Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd -

VI­VAL­DI: IL FAR­NA­CE Pri­na, Ne­si, Ma­me­li, Ga­lou, Castel­la­no, Sta­ve­land, D'agu­an­no. Or­chest­ra of the Mag­gio Mu­si­ca­le Fi­o­ren­ti­no/sar­del­li Re­gi: Mar­co Gan­di­ni Sce­no­gra­fi: Ita­lo Gras­si Dy­na­mic 37670 [2 DVD]

Nå­got som lig­ger ba­roc­ko­pe­ran i fa­tet, allt­mer vart­ef­ter den klas­sis­ka all­män­bild­ning­en ha­ve­re­rar, är då­ti­dens kän­ne­dom om den klas­sis­ka histo­ri­en och my­to­lo­gin. Ja, nu var ju publi­ken be­grän­sad till de hög­re stån­den, men i takt med att ope­ran har nått en allt bre­da­re publik, häng­de sko­lan med till åt­minsto­ne för ett par de­cen­ni­er se­dan.

An­to­nio Vi­val­dis ope­ra Il Far­na­ce för­hål­ler sig nu myc­ket löst till den hi­sto­ris­ke Phar­na­ces av Pon­tus (förs­ta år­hund­ra­det fö­re Kristus, son till Mitri­da­tes VI), som dels för­de krig mot Cae­sar, dels tog mak­ten från sin far. I Vi­val­dis ope­ra har Far­na­ce för­lo­rat sla­get mot Pom­peo och för att und­gå att fal­la i den­nes hän­der beordrar han sin fru Ta­mi­ri att dö­da de­ras son och se­dan be­gå själv­mord. Far­na­ces sys­ter Selin­da är till­fång­a­ta­gen av ro­mar­na och spe­lar ut två av des­sa mot varand­ra för att sö­ka räd­da sin bror.

Nå, det he­la slu­tar lyck­ligt, även om Ta­mi­ri ett ögon­blick tror att hen­nes son är död. Fler än Vi­val­di gjor­de ope­ra på den här histo­ri­en (Cal­da­ra, Vin­ci), och Vi­val­di själv om­ar­be­ta­de ope­ran in­te mind­re än åt­ta gång­er un­der el­va år. Det finns ett par ti­di­ga­re in­spel­ning­ar (Jor­di Sa­valli, Di­e­go Fa­so­lis), men ing­en ver­sion är den and­ra lik. Fö­re­lig­gan­de dvd är ut­gå­van från 1738, som Vi­val­di ald­rig hann upp­le­va och som sak­nar en tred­je akt. I Flo­rens val­de man att av­slu­ta med ope­rans mest be­röm­da aria – ”Ge­li­do in og­ni ve­na”.

Vi­val­di an­vän­de sig av oli­ka slags ari­or i en­lig­het med ti­dens sed. Det hand­lar om dem som sjungs d'agi­li­tà (för kri­ga­re), el­ler om aria pa­te­ti­ca (för äls­kan­de) och det som låg mel­lan des­sa yt­ter­lig­he­ter, ga­lan­te, el­ler di mez­zo ca­rat­te­re. För­mod­li­gen är det där­för som re­gis­sö­ren Mar­co Gan­di­ni lå­ter so­lis­ter­na stå fram­för not­ställ, när de ex­e­kve­rar de of­ta myc­ket kropps­li­ga ari­or­na. I öv­rigt är sce­nen byggd runt or­kes­ter­di­ket med di­ver­se ställ­ning­ar, lys­rör som re­ser sig ver­ti­kalt el­ler lig­ger ho­ri­son­tellt och en­sta­ka pro­jek­tio­ner i fon­den. De se­na­re vi­sar frag­ment av ro­mers­ka lämningar, möj­li­gen en il­lust­ra­tion av ope­rans frag­men­ta­ris­ka till­stånd.

Upp­sätt­ning­en le­ver tack va­re sång­a­re och or­kes­ter­spel. Fe­de­ri­co Maria Sar­del­li ska­par luf­ti­ga klang­er med fin svikt som bär sång- ar­nas över­lag myc­ket go­da in­sat­ser. Mez­zo­so­pra­nen Ma­ry-el­len Ne­si gör ti­tel­rol­len med stort en­ga­ge­mang, hen­nes tä­ta röst ger Far­na­ce god auk­to­ri­tet. De bå­da contraal­tar­na, So­nia Pri­na (Ta­mi­ri) och Del­p­hi­ne Ga­lou (Bere­nice), lik­som so­pra­nen Ro­ber­ta Ma­me­li (Gi­la­de) har al­la en dra­ma­tisk nerv i si­na väl­fo­ku­se­ra­de rös­ter. Mju­kast är Lo­ri­a­na Castel­la­nos mez­zo­so­pran i rol­len som Selin­da, en egen­skap som pas­sar hen­nes roll som in­tri­ge­ran­de sup­pli­kant.

De bå­da te­no­rer­na har mind­re rol­ler, Mag­nus Sta­ve­land (Aqui­lio) och Ema­nu­e­le D’agu­an­no (Pom­peo), men de gör fi­na in­sat­ser i den­na nå­got frag­men­ta­ris­ka men mu­si­ka­liskt dra­ma­tis­ka ope­ra. Fram­för allt är det tre ari­or som stic­ker ut. Vid si­dan av den re­dan nämn­da och mest kän­da ”Ge­li­do in og­ni ve­na”, så har vi den fu­ri­o­sa ”Ge­mo in a pun­to tre­mo”, som Far­na­ce sjung­er och den vack­ras­te, Bere­ni­ces ”Amo­ro­sa e men ira­ta”. Samt­li­ga ur and­ra ak­ten. Claes Wah­lin HÄN­DEL: AD­ME­TO Rex­roth, Lich­tenste­in, Bach, Mead, Nol­te, Hirsch, Vog­ler. Hän­del­fest­spie­lor­ches­ter Hal­le/ar­man Re­gi: Ax­el Köhler Sce­no­gra­fi: Ro­land Ae­sch­li­mann Art­haus Mu­sik 109067 [2 DVD, 1 Blu­ray, 2 CD]

Kon­kur­ren­sen tar sig emel­lanåt egen­dom­li­ga ut­tryck. Den­na ut­gå­va av Hän­dels vack­ra ope­ra Ad­me­to har in­te ba­ra dvd-ski­vor ut­an dess­utom en blu-ray och cd-ski­vor. Var­för? Om man nu har den ena spe­la­ren så är man för­mod­li­gen in­te in­tres­se­rad av den and­ra. Att bi­fo­ga ope­ran som cd är kanske mer be­grip­ligt, om det nu in­te vo­re så att des­sa en­bart in­ne­hål­ler ari­or­na. För den som kan ope­ran el­ler häng­er med i de ita­li­ens­ka re­ci­ta­ti­ven, där hand­ling­en ju för­sig­går, blir åt­minsto­ne för­vå­nad. Åter­står den som en­dast vill hö­ra ari­or­na.

När man se­dan tar del av upp­sätt­ning­en så skul­le en miss­tänk­sam lyss­na­re kanske tro att ut­gå­vans al­la me­di­e­for­mat hand­lar om kom­pen­sa­tion. Det är näm­li­gen en för­skräck­lig iscen­sätt­ning. Ax­el Köhler, själv counter­te­nor, står för re­gin av den­na histo­ria om kung Ad­me­to, som svä­van­de mel­lan liv och död får gu­da­beske­det att en­dast en när­stå­en­des of­fer kan räd­da hans liv. Al­ces­te, hu­strun, kän­ner plik­tens krav och tar sitt liv. Så tar en kon­ven­tio­nell histo­ria om för­äls­kel­ser

mel­lan per­so­ner­na vid. Ad­me­to tve­kar mel­lan An­tigo­na och den snart åter­upp­väck­ta Al­ces­te (Her­cu­les, Er­co­le, har fix­at den sa­ken). Så har vi Tra­si­me­de som vill ha An­tigo­na, etc.

När det be­gav sig 1727 sjöng de då upp­bur­na och hårt kon­kur­re­ran­de sopra­ner­na Faus­ti­na Bor­do­ni Al­ces­te och Fran­ce­sca Cuz­zo­ni An­tigo­na. Dess­utom gjor­de Se­ne­si­no, kastra­ten, Ad­me­to; en­ligt hör­sä­gen hos Charles Bur­ney var Se­ne­si­no i sitt es­se i rol­len. Dit når väl in­te Matthias Rex­roth i den­na in­spel­ning, men hans counter­te­nor är vac­ker och har god styr­ka. An­nars är so­lis­ter­na bra om än säl­lan fan­tas­tis­ka. Ro­me­lia Lich­tenste­in som Al­ces­te har en mjuk, väl fo­ku­se­rad so­pran, me­dan Mecht­hild Bachs An­tigo­na får en nå­got mer ljuv klang. Stort in­tryck gör Rai­mund Nol­te som Er­co­le, en bas­ba­ry­ton med svär­ta, dess­utom rör han sig som en ma­fi­o­so i rol­len. Ho­ward Ar­man di­ri­ge­rar Hän­del­fest­spe­lens or­kes­ter med god käns­la, även om svik­ten kun­de va­ra mer preg­nant.

Ja, upp­sätt­ning­en då. Den är allt­så för­skräck­lig, ett ex­em­pel på tysk re­gi­te­a­ter när den är som sämst. Här har vi sjuk­hus­mil­jö­er, gangs­ters, po­li­ser, bloms­ter­bu­ket­ter (An­tigo­na job­bar som träd­gårds­mäs­ta­re) och en sli­ten bil som bac­kas in, up­pen­bar­li­gen ben­sin­dri­ven, samt mitt i allti­ho­pa en fon­tän. Till det­ta ett rö­rel­se­möns­ter hos so­lis­ter­na som kom­bi­ne­rar ba­roc­kens gestik med ett slags släng­ig nu­tids­ko­re­o­gra­fi. Upp­sätt­ning­en är helt en­kelt ful, men ut­an att den­na brist på ögon­fäg­nad har nå­gon funk­tion. Pro­gram­häf­tets på­stå­en­de att det­ta skul­le gö­ra hand­ling­en möj­lig att iden­ti­fi­e­ra sig med för en mo­dern publik, le­der till frå­gan hur den publi­ken ser ut. Men den bär syn för sä­gen om att en tysk­ta­lan­de publik i förs­ta hand lyss­nar, i and­ra hand tit­tar. I Frank­ri­ke är det guds­ke­lov tvärtom.

Det är alls ing­et fel i att mo­der­ni­se­ra upp­sätt­ning­ar, Pe­ter Sel­lars vet hur få dem att fun­ge­ra. Ax­el Köhler gör det in­te. Bäst är allt­så att hit­ta en ren cd-ut­gå­va, gär­na med re­ci­ta­ti­ven. För mu­si­ka­liskt är det vac­kert. Claes Wah­lin

KUNG­LI­GA OPE­RAN ope­ran.se Bilj. tfn: 08-791 44 00

Puc­ci­ni La Bo­hè­me: 26, 28, 30/11, 3, 6, 26, 28, 30/12, 8/1, 11, 14, 16, 18, 20, 27, 30/1, 4, 6, 11, 22, 28/2.

Mo­zart Don Gio­van­ni: 23, 25, 27/1.

Lin­dahl Min mam­ma är en dra­ke (Ro­tun­dan): 28/11, 1/12, 2, 4, 5/12.

Mo­zart Fi­garos bröl­lop: 9/12 nypre­miär, 11, 17, 29/12, 7, 10, 13, 15, 19, 25, 31/1.

Börtz Me­dea: 23/1 ur­pre­miär, 29/1, 1/2, 5, 8, 13, 18, 21, 26/2.

Wagner Par­si­fal: nypre­miär 27/2. GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN ope­ra.se Bilj. tfn: 031-13 13 00

Janácˇek Fal­let Makro­pu­los: 29/11, 3, 6, 9, 12/12, 16, 24/1, 5/2.

Gers­hwin Crazy for you (mu­si­kal): 27, 28/11, 4, 5, 27, 29, 30, 31/2, 9, 20, 23, 28, 29, 30/1, 2, 12, 20, 24, 25, 28/2.

Ahl­sell, Lun­dqvist, Wäng­dahl, Jultrad-i-ti­on: 16, 18, 19, 20/12.

Mo­zart Fi­garos bröl­lop: 17/1 nypre­miär, 22, 31/1, 4, 7, 10, 14/2.

Puc­ci­ni Ma­da­me But­ter­fly: 13/2 pre­miär, 17, 27/2. MAL­MÖ OPE­RA OCH MU­SIK­TE­A­TER mal­moo­pe­ra.se Bilj. tfn: 040-20 85 00

Tjaj­kov­skij Eu­gen One­gin: 27/12,2,7,10,16,20/1.

Berlin Top Hat (step­mu­si­kal): 22, 24, 25, 26, 27, 29/11, 3, 5, 6, 11, 12, 13/12.

Fjell­ström Tu­sen och en natt: 26, 27/12, 3/1, 6, 9, 14/1.

El­ton John Bil­ly El­li­ot (mu­si­kal): 13/2 Sve­ri­ge­pre­miär, 17, 18, 19/2.

Loewe My Fair La­dy (mu­si­kal): 18/2 pre­miär på Helsing­borgs stads­tea­ter, på Mal­mö Ope­ra 24/2, 25, 26, 27, 28/2.

6/2 PÅ SI­CI­LI­EN/PA­JAZ­ZO Ma­sacag­ni/le­on­ca­val­lo. D: Lu­i­si. Ur­ma­na, Lee, Maestri, Alag­na, Frit­to­li, Gagnid­ze. Di­rekt­sänd­ning från Metro­po­li­tan, New York.

13/2 MA­DA­ME BUT­TER­FLY Puc­ci­ni. D: Oï­da. Nan Yoon, Pu­en­te, Gi­o­tas, M. Persson. Di­rekt­sänd­ning från Gö­te­borgso­pe­ran.

20/2 ME­DEA Börtz. D: P. Ring­borg. Vet­ter, Fred­riks­son, Eklöf, Végh, Ele­by, Björ­ling Ry­gert. Fö­re­ställ­ning­ar i feb­ru­a­ri, Kung­li­ga Ope­ran, Stock­holm.

Änt­li­gen en ny Bir­git-anek­dot! Frun har läst den nyut­kom­na bi­o­gra­fin över Set Svanholm och fann föl­jan­de ku­ri­o­si­tet om den för­re Metro­po­li­tan­che­fen Ru­dolf Bing och Bir­git Nilsson:

Nilsson var en av Metro­po­li­tans ut­länds­ka ar­tis­ter som be­sök­te sam­ma re­vi­sor som Svanholm för att få hjälp med si­na de­kla­ra­tio­ner. I USA får fa­mil­je­för­sör­ja­ren skat­te­lätt­na­der för ma­ka el­ler ma­ke och min­derå­ri­ga barn, som kal­las ”de­pen­dents” i skat­te­sam­man­hang. När re­vi­sorn frå­ga­de Nilsson om hon ha­de någ­ra ”de­pen­dents” för­stod hon först in­te vad som me­na­des. Re­vi­sorn för­kla­ra­de tål­mo­digt att det var per­so­ner som var eko­no­miskt be­ro­en­de av hen­ne. ”O ja”, sva­ra­de Nilsson, ”det skul­le i så fall va­ra Mr Bing”.

Att sam­ta­la med er­far­na scen­tek­ni­ker kan va­ra myc­ket ro­ligt, kon­sta­te­ra­de Frun härom­da­gen. De kan ha en stor go­dis­skål full av ro­li­ga anek­do­ter. Den­na scen­tek­ni­ker – låt oss kal­la hen­ne Li­sa – har ar­be­tat i de­cen­ni­er i ett ope­ra­hus, och Frun väl­jer att åter­ge två av de läck­ras­te ka­ra­mel­ler­na: skul­le he­la de­ko­ren till akt 3 åka ut. Från and­ra hål­let kom Li­sa ång­an­de med de­ko­ren till akt 4, som åk­te in au­to­ma­tiskt. Li­sa var dock så skick­lig att hon kun­de avvär­ja den värs­ta fron­talkroc­ken med Kal­le, som an­nars skul­le ha ham­nat un­der he­la de­ko­ren till akt 4 – då ha­de ju Kal­le bli­vit platt. Men döm om Li­sas för­vå­ning när Kal­le in­om någ­ra se­kun­der kom­mer in från and­ra hål­let, be­fri­ad från tejp och de­kor­de­lar, för att helt en­ligt sche­mat hjäl­pa Li­sa att fixa till akt 4. Det en­da Kal­le väs­te var: ”Jag vill in­te job­ba på den här skit­te­a­tern läng­re!”

Vid ett an­nat till­fäl­le på sam­ma te­a­ter spe­la­des det så of­ta olycks­drab­ba­de ver­ket Tru­ba­du­ren. Li­sa satt i ku­lis­ser­na och vän­ta­de på en pass­ning vid en rök­ma­skin un­der på­gåen­de fö­re­ställ­ning. I sam­ma ku­liss­ga­ta satt en an­nan scen­tek­ni­ker som vi kal­lar Curt. Det var någ­ra mi­nu­ter tills mo­men­tet skul­le ut­fö­ras, så Curt vis­ka­de till Li­sa att han ha­de ett ir­ri­te­ran­de skägg­strå på sin an­nars slätra­ka­de ha­ka. Ha­de Li­sa möj­li­gen en tång så att han kun­de klip­pa bort det? Det ha­de Li­sa, men det en­vi­sa strå­et vil­le in­te för­svin­na. Ha­de Li­sa en tän­da­re då, så kun­de han brän­na bort det? Li­sa på­pe­ka­de det olämp­li­ga i det­ta, men Curt me­na­de att skägg­strå­et var så fruk­tans­värt stö­ran­de. Li­sa lang­a­de fram tän­da­ren och Curt bör­ja­de brän­na bort den mot­strä­vi­ga an­sikts­be­hå­ring­en. Men det bar sig in­te bätt­re än att det tog eld i näs­hå­ren. En stor rök­pe­la­re stod ut ifrån hans näs­bor­rar. I sam­ma ögon­blick kom den tek­nis­ke che­fen för­bi med någ­ra pro­mi­nen­ta gäs­ter. Hans av­sikt var att vi­sa gäs­ter­na hur duk­tig hans per­so­nal var un­der på­gåen­de fö­re­ställ­ning. Hur myc­ket ha­de de egent­li­gen sett av det­ta spek­ta­kel? Che­fen tap­pa­de be­sin­ning­en och väs­te till Curt och Li­sa: – idi­o­ter!, var­på han av­vek med sitt säll­skap. Även Li­sa fick pro­blem med si­na näs­bor­rar. Ef­tersom hon in­te fick skrat­ta så att det hör­des in på sce­nen, tving­a­des hon kvä­va skrat­tet så till den mil­da grad att hon blöd­de näs­blod. Frun å sin si­da upp­ma­na­de Li­sa att ge si­na bi­drag till en even­tu­ell Gre­at Ope­ra­tic Di­sas­ters part 3 – hon tycks va­ra ka­pa­bel att fyl­la he­la vo­ly­men själv.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.