Herr re­dak­tör

Gen­mä­len till ar­ti­kel i Tid­skrif­ten OPE­RA nr 4/15

Tidskriften OPERA - - Herr Redaktör - Herr re­dak­tör! Bäs­te Jo­han Käll,

Ett stort tack till Jo­han Käll för att han i se­nas­te num­ret av OPE­RA rev i or­dent­ligt om det nu­me­ra ona­tur­li­ga lju­det i Dal­hal­la. Al­la vet ju att “gre­jen” med det Dal­hal­la som Mar­ga­re­ta Del­le­fors ska­pa­de var att ing­en för­stärk­ning be­hövs. Kalk­brot­tets di­men­sio­ner och berg­väg­gar­nas struk­tur ger den­na scen uni­ka egen­ska­per för ope­ra. Och det var ju för att kun­na ge ope­ra­fö­re­ställ­ning­ar med ex­cep­tio­nell ljud­kva­li­tet som Dal­hal­la­pro­jek­tet med ent­re­pre­nö­rens enor­ma en­ga­ge­mang och en­vis­het för­des i hamn! Men med di­ver­se bygg­nads­tek­nis­ka subop­ti­me­ring­ar för att till­go­do­se helt and­ra krav än opera­verk­sam­he­ten stäl­ler, har det uni­ka se­dan länge ra­se­rats. Dock kan jag för­stå att re­cen­sen­ter (och kanske t.o.m. Mar­ga­re­ta Del­le­fors) un­der­lå­ter att uppre­pa det­ta tris­ta för­hål­lan­de, när man får upp­le­va en Tu­ran­dot-fö­re­ställ­ning på så hög konst­när­lig ni­vå som den i som­ras. Jan Isoz, Stock­holm ef­ter in­spel­ning­en av Stjär­nor­nas krig, dels och fram­för allt – den f.d. na­tur­li­ga aku­sti­ken ha­de på­ver­kats och var nu ett min­ne blott. Det ha­de en­ligt upp­gift fab­ri­ce­rats av brö­der­na Park som haft upp­drag av Dal­hal­la ifrån be­gyn­nel­sen – dock ald­rig som aku­sti­ker ut­an som ljud­tek­ni­ker.

När fö­re­ställ­ning­en av Troll­flöj­ten kom i gång blev jag choc­kad. Den Mo­zarts­ka mu­si­ken ha­de ing­en chans att klinga längst bak där or­kes­tern satt. Rös­ter­na kling­a­de in­te läng­re som de skul­le och in­te all­tid från det stäl­le där sång­a­ren stod. Di­ri­gen­ten mås­te stå med ryg­gen mot scen och publik.

Dal­hal­la har ett ut­märkt or­kes­ter­di­ke fram­för sce­nen el­ler – kanske man ska sä­ga – man ger ett mind­re djup åt sce­nen till för­mån för di­ket. Det­ta är upp­värmt ge­nom berg­vär­me från 180 me­ters djup och di­men­sio­ne­rat för upp till 90 man. Det har va­rit en suc­cé hos al­la gäs­tan­de or­kest­rar och di­ri­gen­ter. Men ut­an det akus­tis­ka ta­ket är det svårt för sång­ar­na att gö­ra sig hör­da. Nu är sång­ar­na helt be­ro­en­de av mik­ro­fo­ner.

Det­ta kan lätt åt­gär­das – det är en frå­ga om att åter­stäl­la det som en gång var och allt­så en frå­ga om peng­ar – men det be­hö­ver in­te till när­mel­se­vis bli så dyrt som det­ta nya gräs­li­ga tak, som kostat 9 mil­jo­ner. Mar­ga­re­ta Del­le­fors, Dal­hal­las grun­da­re och dess he­dersord­fö­ran­de

kalk­brot­tet. Det hon upp­täck­te var en grund­klang med uni­ka akus­tis­ka kva­li­te­ter i ett kalk­brott som för­u­tom sin skön­het ha­de en geo­met­risk ut­form­ning som skul­le pas­sa per­fekt för en are­na för ope­ra och konstmusik. Det dju­pa brot­tet och dess pla­ce­ring i sko­gen gav en tyst­nad som of­tast sak­nas i de sto­ra an­ti­ka are­nor­na i Ita­li­en och Gre­kland. Vad Del­le­fors kanske in­te in­såg var att hon upp­täckt nå­got all­de­les unikt. Just den lång­sträck­ta ut­form­ning­en, vat­ten­spe­geln och fram­för allt berg­väg­gar­nas form och struk­tur ut­gör en syn­ner­li­gen lyc­kad kom­bi­na­tion av för­ut­sätt­ning­ar för en fan­tas­tisk aku­stik. Fak­tum är att nå­got lik­nan­de knap­past går att hit­ta, åt­minsto­ne in­te nå­got som kan pas­sa för en are­na med en så stor publik.

Att för­ut­sätt­ning­ar­na var go­da in­ne­bar in­te att det ome­del­bart blev en fun­ge­ran­de scen. Själv kom jag att an­li­tas som aku­stikråd­gi­va­re i en and­ra fas un­der se­na­re de­len av 1990-ta­let. Un­der ett an­tal år kom Dal­hal­la att ut­veck­las på fle­ra om­rå­den. Un­dan för un­dan bygg­des en akus­tiskt ut­for­mad sce­nin­ram­ning, back­sta­geut­rym­men i di­rekt an­slut­ning till sce­nen, or­kes­ter­di­ke samt re­stau­rang och pub­li­ka to­a­let­ter, m.m. In­för åter­in­vig­ning­en år 2000 ha­de även sa­long­en byggts ut till cir­ka 4 000 plat­ser. Al­la om- och till­bygg­na­der in­rik­ta­des på att ta till va­ra och ut­veck­la de akus­tis­ka för­hål­lan­de­na och op­ti­me­ring gjor­des med hjälp av si­mu­le­ring av aku­sti­ken i 3D-mo­dell. Det­ta gäll­de även de de­lar av ber­get som be­höv­de ju­ste­ras för att ska­pa den stör­re sa­long­en.

Då slut­li­gen det nya plast­ta­ket med sin op­ti­me­ra­de form kom på plats kun­de man kon­sta­te­ra att nu fun­ge­ra­de den­na scen per­fekt för ope­ra ut­an att sång­ar­na be­höv­de för­stär­kas via hög­ta­le­ri. För en ut­om­huspublik på 4 000 per­so­ner är det­ta nå­got helt unikt och fram­för allt ha­de klang­en kva­li­te­ter som man knap­past kan hit­ta nå­gon an­nan­stans. För­u­tom den fi­na grund­klang som Mar­ga­re­ta Del­le­fors upp­täckt någ­ra år ti­di­ga­re, så kun­de man gläd­jas åt god tyd­lig­het från sce­nen, per­fekt ba­lans mel­lan sång­a­re och or­kes­ter, jämn ljudsprid­ning till al­la publik­plat­ser, fin or­kes­ter­ba­lans och en varm or­kes­ter­klang. Ja, allt ha­de bli­vit så bra som det kun­de bli och många an­ti­ka are­nor som bli­vit kän­da för sin aku­stik kom verk­li­gen i skug­gan av Dal­hal­la.

På Dal­hal­las hem­si­da kan man fort­fa­ran­de lä­sa un­der ru­bri­ken ”Na­tur­ligt grön aku­stik”: De fles­ta ope­ra­fö­re­ställ­ning­ar­na kan där­med fram­fö­ras helt ut­an för­stärk­ning via mik­ro­fo­ner och hög­ta­la­re. Den­na text stäm­de helt un­der pe­ri­o­den 2000–08, men se­dan ett nytt fast tak mon­te­rats upp mås­te man nu­me­ra fram­fö­ra ope­ra med mik­ro­fon­för­stärk­ning. Det nya tak som stod fär­digt 2009 ha­de kon­stru­e­rats en­bart med tan­ke på hög­ta­lar­för­stärk­ta fö­re­ställ­ning­ar och ut­an in­bland­ning av aku­sti­ker el­ler ti­di­ga­re ar­ki­tek­ter. På­stå­en­det på hem­si­dan är så­le­des helt fel lik­väl som på­stå­en­det att al­la ope­ra­fö­re­ställ­ning­ar all­tid va­rit för­stärk­ta på nå­got sätt.

Det som är be­klag­ligt är att man med det nya ta­ket för­stört den na­tur­li­ga aku­stik som man ar­be­tat med att åstad­kom­ma och som gjor­de Dal­hal­la helt unik. Po­ten­ti­a­len i det tror jag ing­en rik­tigt fat­ta­de. Nu lig­ger det lju­dan­de re­sul­ta­tet i hän­der­na på en ljud­tek­ni­ker. Men det går att åter­stäl­la – om man verk­li­gen vill. Och det be­hö­ver in­te gå ut över po­pu­lär­mu­si­ken, det har vi kun­nat vi­sa i de kon­sert­hus som byggts un­der se­na­re tid. Det hand­lar ”ba­ra” om ta­ket. Jan-inge Gustafs­son Aku­sti­kon/nor­con­sult AB

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.