Io­ner

Drott­ning­holms Slottste­a­ter fi­rar sitt 250-års­ju­bi­le­um i som­mar med att bland an­nat spe­la Jan Sand­ströms ny­skriv­na opera Ro­ko­ko­ma­ski­ne­ri­et. OPERAS Sö­ren Tran­berg for ut till Drott­ning­holm strax fö­re påsk för att träf­fa li­bret­tis­ten Tu­va­li­sa Rang­ström och

Tidskriften OPERA - - Aktuellt -

vän­dig­het, bå­de in­tel­lek­tu­ellt och emo­tio­nellt. Det gäl­ler att kun­na ut­ma­na verk­lig­he­ten via drömmen. För att kla­ra av det rent sce­niskt ska he­la te­a­ter­ma­ski­ne­ri­et ses över. Rep och li­nor ska by­tas ut. När vi slår upp dör­rar­na på pre­miä­ren ska publi­ken få ex­tra allt av den­na ma­gis­ka te­a­ter­scen.

Ny­skri­vet med doft av pim­pat 1700-tal har nämnts. Vad kan vi vän­ta oss?

ML: – Det blir 30 mu­si­ker som ska spe­la på tids­ty­pis­ka in­stru­ment, låg­stämt i 430 Hz. Un­ge­fär som när vi spe­la­de Mo­zarts Mitri­da­te för någ­ra år sen, där t.ex. obo­er, fa­got­ter och tra­vers­flöj­ter in­te går så högt upp. Jan Sand­ström har an­vänt sig av ett klock­spel, pre­cis som i Troll­flöj­ten. Un­der uver­ty­ren ser publi­ken hur den gam­la Drott­ning­holms­tea­tern (in­vigd 1762) brin­ner ner.

Ett bä­ran­de mo­ment mås­te va­ra att gö­ra tex­ten sång­bar så att den når och för­stås av publi­ken. Hur har ni ar­be­tat då?

TR: – Ibland har jag tänkt på det och andra gång­er har jag strun­tat i det. Kanske li­te re­spekt­löst. Bå­de kom­po­si­tö­ren och jag har för­sökt fånga det lek­ful­la i ver­ket. Ope­ran sjungs och tex­tas på svens­ka. Ari­or­na och en­semb­ler­na in­ne­hål­ler bå­de ta­lad di­a­log och re­ci­ta­tiv – en blink­ning åt mu­si­kal­värl­den.

Vad hand­lar Ro­ko­ko­ma­ski­ne­ri­et om?

TR: – Hu­vud­per­so­nen är te­a­tern, där själ­va ba­rock­te­a­terns röst hörs. Det är i förs­ta hand de många hant­ver­kar­nas re­la­tion till te­a­ter­hu­set som kom­mer att speglas. Den ner­brun­na te­a­tern re­ser sig ur as­kan likt en få­gel Fe­nix. Kär­nan är kons­tens odöd­lig­het. Unge prins Gustav kom­mer att skym­ta för­bi som ljus­lär­ling.

ML: – Ope­ran in­ne­hål­ler sex sång­rol­ler, där fy­ra dan­sa­re dub­ble­rar i stum­ma rol­ler. Upp­sätt­ning­en kom­mer att do­ku­men­te­ras un­der re­pe­ti­tions­ar­be­tet och för att se­na­re sän­das i tv. Även det­ta fi­nan­sie­ras med hjälp av Drott­ning­holms­tea­terns Vän­ner. Sve­ri­ges Ra­dio di­rekt­sän­der fö­re­ställ­ning­en den 12 ju­ni i Mu­sikra­di­on.

ML: – Jan Sand­ström har kom­po­ne­rat ope­ran brett ut­i­från oli­ka röst­lä­gen. Kerstin Ave­mo gör Fru fri­sör, te­a­terns di­va, som är skri­ven för hög so­pran. Te­no­ren Mar­tin Van­berg gör de­kor­må­la­ren, li­bret­tis­ten är mez­zon Ma­til­da Paulsson, sopra­nen Eli­sa­beth Mey­er gör ljussny­ta­ren, den unge prins Gustav, me­dan ba­sen Jo­han Schink­ler gör ba­lett­mäs­ta­ren och Loa Falk­man är te­a­terns ma­skin­mäs­ta­re. Kom­po­si­tö­ren görs av en dan­sa­re.

Be­rät­ta om sam­ar­be­tet med ton­sät­ta­ren och re­gis­sö­ren Sti­na Anc­ker.

TR: – Det har va­rit ett myc­ket fint sam­ar­be­te från bör­jan mel­lan ton­sät­ta­ren Jan Sand­ström, re­gis­sö­ren Sti­na Anc­ker, Ma­ria Lin­dal och te­a­terns konst­när­li­ga chef, So­fi Ler­ström. Un­der he­la till­bli­vel­se­pro­ces­sen har vi kun­nat bol­la idéer oss emel­lan.

ML: – Sti­na Anc­ker var ett själv­klart första­handsval från te­a­terns si­da. Det blir fak­tiskt hen­nes re­gi­de­but på Drott­ning­holms­tea­tern.

TR: – Att gö­ra ett li­bret­to krä­ver text­kon­den­se­ring. Jag sat­te upp små lap­par på väg­gen med det vik­ti­gas­te som jag vil­le ha med. När jag var klar och ploc­ka­de ner dem var de in­te fler än att de fick plats i en tänd­sticks­ask. En hel opera i en tänd­sticks­ask! Jag har fått blo­dad tand och vill gär­na skri­va fler li­bret­ton.

Ma­ria Lin­dal

Tu­va­li­sa Rang­ström

Jan Sand­ström

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.