Dvd-tips

Tidskriften OPERA - - Nyttpa DVD - |

PUR­CELL: THE IN­DI­AN QUEEN – PE­TER SELLARS’ NEW VER­SION Bul­lock, Yi, Kout­cher, Du­maux, Brut­scher, Ste­wart, Qa­ve, Car­re­ro, Peña. Mu­sic Ae­ter­na Or­chest­ra of Perm Opera/ Cur­rent­zis Re­gi: Pe­ter Sellars Sce­no­gra­fi: Gronk Ko­re­o­gra­fi: Christop­her Wil­li­ams So­ny Clas­si­cal 88875049519 [2 DVD] Hen­ry Pur­cells The In­di­an Queen är en se­mi­o­pe­ra, allt­så som så of­ta hos text­för­fat­ta­ren John Dry­den en opera med ta­la­de par­ti­er. I grun­den hand­lar det om vad vi skul­le kal­la te­a­ter­mu­sik, ef­tersom mu­si­ken in­te räc­ker till myc­ket mer än en halv­tim­mes spel­tid (mer kan va­ra för­lo­rat). Ur­sprung­li­gen var det en pjäs av Dry­den, som var in­blan­dad i fle­ra av Pur­cells mu­sik­pro­jekt, och den­nes svå­ger Ro­bert Ho­ward. Pjä­sen upp­för­des 1664.

Som opera ha­de den pre­miär 1695, då ad­ap­te­rad av Thomas Bet­ter­son som över­lät mu­si­ken åt Pur­cell. Re­gis­sö­ren – jag öns­kar att det fanns en be­teck­ning som mot­sva­ra­de film­kons­tens au­teur – Pe­ter Sellars har ta­git av­stamp i Pur­cells mu­sik och ska­pat en le­ge­ring, där, för­u­tom hans eget konst­när­skap, den ni­ca­ra­gu­ans­ka för­fat­ta­ren Ro­sa­rio Agui­lars roman, fritt över­satt, Niña Blan­ca och fåg­lar­na ut­an fötter från 1992 bil­dar ett i prin­cip nytt verk.

Det hand­lar om spans­ka conquista­do­rer, om hur de med våld och Bi­beln i hand ko­lo­ni­se­rar Sy­da­me­ri­ka. Sellars an­vän­der sig dess­utom av en rad av Pur­cells sång­er, all den till­fäl­les- och te­a­ter­mu­sik som han skrev till pjä­ser un­der det se­na 1600-ta­let. I cent­rum står in­di­an­kvin­nan Doña Lu­i­sa som blir gift med en av er­öv­rar­na. Se­dan in­ser hon vad hen­nes man egent­li­gen hål­ler på med. Hon ham­nar så mel­lan sin ur­sprungs­kul­tur och er­öv­rar­nas. Sellars har of­ta sam­man­fört spans­ka te­man med ame­ri­kans­ka el­ler eu­ro­pe­is­ka. Spans­ka språ­ket är li­ka van­ligt som eng­els­ka, som i fle­ra av de ope­ror av John Adams han har iscen­satt. Dans tar ock­så stor plats, även den­na gång där fy­ra dan­sa­re vid ett fler­tal till­fäl­len upp­trä­der.

In­spel­ning­en är från Te­atro Re­al i Madrid och en viss upp­stån­del­se lär ha be­led­sa­gat pre­miä­ren. En spansk publik som ser span­jo­rer skju­ta ner in­di­a­ner var in­te rik­tigt vad de ha­de be­ta­lat för. Det är in­te förs­ta gång­en Sellars mö­ter mot­stånd (Adams The De­ath of Kling- hof­fer upp­rör­de än mer), men lik­som med de of­ta fö­re­kom­man­de krist­na över­to­ner­na i hans upp­sätt­ning­ar, så är det svårt att vär­ja sig. Det finns en in­ten­si­tet i age­ran­det, det halvt ri­tu­el­la rö­rel­se­sche­mat, den de­tal­je­ra­de re­gin av kö­ren el­ler för­må­gan att ska­pa ett slags käns­la av att det som hän­der på sce­nen hän­der för förs­ta gång­en – till­sam­mans ut­gör de Sellars sig­na­tur, som kan be­skri­vas som ett ri­tu­a­li­se­rat do­ku­ment­verk.

Färg­starkt, na­tur­ligt­vis, med tan­ke på den sy­da­me­ri­kans­ka mil­jön, är Gronks sce­no­gra­fi. Mu­si­ka­liskt är det myc­ket gott, fram­för allt hos Julia Bul­lock (Doña Lu­i­sa) som har en varm och käns­lo­stark so­pran. Hen­nes man er­öv­ra­ren Don Pedro de Al­va­ra­do, ge­stal­tas och sjungs kraft­fullt av No­ah Ste­wart, lik­som de bå­da counter­te­no­rer­na, Vin­ce Yi (Hu­na­h­pú, m.fl.) och Christop­he Du­maux (Ix­ba­lanqué, m.fl.) bred­dar den mu­si­ka­lis­ka pa­let­ten. Lut­han­do Qa­ve, ut­bil­dad bland an­nat på Ope­ra­hög­sko­lan i Stock­holm, har en auk­to­ri­ta­tiv ba­ry­ton som May­an Sha­man.

Det­ta verk är än­nu ett be­vis på vil­ka möj­lig­he­ter ba­roc­ko­pe­ran öpp­nar för en in­tel­li­gent re­gis­sör. Nå­gon­stans har han na­tur­ligt­vis läm­nat ver­kets ur­sprung­li­ga in­ten­tio­ner, då­ti­dens ex­o­tism är da­gens skam­li­ga för­flut­na. Lik­väl är det som Sellars hit­tar ett slags omed­ve­ten un­der­text i Dry­den/bet­ter­ton/pur­cells verk. Fram­för allt blir det bra mu­sik­te­a­ter, även om dvd-ver­sio­nen kun­de av­hål­lit sig från det stän­di­ga in­zoo­man­det och snab­ba klip­pen; ett för­sök att imi­te­ra ryt­men på sce­nen som dessvär­re in­te all­tid fun­ge­rar. Claes Wah­lin SCHU­BERT: FI­ER­RABRAS Zep­pen­feld, Klei­ter, Wer­ba, Bern­heim, Kál­mán, Scha­de, Rösch­mann, Chappu­is. Wi­e­ner Staatso­pernchor, Wi­e­ner Phil­har­mo­ni­ker/metz­macher Re­gi: Pe­ter Ste­in Sce­no­gra­fi: Fer­dinand Wö­ger­bau­er Uni­tel Clas­si­ca 730708 [1 DVD]

Franz Schu­bert la ner stor mö­da på att för­sö­ka slå ige­nom som mu­sik­dra­ma­ti­ker, men av hans tolv ope­ror och sång­spel nåd­de knappt en hand­full sce­nen. Fi­er­rabras, den ena av hans två helaf­ton­so­pe­ror (den andra

är Al­fon­so och Estrel­la), be­ställ­des 1823 av Jo­sef Ku­pelwie­ser, in­ten­den­ten vid Kärn­t­ner­tort­hea­ter i Wi­en. Han vil­le att Schu­bert skul­le kom­po­ne­ra mu­sik till en text han själv satt ihop ut­i­från det frans­ka me­del­tidse­po­set Fi­er­rabras och le­gen­den om Em­ma och Egin­hard. Men ope­ran nåd­de ald­rig sce­nen. Ku­pelwie­ser ång­ra­de sig ef­ter ett miss­lyc­kat fram­fö­ran­de av We­bers rid­da­ro­pe­ra Eu­ry­ant­he och Fi­er­rabras föll i glöms­ka.

Det dröj­de till 1897 innan ope­ran spe­la­des förs­ta gång­en, men ända till 1988 innan den i viss mån slog ige­nom un­der Wi­e­ner Festwochen, med di­ri­gen­ten Claudio Ab­bado och re­gis­sö­ren Ruth Berg­haus i en omdis­ku­te­rad, sti­li­se­rad iscen­sätt­ning, som f.ö. spe­la­des in på cd.

Sti­li­se­rad är för­vis­so in­te den­na upp­sätt­ning från fest­spe­len i Salz­burg som­ma­ren 2014. Tvärtom har den tys­ke te­a­ter­re­gis­sö­ren Pe­ter Ste­in vinn­lagt sig om att fram­fö­ra ope­ran som en se­rie ta­bleaux vi­vants i bi­e­der­mei­ertra­di­tion från Schu­berts egen tid. Ko­stym­de­sig­nern An­na­ma­ria He­in­reich har ut­for­mat de me­del­ti­da dräk­ter­na i svart, vitt och för­silv­rat med oli­ka by­san­tins­ka or­na­ment. De mo­ris­ka in­te­ri­ö­rer­na – som häm­ta­de från Al­ham­b­ra – har en mus­ti­ga­re färg­sätt­ning.

Den rätt stol­pi­ga, ta­la­de di­a­lo­gen är ner­kor­tad och re­gin ter sig i bör­jan rätt sta­tisk, men den tar sig allt­ef­tersom in­tri­gen för­tä­tas. Det finns många un­der­ba­ra mu­si­ka­lis­ka pär­lor i mu­si­ken, som fram­förs först­klas­sigt av Wi­e­ner Phil­har­mo­ni­ker un­der In­go Metz­macher. Själv är jag svag för förs­ta ak­tens fi­nal­du­ett till piz­zi­ca­to­ac­kom­pan­je­mang ”Der Abend sinkt auf stiller Flur” och den mjukt böl­jan­de du­et­ten i andra ak­ten, ”Weit über Glanz und Er­den­schim­mer”. Det finns även fle­ra in­slag av me­lo­dram och någ­ra Fi­de­lio-re­mi­ni­scen­ser i form av fjär­ran trum­pet­sig­na­ler som på rädd­nings­o­pe­ra­manér avi­se­rar att und­sätt­ning är på väg. Den ro­man­ti­se­ra­de hand­ling­en knyter på sätt och vis an till dags­ak­tu­a­li­te­ter som mot­sätt­ning­ar mel­lan krist­na och mus­li­mer och ut­spe­lar sig på Karl den sto­res tid och kri­get mot mo­rer­na i Spa­ni­en. I cent­rum står fem per­so­ner som al­la för­äls­kat sig i fel per­so­ner. Den fran­kis­ke rid­da­ren Ro­land (Mar­kus Wer­ba), den mo­ris­ka furs­te­dot­tern Florin­da (Do­rot­hea Rösch­mann), hen­nes bror Fi­er­rabras (Michael Scha­de), Karls dot­ter Em­ma (Julia Klei­ter) och den­nes hov­rid­da­re Egin­hard (Benjamin Bern­heim).

I förs­ta ak­ten åter­vän­der Karl (Ge­org Zep­pen­feld) ef­ter ett se­ger­rikt slag i Spa­ni­en. Som fånge har han med sig den mo­ris­ke furs­te­so­nen Fi­er­rabras. I andra ak­ten tas Ro­land och Egin­hard i sin tur till fånga när de kom­mer för att slu­ta fred med mo­rer­na, men de får hjälp av Florin­da att fly. Slu­tet gott, all­ting gott; Fi­er­rabras av­står från Em­ma och kon­ver­te­rar till kris­ten­do­men. Mo­rer­na går över till seg­rar­nas re­li­gi­on och de äls­kan­de pa­ren får varand­ra. Det känns be­fri­an­de att Pe­ter Ste­in ta­git hand­ling­en för vad den är och in­te lå­tit sig häm­mas i si­na re­gi­in­ten­tio­ner av nå­gon ovid­kom­man­de hän­syn. Frå­gan är om en upp­sätt­ning av det här sla­get, hur harm­lös den än är, skul­le kun­na kom­ma till stånd i Sve­ri­ge ut­an att tvät­tas med det kul­turkli­mat vi har.

Sång­ar­na är över­lag myc­ket bra. Själv fäs­ter jag mig främst vid Benjamin Bern­heims vack­ra och väl­fo­ku­se­ra­de ly­ris­ka te­nor som Egin­hard, in­te minst i den in­le­dan­de du­et­ten där han sit­ter och knäp­per på sin lutattrapp. Det är han och den ljuv­ligt kling­an­de sopra­nen Julia Klei­ter som har de mest tack­sam­ma par­ti­er­na att sjunga. Men även Do­rot­hea Rösch­mann som upp­ja­gad Florin­da i andra och tred­je ak­ter­na för­med­lar nerv i någ­ra agi­te­ra­de av­snitt.

I ett bonus­spår be­rät­tar Pe­ter Ste­in, In­go Metz­macher och ett par av sång­ar­na om ar­be­tet med Fi­er­rabras. Hen­ry Larsson

NI­EL­SEN: SAUL OCH DA­VID Reuter, Ri­is, Pe­ter­sen, Kri­s­ten­sen, Stau­gaard, Res­mark. The Royal Da­nish Or­chest­ra and Opera Cho­rus/schøn­wandt Re­gi: Da­vid Pount­ney Sce­no­gra­fi: Ro­bert In­nes Hopkins Da­ca­po 2110412 [2 DVD]

Carl Ni­el­sens två ope­ror har va­rit då­ligt re­pre­sen­te­ra­de på dvd. Det finns en äld­re dansk in­spel­ning av Maske­rad från sjut­ti­o­ta­let, men av de två ny­a­re in­spel­ning­ar som kom­mit är vis­ser­li­gen den ena från Kasper Hol­tens fyn­di­ga upp­sätt­ning i Kö­pen­hamn 2006. Den är dock så uselt pro­du­ce­rad att ut­tryck­li­ga var­ning­ar mås­te ut­fär­das. Den andra är från fest­spe­len i Bre­genz och sjungs på tys­ka, var­för den blir oin­tres­sant för skan­di­na­visk publik.

Saul och Da­vid har in­te fun­nits alls på dvd, men nu har den i al­la fall kom­mit i en upp­tag­ning från vå­ren 2015 av Det Konge­li­ges nya upp­sätt­ning (OPERA 3/15). Och här har man in­te äg­nat sig åt någ­ra klippex­ces­ser som i Maske­rad-in­spel­ning­en från sam­ma scen. Tvärtom är bildre­gin mu­si­ka­liskt for­mad, och när­bil­der­na fram­för allt av Sauls (Jo­han Reu­ters) an­sik­te är en vin­ning. Dock får man ing­et grepp om sce­no­gra­fin via dvd:n.

Ni­el­sens lätt egen­ar­ta­de bi­be­lo­pe­ra står och fal­ler med ge­stal­ta­ren av Sauls roll. Saul vack­lan­de på sin­nes­sjuk­do­mens rand är starkt ge­stal­tad av ton­sät­ta­ren och ger go­da möj­lig­he­ter till en psy­ko­lo­giskt rikt ut­ar­be­tad tolk­ning av den som gör rol­len. Jo­han Reuter över­ty­gar i al­la Sauls sin­nes­om­kast­ning­ar, han har sting i rös­ten och do­mi­ne­rar sce­nen.

Da­vid är en be­tyd­ligt va­ga­re fi­gur. I Da­vid Pount­neys upp­sätt­ning är han när­mast ett slags hip­pie med böl­jan­de långt hår och sladd­ri­ga klä­der. När han kän­ner sig in­spi­re­rad bris­ter han ut i vad som miss­tänkt lik­nar nå­gon av Ni­el­sens många äls­ka­de ”dans­ke sange”. Det är rätt char­me­ran­de men kanske in­te så dra­ma­tiskt över­ty­gan­de, även om Ni­els Jør­gen Ri­is sjung­er all­de­les ut­märkt. Sauls dot­ter och sam­ti­digt Da­vids äls­ka­de, Mi­kal, är en hopp­lös roll, men Ann Pe­ter­sen gör sitt bäs­ta, och sam­ma kan sä­gas om hen­nes bror Jo­nat­han, Michael Kri­s­ten­sen.

Da­vid Pount­ney har pla­ce­rat hand­ling­en i ett mo­dernt Mel­la­nöstern, vil­ket ju är mer än vansk­ligt. Men det re­der han ut skick­ligt. Vi slip­per kva­si­hi­sto­risk bi­bel­kläd­sel, sam­ti­digt som det in­te finns kon­kre­ta an­spel­ning­ar på rå­dan­de kon­flik­ter, nå­got som ha­de pas­sat säll­synt il­la till Ni­el­sens mu­sik.

Mu­si­ka­liskt lyf­ter den här upp­sätt­ning­en fram­för allt ge­nom Michael Schøn­wand­ts be­sjä­la­de, schwung­ful­la han­te­ring av Ni­el­sens lätt fyr­kan­ti­ga men me­lo­di­flö­dan­de bi­bel­mu­sik. Lennart Bro­man­der SZYMANOWSKI: KUNG RO­GER Kwie­ci­en´, Jar­man, Pir­gu, Beg­ley, Ewing, Zwier­ko. Royal Opera Cho­rus, Or­chest­ra of the Royal Opera House/pap­pa­no Re­gi: Kasper Hol­ten Sce­no­gra­fi: Stef­fen Aar­fing Opus Ar­te OA 1161 D [1 DVD]

Ka­rol Szy­ma­nowskis en­da opera, Kung Ro­ger från 1926, är en fri ver­sion av Eu­ri­pi­des Bac­chan­ter­na, ett verk som ock­så Hans Wer­ner Hen­ze och Da­ni­el Börtz gjort opera av. Kung Ro­ger mot­sva­rar den apolli­nis­ke och ra­tio­nellt tän­kan­de Pent­heus hos Eu­ri­pi­des. I den­na upp­sätt­ning från Co­vent Gar­den vå­ren 2015 pla­ce­rar re­gis­sö­ren Kasper Hol­ten i förs­ta ak­ten Ro­ger fram­för ett gi­gan­tiskt hu­vud. Det står för hans sätt att ut­ö­va sin kung­a­makt på men ock­så för hans dju­pa­re per­son­lig­het. Hans mer emo­tio­nel­la hust­ru Rox­a­na för­sö­ker ut­ma­na den­ne man med sitt över­di­men­sio­ne­ra­de hu­vud och ut­an kropp. Det går in­te så bra. In trä­der en far­li­ga­re ut­ma­na­re, en her­de och pro­fet, som mot­sva­rar Bac­chus hos Eu­ri­pi­des, och som pre­di­kar käns­lans och njut­ning­ens pri­mat. Rox­a­na at­tra­he­ras, Ro­ger slår ifrån sig men går med på att mö­ta den­ne mys­tis­ke her­de, som här i förs­ta ak­ten ock­så har nå­got Kristus­ak­tigt över sig.

Andra ak­ten ut­spe­lar sig in­ne i hu­vu­det på Ro­ger och det myc­ket bok­stav­li­gen, ef­tersom det sto­ra hu­vud som do­mi­ne­rat sce­nen vri­dits ett halvt varv och blot­tat ett in­nan­dö­me med tre eta­ger. Un­derst ser vi först li­tet dif­fust en rad krop­par vri­da sig, ett slags re­pre­sen­tan­ter för Ro­gers in­re de­mo­ner. Un­der ak­tens gång rör de sig allt mer ag­gres­sivt upp­åt i hu­vu­dets in­nan­dö­me, me­dan Ro­ger för­tviv­lat käm­par emot. Rox­a­na väd­jar och her­den bör­jar med allt stör­re ar­ro­gans ta­la ett käns­lans och drif­ter­nas makt­språk. Ro­ger kom­mer med sitt för­li­tan­de en­dast på hu­vu­det ohjälp­ligt till kor­ta. Her­den bör­jar kas­ta ut de böc­ker som haft plats in­ne i hu­vu­det och som se­dan i den kor­ta sista ak­ten bränns på bål.

Kasper Hol­ten för­läg­ger allt­så re­so­lut dra­mat in­u­ti Ro­gers hu­vud. Det är en syn på Szy­ma­nowskis opera som i sin sym­bo­lis­tis­ka över­tyd­lig­het kan kän­nas näs­tan väl gräll men kor­re­spon­de­rar med Szy­ma­nowskis över­het­ta­de och otro­ligt färg­ri­ka mu­sik. Den tyd­li­ga sym­bo­li­ken ger ock­så nerv och stad­ga åt det an­nars gans­ka sta­tiskt ora­to­ri­e­mäs­si­ga upp­läg­get.

Ma­ri­usz Kwie­ci­en´ med sin fas­ta vack­ra ba­ry­ton är en stor­ar­tad Ro­ger, som näs­tan bok­stav­li­gen slits sön­der av den­na kamp mel­lan för­nuft och drift, kropp och själ. Ge­or­gia Jar­man, som im­po­ne­ra­de i Mas­se­nets Ma­non i Mal­mö härom året, har ock­så bär­kraft nog i sin so­pran för att få Rox­a­nas par­ti att lyf­ta. Den al­bans­ke te­no­ren Sai­mir Pir­gu fång­ar väl fa­na­tis­men och den fa­scisto­i­da an­ti­in­tel­lek­tu­a­lis­men hos her­den. En di­men­sion som Hol­ten dä­re­mot mis­sat är den star­ka ho­mo­e­ro­tis­ka drag­ning­en mel­lan Ro­ger och her­den. Den be­rät­tar mu­si­ken om, men den sak­nas helt på sce­nen.

An­to­nio Pap­pa­nos och Co­vent Gar­den-ope­rans kör och or­kes­ter tol­kar det­ta näs­tan över­ri­ka par­ti­tur rent mäs­ter­ligt.

Ett vär­de­fullt plus med dvd:n är ock­så det ex­tra in­slag där Pap­pa­no och Hol­ten i re­al­tid, det vill sä­ga i drygt åt­tio mi­nu­ter, kon­ti­nu­er­ligt kom­men­te­rar och ana­ly­se­rar ver­ket, me­dan den rätt kor­ta ope­ran spe­las upp en gång till i bak­grun­den. Lennart Bro­man­der RIMSKIJ-KORSAKOV: TSAR­BRU­DEN Pere­ty­at­ko, Rach­ve­lishvi­li, Krän­z­le, Cˇer­noch, Kot­scher­ga, To­mo­wa-sin­tow. Staatska­pel­le Ber­lin, Staatso­pernchor/ Ba­ren­bo­im Re­gi och sce­no­gra­fi: Dmitri Tcher­ni­a­kov Ko­stym: Ele­na Zayt­se­va Be­lair BAC 105 [1 DVD]

Tsar­bru­den från 1899 är Niko­lai Rimskij­kor­sa­kovs bäs­ta opera in­om ka­te­go­rin re­a­lis­tis­ka histo­ri­e­o­pe­ror. Ef­ter Lev Meys skå­de­spel ska­pa­de han själv li­bret­tot, som ut­spe­lar sig un­der den förs­te tsa­ren Ivan den för­skräck­li­ges re­ge­rings­tid på 1500-ta­let. I sin stränga dra­ma­tur­gis­ka kom­po­si­tion kon­cen­tre­rar det sig i fy­ra ak­ter kring fy­ra hu­vud­rol­ler, där näs­tan al­la äls­kar fel per­son i ett fa­talt kvad­rupeld­ra­ma: Lju­ba­scha (mez­zo) äls­kar Gr­jaz­no­ij (ba­ry­ton) som äls­kar Mar­fa (so­pran) som be­sva­rat äls­kar sin ung­doms­kär­lek Ly­kov (te­nor). Då Mar­fa ut­ses till den från­va­ran­de tsa­rens brud ut­lö­ses tra­ge­din i sista ak­ten, där två per­so­ner mis­ter li­vet, den tred­je fängs­las och den fjär­de mis­ter för­stån­det. Me­lodra­ma­tiskt? Ja­visst, och Rimskij-korsakov skäms in­te för att lyf­ta fram pas­sio­ner­na i sin mu­sik med skick­ligt led­mo­tivs­ar­be­te, sed­van­ligt god or­kest­re­ring och tack­sam­ma sång­lin­jer.

Likt en skug­ga vi­lar tsa­ren över hu­vud­per­so­ner­nas öden, där de unga Mar­fa och Ly­kov blir of­fer för ett stor­po­li­tiskt spel som Gr­jaz­no­ij och Lju­ba­scha re­du­ce­ras till bric­kor i. Att tsa­ren in­te fick vi­sas på sce­nen i de se­na ro­man­tis­ka rys­ka ope­ror­na har re­gis­sö­ren och sce­no­gra­fen Dmitri Tcher­ni­a­kov ta­git fas­ta på i sin upp­sätt­ning på Staatso­per i Ber­lin. Un­der uver­ty­ren pro­ji­ce­ras en sar­kas­tisk chat­kon­ver­sa­tion mel­lan två par­ter in­om opritj­nik (här om­ta­lat som rys­ka un­der­rät­tel­se­tjäns­ten un­ge­fär). Den ena par­ten har kläckt idén att det bäs­ta vo­re att ska­pa en "di­gi­tal" tsar som en­bart syns för fol­ket i cy­ber­form. Och så fo­tos­ho­pas en per­son fram som lå­nar drag av Ivan den för­skräck­li­ge, Pe­ter den sto­re, Ma­ja­kov­skij, Sta­lin, Jelt­sin och fle­ra andra, in­tres­sant nog in­te Pu­tin. Men hans hust­ru då? Han mås­te väl få nå­gon av­kom­ma? Jo, hon ska va­ra verk­lig och sö­kas upp. Till Mar­fas te­ma mot slu­tet av uver­ty­ren blädd­ras ige­nom en

mas­sa hem­lig­stämp­la­de bil­der av unga kvin­nor som fö­re­gri­per den cy­nis­ka skön­hets­täv­ling som om­ta­las i akt 3.

Spe­let kan bör­ja. Ge­nom slöj­ri­dån ser man en upp­sätt­ning av Tsar­bru­den som ha­de kun­nat va­ra häm­tad från 1940-ta­let, el­ler var­för in­te ur­pre­miä­ren. Men då ri­dån går upp för­står vi att lök­ku­po­ler­na och de hi­sto­ris­ka ko­sty­mer­na ingick i en tv-in­spel­ning. De bå­da yt­ter­ak­ter­na ut­spe­las näm­li­gen i en tv-stu­dio, me­dan akt 2 och 3 för­sig­går i och ut­an­för Mar­fas hem. Upp­sätt­ning­en ut­spe­las allt­så i nu­tid/fram­tid och Tcher­ni­a­kov lyc­kas sät­ta fing­ret på mäng­der av vik­ti­ga frå­ge­ställ­ning­ar och pro­blem i vår tid, ut­an att för ett ögon­blick av­vi­ka från kär­nan i Rimskij-kor­sa­kovs be­rät­tel­se. Per­son­re­gin är ock­så myc­ket god och in­ne­hål­ler fle­ra mo­ment av rik­tigt stor te­a­ter. Med andra ord är det­ta en upp­le­vel­se som lyf­ter till ena­stå­en­de mu­sik­dra­ma­tis­ka höj­der.

Till det­ta bi­drar samt­li­ga och ope­ran är syn­ner­li­gen väl­be­satt på Staatso­per i Ber­lin med fy­ra fan­tas­tis­ka ar­tis­ter i hu­vud­rol­ler­na: Pavel Cˇer­noch gör en tro­skyl­dig Ly­kov med ljus, fin te­nor och som hans äls­ka­de Mar­fa vi­sar Ol­ga Pere­ty­at­ko en lång ut­veck­lings­kur­va från ung för­äls­kad kvin­na till en av me­di­er­na cy­niskt ut­nytt­jad skön­hetsdrott­ning. Vo­kalt lå­ter hon ljuv­ligt med sla­visk, men än­då mjuk klang och dess­utom ut­sökt dy­na­mik. Men mest im­po­ne­rar Jo­han­nes Mar­tin Krän­z­les Gr­jaz­no­ij – en per­son med mak­ten i sin hand, men där den obe­sva­ra­de kär­le­ken till Mar­fa blir hans öm­ma punkt. Han drän­ker si­na sor­ger i flo­der av al­ko­hol och hans en­da stund av lyc­ka blir då Mar­fa i sin av­slu­tan­de van­sin­nes­scen tror att han är hen­nes äls­ka­de Ly­kov. Då allt är över skju­ter han sig i mun­nen, i stäl­let för att lå­ta sig fängs­las. Vo­kalt im­po­ne­rar Krän­z­le med out­töm­lig ka­ris­ma, vo­lym och skönt röst­flö­de.

Hör­bart är publi­kens fa­vo­rit Ani­ta Rach­ve­lishvi­li, och med all rätt. Till häm­nings­löst ut­spel och mörk­fär­gat glö­dan­de mez­zo lyf­ter hon fram Lju­ba­schas dunk­la pas­sio­ner. Bland bi­fi­gu­rer­na får vi mö­ta två verk­li­ga ve­te­ra­ner: Ba­sen Ana­to­li Kot­scher­ga, som Mar­fas far, blan­dar tra­gik och ko­mik, lik­som An­na To­mo­wa-sin­tows Sa­bu­ro­va. Hon ge­stal­tar en mor till en av tsar­bruds­kan­di­da­ter­na, över­ty­gad om att det blir hen­nes dot­ter – känns det igen? Som de scen­rä­var Kot­scher­ga och To­mo­wa-sin­tow är, bi­drar de bå­da med rös­ter­na i fint be­håll och stark scen­när­va­ro i slutak­tens dju­pa tra­gik.

Det he­la leds för­träff­ligt av Da­ni­el Ba­ren­bo­im, som med Staatska­pel­le Ber­lin in­te för­sit­ter ett till­fäl­le att lå­ta var­je del av mu­si­ken bli or­ga­nisk med det dra­ma­tis­ka. Beund­rans­värd är Staatso­pernchor, så­väl vo­kalt med fin frä­schör som sce­niskt där de har att fo­ga sig i en mängd oli­ka sam­man­hang, bå­de in­di­vi­du­ellt och kol­lek­tivt. När de tyst med­li­dan­de åser hu­vud­per­so­ner­nas tra­ge­di i slut­sce­nen, är man glad över att in­te va­ra oper­a­ko­rist: själv ha­de jag be­hövt gå ut och storgrå­ta i ku­lis­sen, för så drab­ban­de är den­na pro­duk­tion. Spring och köp! El­ler, i en­lig­het med den­na upp­sätt­nings kon­cept: Slå på da­torn och in­för­skaf­fa den på nä­tet. Gö­ran Ga­de­man

Michael Scha­de i Fi­er­rabras

Scen ur Kung Ro­ger

Scen ur Tsar­bru­den

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.