Va­sco da Ga­ma

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DEUTSCHE OPER, BERLIN • RE­CEN­SENT: HEN­RY LARS­SON • FOTO: BET­TI­NA STÖSS

I sam­band med 150-års­min­net av Gi­acomo Mey­er­be­ers död 1864 har nu Deutsche Opers sto­ra pro­jekt med ett an­tal av den Ber­lin­föd­de ton­sät­ta­rens ope­ror ta­git fart. För­ra hös­ten gav man i Phil­har­mo­ni­en Di­no­rah kon­ser­tant med Patri­zia Cio­fi i ti­tel­rol­len. I höst har Va­sco da Ga­ma haft pre­miär för att näs­ta år föl­jas av Hu­ge­not­ter­na och där­ef­ter Pro­fe­ten, al­la i nyupp­sätt­ning­ar. Ett se­mi­na­ri­um, in­klu­si­ve en ut­gi­ven pub­li­ka­tion, kal­lat ”Eu­ro­pa war se­in Bay­reuth”, där oli­ka aspek­ter av Mey­er­be­ers ope­ra­ska­pan­de be­lysts, har ock­så hål­lits.

Al­la ope­ror föl­jer den nya Mey­er­be­erut­gå­van. Va­sco da Ga­ma, som ha­de sin mo­der­na ur­pre­miär ef­ter den nya ut­gå­van i Chem­nitz vå­ren 2013 (se OPE­RA 3/13), kal­la­des ti­di­ga­re Afri­kans­kan. Men det var in­te Mey­er­be­ers egen be­näm­ning på ope­ran, vars långa till­komst­histo­ria i sam­ar­be­te med li­bret­tis­ten Eugè­ne Scri­be går till­ba­ka än­da till slu­tet av 1830-ta­let.

Afri­kans­kan urupp­för­des först 1865, året ef­ter ton­sät­ta­rens död och då med ett kraf­tigt för­kor­tat spel­ma­te­ri­al sam­man­ställt av den bel­gis­ke mu­sik­fors­ka­ren Franço­is-jo­seph Fé­tis. Un­der 1800-ta­lets and­ra hälft äg­de den­na grand opéra med sin ex­o­tis­ka hand­ling och si­na ex­tra­va­gan­ta körsce­ner en enorm po­pu­la­ri­tet in­nan tids­an­dan och en allt­mer till­ta­gan­de an­ti­se­mi­tism mer el­ler mind­re för­pas­sa­de Mey­er­be­er ut ur ope­ra­histo­ri­en. Fort­sätt­nings­vis kom­mer ope­ran allt­så att he­ta Va­sco da Ga­ma i takt med att det nya upp­fö­ran­de­ma­te­ri­a­let tas i bruk.

Till skill­nad från Chem­nit­zupp­sätt­ning­en med sin mi­nu­ti­ö­sa re­do­vis­ning av all be­va­rad mu­sik av Mey­er­be­er, har man i ny­pro­duk­tio­nen på Deutsche Oper gjort vis­sa stryk­ning­ar, främst i ba­lett­mu­si­ken. Spel­ti­den är än­då när­ma­re fy­ra tim­mar och be­rättar­tem­pot med si­na många mu­si­ka­liskt skö­na en­sem­ble­sce­ner får nog sä­gas va­ra mer episkt lång­samt än ac­tion­fyllt.

Den bul­ga­ris­ka re­gis­sö­ren Ve­ra Ne­mi­ro­va har för­lagt hand­ling­en med den be­röm­de upp­täckts­re­san­den Va­sco da Ga­mas och den­nes bå­da upp­dik­ta­de kär­leks­mo­at­jé­er i nå­got slags sti­li­se­rad nu­tid. I den in­le­dan­de arian vi­su­a­li­se­rar någ­ra vik­ta pap­pers­bå­tar den por­tu­gi­sis­ka adels­da­men Ines läng­tan ef­ter den se­dan två år på ha­ven för­svun­ne Va­sco. När den­ne kom­mer till­ba­ka har han med sig sla­vin­nan Se­li­ca som pre­sent, i själ­va ver­ket en in­disk drott­ning som i sin tur för­äls­kat sig i Va­sco och som i ope­rans and­ra del själv upp­trä­der som härs­ka­rin­na på hem­ma­plan.

Välv­da skepps­mas­ter med his­sa­de se­gel fun­ge­rar även som ku­pol­tak i de por­tu­gi­sis­ka och ka­tols­ka hög­re­stånds­mil­jö­er­na med si­na pam­pigt uni­for­me­ra­de körsce­ner, ly­san­de fram­för­da av Deutsche Opers kör med för­stärk­ning un­der den ita­li­ens­ke di­ri­gen­ten och Mey­er­be­e­ren­tu­si­as­ten En­ri­que Maz­zo­la. Det är en at­trak­tiv, ge­nom­ar­be­tad sce­no­gra­fi sig­ne­rad Jens Ki­li­an som fi­nur­ligt an­vän­der sig av en höj- och sänk­bar kar­ta som även kan tjä­na som bord och golv. Tills den i ver­ti­kallä­ge i sce­nen hos in­di­er­na pre­sen­te­rar en bloms­ter­bädd som i sin de­talj­ri­ke­dom och si­na bul­li­ga kan­ter allt för myc­ket för tan­kar­na till en jät­te­lik piz­za slice.

Ne­mi­ro­vas am­bi­tion att med kul­tur­re­la­ti­vis­tiskt nit un­der­stry­ka ope­rans an­ti­ko­lo­ni­a­la bud­skap rub­bar ty­värr den in­tres­san­ta ba­lans som finns i Scri­bes li­bret­to be­träf­fan­de kri­tik av fa­na­tism och grym­he­ter var helst de dy­ker upp. Ingalun­da ba­ra hos de por­tu­gi­sis­ka ko­lo­ni­al­fa­rar­na allt­så (som här av pre­stigeskäl mot­sät­ter sig Va­scos vi­da­re upp­täckts­fär­der), ut­an även hos Brah­mas strids­lyst­na och spjut­be­väp­na­de in­di­er. Men att i vå­ra da­gar för­sö­ka un­dand­ra sig nå­gon typ av post­ko­lo­ni­al be­ar­bet­ning av ope­rans in­ne­håll, som på det he­la ta­get än­då är för­hål­lan­de­vis dis­kret, kanske ter sig ogör­ligt?

Ano­ny­ma sta­tis­ter, be­stå­en­de av hip­pi­es och di­ver­se mi­no­ri­te­ter av oli­ka ku­lö­rer, en del be­slö­ja­de, ut­gör nå­gon slags dif­fus mas­sa, som Va­sco i slut­sce­nen väl ska fram­stå som en pre­sum­tiv Che Gu­e­va­ra­lik­nan­de le­da­re för? Ines syns seg­la so­lo­kvist till­ba­ka till sitt hem­land i den jät­te­li­ka pap­pers­bå­ten. Var­för Se­li­ca då i slut­sce­nen ska dö en ut­dra­gen kär­leks­död för Va­scos skull un­der den gif­ti­ga man­zil­la­bus­ken blir i det­ta sam­man­hang li­te obe­grip­ligt.

Skepps­brot­tet med på­föl­jan­de kulspru­te­mas­sa­ker ut­förd av ji­ha­dist­lik­nan­de sjö­rö­va­re för­an­led­de sprid­da bu­rop från publi­ken. Det bru­ta­la tvångs­do­pet av Se­li­ca i Ines bröl­lops­scen (finns in­te med i hand­ling­en) ted­de sig ock­så näs­tan grym­ma­re än in­di­er­nas bloms­terom­gär­da­de döds­för­driv­ning av por­tu­gi­ser­na ut i de gif­ti­ga man­zil­la­bus­kar­na.

Ro­ber­to Alag­na sjöng det krä­van­de ti­tel­par­ti­et med spänst och vo­kal frä­schör. Kanske att höjd­to­ner­na ha­de mat­tats nå­got för den­ne 52-åring när det var dags för den kän­da pa­ra­di­sa­ri­an, som här allt­så pre­sen­te­ras i sitt sam­man­hang med kör och ca­ba­let­ta, men in­le­vel­sen var mag­ni­fik.

Sop­hie Koch sjöng Se­li­ca med fyl­lig mez­zo­klang och emel­lanåt nå­got avig an­sats i de plöts­li­ga höjd­to­ner som finns i det­ta svår­be­mäst­ra­de par­ti. Den por­tu­gi­sis­ka över­klass­da­men Ines ge­stal­ta­des ut­trycks­fullt, men med ten­dens till sva­ji­ga höjd­to­ner, av den ge­or­gis­ka so­pra­nen Ni­no Machaid­ze. Även den unge ame­ri­kans­ke ba­ry­to­nen Seth Ca­ri­co som den äre­gi­ri­ge Don Pedro var över­ty­gan­de. Den störs­ta vo­ka­la över­rask­ning­en var den tys­ke bas­ba­ry­to­nen Markus Brück som Se­li­cas ka­rak­tärs­sam­man­sat­te slav­kol­le­ga Nelusco. En stäm­ma med im­po­ne­ran­de vo­kal täck­ning. Är det in­te snart dags för nå­got av vå­ra svens­ka ope­ra­hus att ta sig en titt på den nya Mey­er­be­erut­gå­van för att se vad den kan ha att er­bju­da?

MEY­ER­BE­ER: VA­SCO DA GA­MA

Pre­miär 4 ok­to­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 7 ok­to­ber 2015. Di­ri­gent: En­ri­que Maz­zo­la Re­gi: Ve­ra Ne­mi­ro­va Sce­no­gra­fi: Jens Ki­li­an Ko­stym: Ma­rie-thérè­se Jos­sen So­lis­ter: Ro­ber­to Alag­na, Ni­no Machaid­ze, Sop­hie Koch, Seth Ca­ri­co, Andrew Har­ris, Markus Brück.

Ni­no Machaid­ze och Ro­ber­to Alag­na

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.