Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nytt På Cd -

WE­IN­BERG: DIE PAS­SA­GI­E­RIN Breedt, Ke­les­si­di, Sac­cà, Ru­cin­ski, Do­ne­va. Wi­e­ner Symp­ho­ni­ker, Pra­gue Phil­har­mo­nic Cho­ir/cur­rent­zis Re­gi: Da­vid Pount­ney Sce­no­gra­fi: Jo­han Eng­els Art­haus Mu­sik 109079 [2 DVD] Mieczysław We­in­bergs ope­ra Die Pas­sa­gi­e­rin väck­te sen­sa­tion när den urupp­för­des vid fest­spe­len i Bre­genz som­ma­ren 2010. Då ha­de den pol­skju­disk-sov­je­tis­ke ton­sät­ta­rens ope­ra le­gat ospe­lad i fyr­tio år. Var­för är svårt att för­stå ef­tersom det så up­pen­bart hand­lar om ett mäs­ter­verk. Det ha­de re­dan Dmitrij Sjosta­ko­vitj kon­sta­te­rat i ett ut­lå­tan­de 1974.

Den tju­go­å­ri­ge We­in­berg flyd­de vid krigs­ut­brot­tet 1939 från Po­len till Sov­je­tu­ni­o­nen, där han var verk­sam fram till sin död 1996. Han fick allt­så ald­rig upp­le­va nå­got fram­fö­ran­de av det­ta sitt otvi­vel­ak­tigt främs­ta verk. Det fick dä­re­mot Zo­fia Posmysz, som skri­vit den ro­man var­på ope­ran ba­se­ras och som byg­ger på hen­nes er­fa­ren­he­ter av att ha över­levt tre år i Auschwitz se­dan hon gri­pits som med­lem i den pols­ka mot­stånds­rö­rel­sen.

Den här dvd-ut­gå­van gjor­des i Bre­genz av Da­vid Pount­neys ori­gi­nalupp­sätt­ning, som se­dan ock­så fram­för­des på ENO i Lon­don, Te­atr Wi­el­ki i Wars­za­wa och Te­atro Re­al i Madrid. Nya upp­sätt­ning­ar har gjorts i Karls­ru­he, Frank­furt, Houston och Chi­ca­go. Det förs­ta svens­ka fram­fö­ran­det är hett ef­ter­läng­tat.

We­in­berg lyc­kas i Die Pas­sa­gi­e­rin med det osan­no­li­ka att i ope­ra­form te­ma­ti­se­ra er­fa­ren­he­ter­na av För­in­tel­sen och Auschwitz. Nå­got han gör med en sak­lig­het, vär­dig­het, med­käns­la och en mu­sik­mo­ra­lisk fing­er­topps­käns­la som är djupt be­und­rans­värd. Pount­ney om­sät­ter den­na käns­la sce­niskt vi­da skick­li­ga­re än den allt­för re­spekt­fullt ängs­li­ge re­gis­sö­ren till den upp­sätt­ning i Karls­ru­he som jag såg li­ve och be­rät­ta­de om i OPE­RA 3/13.

Ram­hand­ling­en ut­spe­lar sig kring 1960 på en pas­sager­ar­båt på väg till Bra­si­li­en med en ny­till­trädd tysk ambassadör och den­nes ma­ka Li­sa. Hon har va­rit lä­ger­vakt i Auschwitz, vil­ket hon hem­lig­hål­lit för sin man. Bland de and­ra pas­sa­ge­rar­na kän­ner hon igen en kvin­na, Mart­ha, som hon trott sig ha skic­kat i dö­den i läg­ret. Sce­ner­na på bå­ten äger rum på ett upp­höjt plan, där allt är vitt. Un­der däck ut­spe­lar sig ret­ro­spek­tivt hu­vud­de­len av dra­mat. Här är färg­ny­an­ser­na mör­ka­re och lju­set dunk­la­re. We­in­bergs mu­sik är ald­rig gro­tesk el­ler bit­ter, den ut­tryc­ker med seis­mo­gra­fisk käns­lig­het ett osen­ti­men­talt med­li­dan­de med de drab­ba­de män­ni­skor­na och teck­nar de oli­ka fång­ar­na som in­di­vi­der och in­te ett kol­lek­tiv. Ss-vak­ter­nas bru­ta­li­tet teck­nas med na­ken sak­lig­het ut­an gro­tes­ke­ri.

Den dra­ma­tis­ka höjd­punk­ten är näs­tan out­härd­ligt stark. Mart­has äls­ka­de, en vi­o­li­nist som ock­så är fånge, be­ordras att spe­la en vul­gär vals, kom­men­dan­tens fa­vo­rit­mu­sik. I stäl­let spe­lar han i trots Bachs Chacon­ne än­da tills man ryc­ker från ho­nom vi­o­li­nen och tram­par sön­der den, me­dan han själv skic­kas till gas­kam­rar­na. Oänd­ligt vac­ker är dä­re­mot den scen där de oli­ka kvinn­li­ga fång­ar­na på re­spek­ti­ve språk läng­tans­fullt sjung­er om si­na hem­län­der.

Michel­le Breedt tol­kar tro­vär­digt Li­sas kluv­na per­son­lig­het – hon är alls ing­et en­ty­digt mons­ter trots sin Ss-till­hö­rig­het. Elena Ke­les­si­di som Mart­ha lik­som de and­ra fång­ar­na gör gri­pan­de in­sat­ser – det här är ett verk som ound­vik­li­gen får al­la med­ver­kan­de att lyf­ta, det in­tryc­ket gav ock­så upp­sätt­ning­en i Karls­ru­he.

Te­o­dor Cur­rent­zis och Wi­e­ner Symp­ho­ni­ker träf­far per­fekt to­nen av li­del­se och sak­lig­het. Lennart Bro­man­der STRAUSS: ELEKT­RA Brim­berg, Le­vo­nen, Tobiasson, Lan­der, Kyhle. Norr­landso­pe­rans orkester/gam­ba Re­gi och sce­no­gra­fi: La Fu­ra dels Baus/car­lus Padris­sa Uni­tel Clas­si­ca 731808

Det mest spek­ta­ku­lä­ra eve­ne­mang­et un­der Umeås kul­tur­hu­vud­stads­år 2014 bör ha va­rit den gran­di­o­sa ut­om­husupp­sätt­ning­en av Strauss Elekt­ra. Den iscen­sat­tes av den rykt­ba­ra ka­ta­lans­ka grup­pen La Fu­ra dels Baus un­der dess le­da­re Car­lus Padris­sa. Jag var in­te där, men av rap­por­ter där­i­från att dö­ma var det ett häf­tigt skå­de­spel. Det för­står man ock­så av den dvd som nu getts ut, men sedd och hörd per dvd blir in­tryc­ket na­tur­ligt­vis myc­ket

an­norlun­da än på plats. Det gäl­ler vis­ser­li­gen al­la dvd-upp­tag­ning­ar men här tro­li­gen mer än van­ligt.

Som i al­la Fu­ra dels Baus-upp­sätt­ning­ar är det i förs­ta hand den ytt­re ef­fek­ten som gäl­ler, och det är en stor­sti­lat ex­pres­siv ef­fekt när Elekt­ra om­vi­rad av en lång na­vel­sträng trä­der ut ur in­nan­mä­tet på en jät­te­doc­ka. Jag an­tar först na­tur­ligt nog att doc­kan fö­re­stäl­ler Aga­mem­non, men är det verk­li­gen han, und­rar jag se­dan, för det vi­sar sig att även övri­ga per­so­na­ger re­pre­sen­te­ras av doc­kor i gi­gant­for­mat. Oklar­he­ten i vad doc­kor­na fö­re­stäl­ler gör att de bris­ter i re­pre­sen­ta­tiv el­ler sym­bo­lisk in­ne­börd och re­du­ce­ras till en­dast sto­ra och – be­grip­ligt nog – svår­ma­nö­vre­ra­de mons­ter.

El­dar och fyr­ver­ke­ri­er ljung­ar titt som tätt, och in­tres­se­rat iakt­tar jag ut­an­ver­ket, me­dan det blir säm­re med nä­ring för ”innan­ver­ket”. Sång­ar­na är ut­styr­da som in­för in­spel­ning­en av näs­ta Star Wars-film och har det in­te lätt att fyl­la den­na ut­styr­sel med ade­kvat in­ne­håll. Sär­skilt Kly­taim­nest­ra är sär­de­les ut­spö­kad, och hon följs stän­digt av en lång och sling­ran­de svans av sla­var, även när hon ska va­ra en­sam med Elekt­ra.

Sång­ar­na för­sö­ker ska­pa si­na scen­per­son­lig­he­ter på van­ligt vis men får i den­na upp­sätt­ning ar­be­ta i or­dent­lig mot­vind. Jag gis­sar dock att dvd:n med si­na möj­lig­he­ter till när­bild här har en viss för­del jäm­fört med li­ve­upp­le­vel­sen. Ing­e­la Brim­berg är en Elekt­ra med stark profil, me­dan Su­san­na Le­vo­nen som Chry­sot­he­mis och Ingrid Tobiasson som Kly­taim­nest­ra har det li­tet svå­ra­re att ska­pa mu­sik­dra­ma­tisk ka­rak­tär av si­na roll­fi­gu­rer. Sär­skilt Tobiasson blir allt­för låst i sin gro­tes­ka up­pen­ba­rel­se. Tho­mas Lan­der som Orest ger ett i sam­man­hang­et över­ras­kan­de var­dag­ligt och hygg­ligt in­tryck.

Var or­kes­tern be­fin­ner sig för­mä­ler in­te dvd:n, men den hörs all­de­les ut­märkt och mu­si­ker­na un­der Ru­mon Gam­ba har störs­ta he­der av sitt ar­be­te. Lennart Bro­man­der VER­DI: MAC­BETH Lu­ci�c,´ Netre­b­ko, Pape, Cal­le­ja. The Metro­po­li­tan Ope­ra Or­chest­ra and Cho­rus/lu­i­si Re­gi: Adri­an Nob­le Sce­no­gra­fi: Mark Thomp­son DG 0735222 [2 DVD]

Mu­si­ka­liskt är det­ta en topp­in­spel­ning av Gi­u­sep­pe Ver­dis Mac­beth. Fa­bio Lu­i­si le­der den ex­cel­len­ta Me­tor­kes­tern i ett ut­sökt och fint pro­fi­le­rat Ver­di­spel. Den dra­ma­tis­ka tem­pe­ra­tu­ren, som ju är av­se­värd i det här ver­ket, kan vis­ser­li­gen hö­jas yt­ter­li­ga­re, men Lu­i­sis om­sorg om fra­ser och puls svik­tar ald­rig.

Man har ock­så sam­man­fört de för da­gen bäs­ta tänk­ba­ra rös­ter­na till de fy­ra vik­ti­gas­te rol­ler­na. Želj­ko Lu­ci�c´ har en lätt gry­nigt rå ba­ry­ton, per­fekt för Mac­bet­hs par­ti, och hans röst är dess­utom myc­ket smi­dig. I sista ak­tens mo­no­log kan han till ex­em­pel först le­ve­re­ra ett ”fe­ro­ce” (vild) som ja­gar kå­rar ef­ter rygg­ra­den på lyss­na­ren för att se­dan snabbt stäl­la om till ett un­der­bart fint ly­riskt le­ga­to. Nå­gon stor skå­de­spe­la­re är han an­nars in­te.

Hör­bar publikfa­vo­rit är An­na Netre­b­ko som la­dyn (folk vrå­lar högt och länge ef­ter al­la hen­nes so­lo­in­sat­ser). Hon har ju från Mo­zart och Mimì gått allt­mer åt det dra­ma­tis­ka hål­let, och hon gör det bra. Su­ve­ränt be­härs­kar hon det­ta in­te helt lätt­sjung­na par­ti och be­hål­ler skönklang­en i rös­ten i varen­da hårt ex­po­ne­rad ton. Synd ba­ra att hon är ut­spö­kad med stor blond pe­ruk och mar­ke­rad byst, så att hon ser ut som häm­tad från om­sla­get på en gam­mal Man­hat­tan­dec­ka­re.

René Pape med sin ädelt ly­ris­ka bas har all in­re och ytt­re res­ning för Banquos roll, och Jo­seph Cal­le­ja, Mac­duff, sen­ti­men­ta­li­se­rar in­te sin aria på då­ligt gam­malt ita­li­enskt manér ut­an ut­tryc­ker sorg och be­slut­sam­het med vo­kal dig­ni­tet.

Så är det det­ta med själ­va in­sce­ne­ring­en som säl­lan en­tu­si­as­me­rar på Metro­po­li­tan. Här har man an­li­tat che­fen för Royal Sha­ke-

spe­a­re Com­pa­ny Adri­an Nob­le, vil­ket kan tyc­kas va­ra rätt per­son i en Sha­kespe­a­re­o­pe­ra. Men re­sul­ta­tet är kon­ven­tio­nellt om ock­så väls­lim­mat, och det gäl­ler ock­så sce­no­gra­fin. Rik­tigt ir­ri­te­ran­de är häx­or­na även om de sjung­er bra. De är obe­grip­ligt nog ut­stof­fe­ra­de som ett gäng eng­els­ka fem­ti­o­tals­fru­ar som ro­ar sig med att käckt svänga si­na hand­väs­kor i takt med mu­si­ken.

Ljud och bild är ut­märk­ta, men den­na Mac­beth ha­de va­rit mer till sin för­del på cd än på dvd. Lennart Bro­man­der RA­MEAU: LES IN­DES GA­LAN­TES Bra­him-djel­loul, Ar­nould, War­ni­er, To­pa­lo­vic, van Wan­ro­ij, Pra­to, Dah­lin, Berg, Do­lié. Les Ta­lens Ly­ri­ques/rous­set Re­gi och ko­re­o­gra­fi: Lau­ra Scoz­zi Sce­no­gra­fi: Natacha Le Gu­en de Ker­nei­zon Alp­ha Clas­sics 710

Nej, en så­dan upp­sätt­ning som den­na skul­le väl ald­rig kun­na nå en svensk ope­ra­scen. Då tän­ker jag in­te på att det är väl­digt myc­ket na­ket på sce­nen, sna­ra­re på hur Je­an-philip­pe Ra­meaus ele­gan­ta opé­ra-bal­let i 1736 års ver­sion i Lau­ra Scoz­zis re­gi har bli­vit en po­li­tisk kri­tik av säl­lan skå­dat slag. Det är alls in­te ovan­ligt att just ba­roc­ko­pe­ror kan ges en ak­tu­a­li­tet i hög­re grad än till ex­em­pel 1800-tal­so­pe­ror. Ra­meau, lik­som hans kol­le­ger, kom­po­ne­ra­de in­te i ett el­fen­bens­torn. Om­världsa­na­ly­sen må ha fil­tre­rats el­ler an­pas­sats ef­ter vad sam­häl­lets elit fann ac­cep­ta­belt, men den fanns där. I dag gäl­ler det att av­ko­da den.

Les In­des ga­lan­tes be­står av en pro­log och fy­ra en­tré­er. I pro­lo­gen härs­kar pa­ra­di­set un­der Hé­bés kär­leks­ful­la över­in­se­en­de. Vi mö­ter nak­na och oskulds­ful­la, lyck­li­ga män­ni­skor. In trä­der Bel­lo­ne, kri­gets gud, med ett föl­je av sol­da­ter, på­var och and­ra, hu­vud­sak­li­gen pat­ri­ar­kalt an­fäk­ta­de. Med hjälp av Amour skic­kas de i väg till les In­des. Det­ta be­tyd­de för Ra­meau och 1700-ta­let in­te In­di­en, ut­an var ett all­mänt be­grepp för län­der ut­an­för Eu­ro­pa. Upp­dra­get är att un­der­sö­ka oli­ka in­ställ­ning­ar till kär­le­ken.

Förs­ta res­må­let är Tur­ki­et. Där mö­ter vi flyk­ting­ar i gar­net på en män­ni­sko­smugg­la­re. I and­ra en­trén, Pe­ru, kanske den star­kas­te sce­nen i den­na upp­sätt­ning, är In­kas guld er­satt av cocab­lad och knark­kung­ar som ut­nytt­jar lo­kal­be­folk­ning­en. I Per­si­en, den tred­je en­trén, får vi ta del av vit slav­han­del i kom­bi­na­tion med pat­ri­ar­ka­tets makt in­om islam. Slut­li­gen är det USA som drab­bas av Scoz­zis bits­ka kri­tik. Lyck­li­ga fa­mil­jen i ett ma­te­ri­ellt över­flöd ral­je­ras det med, ele­gant och in­tel­li­gent.

Upp­sätt­ning­en är fylld av de­tal­jer, många av sce­ner­na är star­ka och in­ne­hål­ler över­rask­ning­ar, var­för allt­för myc­ket in­te ska av­slö­jas. Men Nat­han Berg som knark­kung­en Hu­a­scar i Pe­ru är en pre­sta­tion utö­ver det van­li­ga, både vo­kalt och sce­niskt är han rent ex­plo­siv. De fles­ta so­lis­ter­na har fle­ra rol­ler. Do­mi­ne­rar gör so­pra­nen Amel Bra­him-djel­loul (Hé­bé/fa­ti­me/pha­ni), mjuk men sta­bilt hål­ler hon upp­märk­sam­he­ten. Ju­dith van Wan­ro­ij (Emi­lie/ata­li­de) har en nå­got mör­ka­re sopran med god bär­kraft. An­ders J. Dah­lin, som av nå­gon an­led­ning en­dast får bi­rol­ler på Drott­ning­holm, me­dan han ut­om­lands får vi­sa vad han kan. Dah­lin är ut­märkt i al­la si­na rol­ler (Valè­re/tacmas/car­los/da­mon), hans höga te­nor och fi­na fra­se­ring är en njut­ning.

Ing­et ont om övri­ga so­lis­ter, hel­ler in­te om di­ri­gen­ten Christophe Rous­set och hans Les Ta­lens Ly­ri­ques. Som all­tid vet de att gö­ra mu­si­ken rätt­vi­sa, både dra­ma­tiskt och i de mer ly­ris­ka par­ti­er­na. Låt va­ra att en an­nan, stor­ar­tad dvd av sam­ma ope­ra un­der Wil­li­am Christi­es led­ning (re­gi Andrei Ser­ban) mu­si­ka­liskt är strå­et vas­sa­re. Den an­be­falls av fle­ra skäl som jäm­fö­rel­se­ma­te­ri­al; två vitt skil­da upp­sätt­ning­ar, bå­da fan­tas­tis­ka. Att de­lar av publi­ken bu­ar åt Scoz­zis upp­sätt­ning (det är en li­ve­upp­tag­ning från Bor­deaux­o­pe­ran 2014) är som det ska. Li­ka po­li­tiskt vass som den är, li­ka iro­nisk och lek­full är Ser­bans. Claes Wah­lin

KUNG­LI­GA OPE­RAN ope­ran.se Bilj. tfn: 08-791 44 00

Puc­ci­ni La Bo­hè­me: 28/2, 13/4.

De­bus­sy Pelléas och Mélisande: 19/3 pre­miär, 22, 29/3, 1, 10, 15, 19, 23/4.

Ver­di Fal­staff: 2/4 nypre­miär, 6, 8, 12, 14/4.

Mo­zart Don Gio­van­ni: 7, 16, 22, 28/4.

Mo­zart Così fan tut­te: 24, 26, 29/4.

Mo­zart Fi­garos bröl­lop: 27/4.

Börtz Me­dea: 26/2.

Wag­ner Par­si­fal: 27/2 nypre­miär, 5, 13, 17, 25, 28/3. GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN ope­ra.se Bilj. tfn: 031-13 13 00

Gers­hwin Crazy for you (mu­si­kal): 24, 25, 28/ 2, 2, 3, 4, 5, 9, 10/ 3.

Puc­ci­ni Ma­da­me Butterfly: 27/ 2, 6, 13, 17, 20, 24, 26, 28, 30/ 3, 1, 6, 16, 19, 22/4.

Tho­mas Ham­let: 9/4 pre­miär, 15, 17, 20, 23, 27/4.

Ver­di Mac­beth: 30/4 nypre­miär. MAL­MÖ OPE­RA OCH MU­SIK­TE­A­TER mal­moo­pe­ra.se Bilj. tfn: 040-20 85 00

Elton John Bil­ly El­li­ot (mu­si­kal): 4, 5, 6, 11, 12, 13, 18, 19, 20, 29, 30/3, 1, 2, 3, 5, 6, 7, 8, 10, 14, 15, 16, 21, 23, 24, 30/4.

Lo­ewe My Fair La­dy (mu­si­kal): 18/2 pre­miär på Helsing­borgs stads­tea­ter, på Mal­mö Ope­ra 24/2, 25, 26, 27, 28/2.

Al­mqvist Drott­ning­ens ju­velsmyc­ke (sångspel): 5/3 pre­miär, 12, 19, 23, 26, 31/3, 9/4.

Ver­di Mas­ke­rad­ba­len: 26/3 pre­miär, 31/3, 9, 12, 17, 22, 27/4.

16/4 TOSCA Puc­ci­ni. D: Frank. Ghe­org­hiu, Kauf­mann, Ter­fel. Di­rekt­sänd­ning från Wi­e­ner Staatso­per.

20/4 PERSÉFONE Stra­vin­skij. D: Cur­rent­zis. Blanc, Gro­ves. Fö­re­ställ­ning 11/7 2015, Fes­ti­va­len i Aix-en-pro­vence.

En sorglus­tig histo­ria som Frun ny­li­gen fick sig till livs av en god vän: Strax ef­ter vår ti­de­räk­nings bör­jan spe­la­de jag på en mas­ter­class som led­des av den oför­lik­ne­li­ga och ele­gan­te frans­ke ba­ry­to­nen Gé­rard Sou­zay. Lång och gäng­lig, li­te för blank i an­sik­tet och med ett till­tal till sin om­giv­ning som var sprung­et ur ader­ton­hund­ra­ta­let, lot­sa­de han oss ge­nom den frans­ka mélo­die-lit­te­ra­tu­ren un­der en på al­la sätt het vec­ka på den svens­ka lands­byg­den. Stän­digt myc­ket vän­lig, men med en gam­mal­dags di­stans, av­slu­ta­de han all­tid ef­ter­mid­da­gar­na helt ut­mat­tad. Très fa­ti­gué.

Han fram­stod som en ving­skju­ten få­gel tre me­ter från fly­geln. All­tid sä­ker på sin upp­gift me­dan han ar­be­ta­de, men när lju­set slock­na­de viss­te han in­te läng­re hur han skul­le va­ra, el­ler vad som skul­le hän­da. Där han stod mitt på gol­vet med hän­der­na häng­an­de ut­ef­ter si­dor­na och vän­ta­de på att nå­gon skul­le kö­ra ho­nom nå­gon­stans el­ler fö­ra ho­nom till en re­stau­rang el­ler kon­ver­se­ra ho­nom hör­des han suc­ka ”I fe­el so lo­ne­ly”, så pass högt att jag skul­le hö­ra.

Re­por­tern på lo­kal­tid­ning­en var in­te nå­dig ef­ter Sou­zays ro­manskon­sert i sta­dens skol­au­la. I ter­mer av ”och sen släpp­te han ut oli­ka frans­ka ljud ur sin run­da lil­la mun” gjor­de jour­na­lis­ten hårt ner ho­nom och hans konst. För att yt­ter­li­ga­re un­der­stry­ka hur bi­sarr hans kon­sertupp­le­vel­se ha­de va­rit, och det fanns an­nat som var vik­ti­ga­re, pryd­des tid­nings­si­dan av en li­ten bild på Sou­zay samt en jät­te­bild av ett bord be­lam­rat med läsk­flas­kor och en kvin­na stå­en­de bakom bor­det. Bild­tex­ten löd ”och i pa­u­sen ser­ve­ra­de Siv Jo­hans­son för­frisk­ning­ar”. Det för­vå­na­de mig näs­ta dag att en man så van vid upp­vakt­ning­ar, he­ders­ut­näm­ning­ar och sto­ra bloms­ter­fång fäs­te så stor vikt vid om­dö­met i en pub­li­ka­tion med fem­tu­sen pre­nu­me­ran­ter nä­ra pol­cir­keln.

Al­la smuss­la­de med tid­ning­en och und­vek i det längs­ta att över­sät­ta. Jag hop­pas att al­las vår Che­va­li­er de la Lé­gi­on d´hon­neur ald­rig fick ve­ta vad som på­gick.

Ingrid Tobiasson och Ing­e­la Brim­berg i Elekt­ra

An­na Netre­b­ko och Želj­ko Lu ciˇ c´ i Mac­beth

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.