de ljud när det är dags för Tro­jas un­der­gång. Kas­sand­ras och Di­dos gestik är pa­te­tiskt te­a­tral à la Sa­rah Bern­hardt, me­dan Ae­ne­as på ett stark kon­tras­te­ran­de vis luf­sar runt som en ren trä­bock. Han fram­står som ett vil­je­löst red­skap för gu­dar­na, me­dan kvin­nor­na he­ro­iskt käm­par emot si­na obli­da öden. Thal­hei­mer gil­lar be­stämt in­te hjäl­tar, vil­ket är sym­pa­tiskt, men hur kun­de Di­do bli så in­ta­gen i den­na nol­la?

Ae­ne­as sjungs i al­la fall med akt­nings­värd brio av Torsten Kerl, även om han har si­na svå­rig­he­ter med det­ta ökänt trix­i­ga par­ti. Al­la mind­re rol­ler är väl­be­sat­ta – till ex­em­pel Pe­tri Lindroos som Nar­bal – och Cat­he­ri­ne Nag­lestad gör en Kas­sand­ra med vo­kalt stor­sla­get ut­spel.

Upp­sätt­ning­ens sto­ra stjär­na är dock Ele­na Zhid­ko­va som Di­do. Zhid­ko­vas dra­ma­tis­ka mez­zo är säll­synt tät, färg­rik och väl­fo­ku­se­rad, och en­bart i kraft av sin vo­ka­la lys­kraft do­mi­ne­rar hon de tre sista ak­ter­na. Hen­nes Di­do är full­kom­ligt hän­fö­ran­de.

BER­LI­OZ: TRO­JA­NER­NA

Pre­miär 19 sep­tem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 14 ok­to­ber 2015. Di­ri­gent: Kent Nagano Re­gi: Mi­chael Thal­hei­mer Sce­no­gra­fi: Olaf Alt­mann Ko­stym: Mi­chae­la Barth Ljus: Nor­man Plat­he So­lis­ter: Torsten Kerl, Kar­tal Ka­ra­ge­dik, Pe­tri Lindroos, Cat­he­ri­ne Nag­lestad, Ele­na Zhid­ko­va, Katja Pi­eweck, Ni­co­la Ama­dio.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.