Operan är in­te ex­klu­de­ran­de PO­LI­TI­KEN

PÅ SVENS­KA OPE­RA­SCE­NER

Tidskriften OPERA - - Fokus - 1

In­ter­vjun med Bir­git­ta Sven­dén, konst­när­lig le­da­re se­dan 2009 och vd se­dan 2010 för Kung­li­ga Operan i Stock­holm, äg­de rum på hen­nes chefs­rum i slu­tet maj. Då hon har en stor in­ter­na­tio­nell sång­kar­riär bakom sig och har va­rit rek­tor för Ope­ra­hög­sko­lan i Stock­holm och nu che­far för Sve­ri­ges na­tio­nal­scen und­rar jag vil­ka för­änd­ring­ar i opera­värl­den som hon har kun­nat se. Och vil­ka be­kla­gar hon, re­spek­ti­ve väl­kom­nar hon.

– Jag har sett sto­ra för­änd­ring­ar ge­nom ett ökat in­tres­se för opera som konst­form. Nu­me­ra är det ett stör­re flö­de. Det ut­bil­das fler sång­a­re än ti­di­ga­re, men ock­så ge­nom nya ka­na­ler, där den di­gi­ta­la värl­den för­stär­ker och spri­der vå­ra li­ve­sän­da fö­re­ställ­ning­ar från Sto­ra sce­nen. Vi ser att publi­ken har för­yng­rats ge­nom vårt ido­ga ar­be­te att för­sö­ka fånga upp den. Den konst­när­li­ga kva­li­te­ten har ökat mar­kant på se­na­re år. Det ne­ga­ti­va är att fle­ra län­der står in­för sto­ra ner­skär­ning­ar, där vi­sio­ner som en chef har in­te går att ge­nom­fö­ra. Där man i stäl­let är tvung­en att skä­ra bland per­so­na­len el­ler dra ner på verk­stä­der­na, ja, ibland t.o.m. läg­ga ut verk­sam­he­ten på ent­re­pre­nad. Som f.d. rek­tor ser jag att myc­ket går för­lo­rat i ut­bild­nings­vä­sen­det, där det pri­mä­ra bör va­ra att ut­bil­da unga sång­a­re på ett hant­verks­mäs­sigt sätt i stäl­let för en mer aka­de­misk in­rikt­ning som ut­gör kri­te­ri­er­na i dag.

Hur ser ope­rans fram­tid ut, bå­de i all­män­het och för Kung­li­ga Operan i syn­ner­het?

– Jag ser po­si­tivt på fram­ti­den. Vi har haft fram­gång­ar i form av bå­de publik- och för­sälj­nings­re­kord 2015. He­la ti­den får vi ny publik sam­ti­digt som vi be­hål­ler vår stam­publik. Vi har ta­git plats på oli­ka spel­plat­ser ge­nom sam­ar­be­ten och gäst­spel, nu se­nast på Ori­on­te­a­tern. Publi­ken är gi­vet­vis in­tres­se­rad av vårt re­per­to­ar­val. Det är vik­tigt att kom­mu­ni­ce­ra via mark­nads­fö­ring­en.vad hand­lar opera om? Jo, om vå­ra liv där vi kan kän­na igen oss, här med en ex­tra di­men­sion ge­nom mu­si­ken. Ge­nom vårt pub­lik­ar­be­te vill vi tvät­ta bort stäm­peln att opera är svårt att för­stå och där­med ex­klu­de­ran­de. Vi vill åskåd­lig­gö­ra kär­nan i histo­ri­er­na på ett re­le­vant sätt för da­gens publik. Är be­rät­tel­sen i Ri­go­let­to an­ge­lä­gen för da­gens publik och i så fall hur be­rät­tar vi den? En an­nan sak som har haft be­ty­del­se är att vi har gjort ope­ra­bygg­na­den till­gäng­lig ge­nom vå­ra nya re­stau­rang­er. Re­gel­bund­na lunch­kon­ser­ter. Vi har gett plats på Sto­ra sce­nen för and­ra gen­rer, t.ex. rap­pa­ren Pet­ter och Ri­kard Wolff, ett sätt att öpp­na hu­set för en ny publik och sam­ti­digt er­bju­da dess be­sö­ka­re vår kärn­verk­sam­het. Tack va­re dem har vi fått in en ny publik som se­dan har kom­mit till­ba­ka för att se vår kärn­verk­sam­het. Då vi även har vårt ba­lett­kom­pa­ni blir spänn­vid­den på verk­sam­he­ten stör­re och ge­nom den mo­der­na dan­sen får vi yt­ter­li­ga­re en an­nan publik­grupp.

Är det nå­gon el­ler någ­ra pro­duk­tio­ner un­der din chefs­tid som du är ex­tra nöjd med?

– Vi har haft fle­ra pro­duk­tio­ner som har gjort star­ka konst­när­li­ga in­tryck och för att näm­na någ­ra är jag glad för att vi kun­de spe­la Writ­ten on Skin så snabbt ef­ter ver­kets till­komst. Jag är nöjd med att Ver­di­o­pe­ran Stif­felio fick sin Sve­ri­ge­pre­miär och vi spe­la­de Puc­ci­nis Flic­kan från Västern med Ni­na Stem­me och Alek­sandrs An­to­nen­ko, två världs­ar­tis­ter, i Christof Loys re­gi. Men även Loys upp­sätt­ning­ar­na av Par­si­fal och Ro­sen­ka­val­je­ren. Urupp­fö­ran­det av Da­ni­el Börtz´ Me­dea med ope­ra­re­gi­de­bu­te­ran­de Ste­fan Lars­son, vars läs­ning bå­de var ren och av­ska­lad och där tex­ten lyf­tes fram i Börtz´ må­lan­de ton­sätt­ning. Och vår Mo­zart­se­rie, där Ole An­ders Tand­berg har tack­lat histo­ri­er­na på sitt myc­ket per­son­li­ga sätt.

Vad är din de­fi­ni­tion på en konst­när­ligt för­ny­an­de upp­sätt­ning?

– Vi för­vän­tar oss att al­la upp­sätt­ning­ar­na ska be­trak­tas ur ett nytt per­spek­tiv, an­nars dör konstar­ten. Det har un­der ope­rans 400-åri­ga histo­ria all­tid fun­nits en strä­van till för­ny­el­se. Även om man ser en ny­ska­pan­de upp­sätt­ning kom­mer man in­te ifrån att man sett vis­sa grepp ti­di­ga­re i and­ra upp­sätt­ning­ar av sam­ma verk. Al­la ope­ra­hus har en bank att till­gå av tra­di­tio­nel­la verk. Det in­tres­san­ta är, hur når vi fram med för­ny­el­sen till åskå­da­ren? En del blir be­rör­da och är mot­tag­li­ga, me­dan det för and­ra in­te blev en nå­gon stor upp­le­vel­se. Var­je per­son i sa­long­en är unik och har si­na re­fe­ren­ser och de är mot­tag­li­ga på oli­ka vis.

Vil­ken är din för­kla­ring till att re­per­to­a­ren ser ut som den gör i dag?

– Det gjor­des ny­li­gen en in­ter­na­tio­nell un­der­sök­ning om vil­ka som är de mest spe­la­de opera­ver­ken och det var Car­men, Fi­garos bröl­lop och La Tra­vi­a­ta. Vi mås­te spe­la den klas­sis­ka re­per­to­a­ren av konst­när­li­ga skäl. Men ope­ra­hu­sen har miss­lyc­kats med sprid­ning­en av ny­skriv­na verk. Var­för vå­gar publi­ken in­te se och ta till sig ny­skriv­na verk? Det finns en räds­la för de nya trots att sam­ma män­ni­skor ser nya fil­mer och sam­tids­konst. Det lig­ger en trygg­hetsnar­ko­ma­ni i att hell­re se Fi­garos bröl­lop än nå­got nytt. Hur kan vi änd­ra på den in­ställ­ning­en? Det gäl­ler för oss att ha en till­räck­lig bredd för att at­tra­he­ra publi­ken. I vårt upp­drag lig­ger att bå­de ha bredd och spets. Se­dan vo­re min dröm­sä­song att ha fem pre­miä­rer med verk från 1900- och 2000-ta­let som ald­rig spe­lats här ti­di­ga­re.

Hur väl­jer du ut vil­ka ope­ror som ska sät­tas upp? Vil­ka är di­na kri­te­ri­er?

– Vi föl­jer vis­sa re­per­toar­lin­jer, den tys­ka re­per­to­a­ren ef­tersom vi har så fram­stå­en­de svens­ka in­ter­na­tio­nel­la Wag­ner­sång­a­re. När jag bör­ja­de här ha­de Ring­en och Tris­tan och Isol­de spe­lats och för mig var det na­tur­ligt att byg­ga vi­da­re med Lo­hengrin och Par­si­fal, men även att spe­la Straus­so­pe­ror­na Ro­sen­ka­val­je­ren och Salo­me. Se­dan gäl­ler det att hit­ta verk som in­te har spe­lats så of­ta el­ler ald­rig som Stif­felio, Pe­ter Gri­mes, Andrea Ché­ni­er och Kar­me­lit­syst­rar­na. Näs­ta sä­song spe­lar vi för förs­ta gång­en ett verk av Philip Glass, Nix­on in Chi­na, och se­dan föl­jer Sve­ri­ge­pre­miä­ren på Um­ber­to Gi­or­da­nos Fe­do­ra med As­mik Gri­go­ri­an, som ny­li­gen vann förs­ta pris bland unga sång­a­re i In­ter­na­tio­nal Opera Awards. Ibland är det en re­gis­sör som vi vill få hit, and­ra gång­er gäl­ler det att t.ex. kro­ka Ni­na Stem­me för al­la Brünn­hil­de-rol­ler­na i re­pri­sen av Ring­en vå­ren 2017.

Som chef är det ro­ligt att pla­ne­ra och läg­ga en re­per­to­ar med många kon­tak­ter för att kun­na ge­nom­fö­ra den. Ta t.ex. va­let av Lo­hengrin 2012, ver­ket kom först, se­dan kopp­la­des re­gis­sö­ren Step­hen Lan­gridge in. Är publi­ken se­dan in­te nöjd med re­per­to­a­ren ska man kla­ga på mig och in­te på ut­fö­rar­na el­ler roll­be­sätt­ning­en. Men det är jag som har det yt­ters­ta an­sva­ret för var­för vi väl­jer de verk vi gör. Det är många pa­ra­met­rar som ska stäm­ma och till slut gäl­ler det att va­ra prag­ma­tisk.

Finns det and­ra be­ve­kel­se­grun­der än de rå­dan­de som du skul­le kun­na tän­ka dig att ut­gå ifrån i va­let av ope­ror?

– När det gäll­de pla­ne­ring­en och ge­nom­fö­ran­det av Me­dea kun­de vi in­te ve­ta att den skul­le sät­tas upp när vi ha­de den störs­ta och mest aku­ta flyk­tingsi­tu­a­tio­nen i Eu­ro­pa se­dan and­ra världs­kri­get. När det gäll­de Kar­me­lit­syst­rar­na ord­na­de vi pu­blik­sam­tal kring, vil­ken som är re­li­gi­o­nens plats för män­ni­skan i dag? Det är vik­tigt att kny­ta ihop så­da­na frå­ge­ställ­ning­ar med oper­a­kons­ten i da­gens sam­häl­le, att hit­ta be­rö­rings­punk­ter som gör ver­ket ak­tu­ellt här och nu.

Vil­ken roll spe­lar publi­ken för va­let av re­per­to­ar?

– Hu­vud­rol­len! Vil­ket in­ne­bär att vi har ett an­svar att le­da publi­ken in på nya mar­ker och er­bju­da nya ut­ma­ning­ar. Publi­ken är dess­utom vår vik­ti­gas­te del för vå­ra ut­ö­va­re. Den in­spi­re­rar ge­nom sitt gen­svar, vil­ket gör att tem­pe­ra­tu­ren och fö­re­ställ­ning­ens ni­vå och in­ten­si­tet kan hö­jas. Någ­ra dröm­verk som du öns­kat sät­ta upp men som av oli­ka an­led­ning­ar in­te har kun­nat för­verk­li­gas?

– Ar­nold Schön­bergs Mo­ses och Aron och Hector Ber­li­oz´ Tro­ja­ner­na.

Var­för så myc­ket Mo­zart på re­per­to­a­ren?

– Mo­zart är en hus­gud för al­la ope­ra­hus. Han är ti­der­nas mest ge­ni­a­la kom­po­si­tör. Hans ope­ror har många tack­sam­ma rol­ler och ver­ken är mång­skif­ta­de, vil­ket gör att tolk­ning­ar­na blir så oli­ka.

Hur stor del av en­semb­len ska va­ra fas­tan­ställd?

– Nu är det ner­för­hand­lat till 16 so­lis­ter. Här får jag in­tern kri­tik från fas­ta sång­a­re som tyc­ker att en­semb­len är för li­ten. Vi ska ha en fast kär­na, men jag ser hell­re att vi kon­trak­te­rar sång­a­re över en läng­re tid, där vi kan för­länga vid be­hov. Så här ser det ut runt om i opera­värl­den. Den kras­sa verk­lig­he­ten är att ing­en har råd med sto­ra fas­ta en­semb­ler. Se­dan är det orim­ligt att sång­a­re ska gå kvar till 67 års ål­der. Nå­got som nu­me­ra för­hopp­nings­vis går att lö­sa med det nya pen­sions­sy­ste­met.

Hur ser du på själv­fi­nan­sie­ring­en? Den är läg­re i Stock­holm än t.ex. i Gö­te­borg.

– Själv­fi­nan­sie­ring­en är väl­digt vik­tig ef­tersom in­te kul­tur­bud­ge­tar­na har höjts och där an­sla­gen lång­samt ur­hol­kas till följd av ett glapp mel­lan lö­ne­rö­rel­se och upp­räk­ning. Gö­te­borgso­pe­ran gör ett fan­tas­tiskt jobb med sin egen­fi­nan­sie­ring. De kan va­ra stol­ta, hat­ten av. Men de har ock­så en stor hjälp av att va­ra en re­gi­on och på så sätt ut­veck­la ett sa­m­ar­be­te i nä­ra för­hål­lan­de med nä­rings­li­vet. Vi ut­ar­be­tar en egen stra­te­gi för att öka själv­fi­nan­sie­ring­en, bl.a. ge­nom öka­de bil­jettin­täk­ter, part­ner­skap och do­na­tio­ner.

Hur myc­ket för­sö­ker sång­a­ra­gen­tu­rer­na säl­ja in si­na ar­tis­ter?

– Vi har ett bra sa­m­ar­be­te och kom­mu­ni­ka­tion med vå­ra svens­ka agen­tu­rer, som in­te är fram­fu­si­ga i sin mark­nads­fö­ring av si­na ar­tis­ter. Så kan det ibland va­ra med ut­länds­ka agen­ter även om vi sagt nej i ti­di­ga­re ske­de, de för­sö­ker igen. Den vik­ti­ga frå­gan är om det är rätt roll för sång­a­ren. Fram­för­håll­ning­en har för­kor­tats på grund av det eko­no­mis­ka tryc­ket. Det gäl­ler att ha en bra över­blick fram­åt. När det gäl­ler vå­ra svens­ka gäs­ter byg­ger det på en fram­för­håll­ning på minst fy­ra år.

Hur ser du på sampro­duk­tio­ner och hyr­pro­duk­tio­ner? Vil­ket är att fö­re­dra?

– Hyr­pro­duk­tio­ner har ba­ra spe­lats hos oss vid två till­fäl­len ti­di­ga­re: Ros­si­nis Askung­en och Stra­vin­skijs Ruck­la­rens väg. Näs­ta sä­song kom­mer Jenů­fa från Scot­tish Opera i Glas­gow. Sampro­duk­tio­ner kan va­ra ett sätt att hål­la ne­re kost­na­der el­ler om ver­ket är så pass smalt att det in­te kom­mer att lig­ga kvar fle­ra år i re­per­to­a­ren. Vi har sampro­du­ce­rat med ett an­tal sce­ner un­der min tid och kom­mer att gö­ra så med yt­ter­li­ga­re någ­ra verk. Ba­ra för att vårt golv är slut­tan­de le­ver många i van­fö­re­ställ­ning­en att

vi in­te kan sampro­du­ce­ra, vil­ket är fel. Det är i så fall pro­blem av an­nat slag. Det är bra med väx­el­bruk, men det är myc­ket vik­tigt att vi kan pro­du­ce­ra eg­na pro­duk­tio­ner, vil­ket in­te all­tid är fal­let runt om i Eu­ro­pa. Vi vär­nar hant­verks­ar­be­tet i vå­ra verk­stä­der, där t.ex. vå­ra de­kor­må­la­re of­ta får po­si­ti­va re­ak­tio­ner främst från vå­ra ut­länds­ka team ef­tersom fond­må­la­re snart in­te finns läng­re ut­om­lands på grund av ner­lag­da verk­stä­der. Nack­de­len med hyr­pro­duk­tio­ner är att publi­ken re­dan kan ha sett upp­sätt­ning­en på and­ra sce­ner.

Nu ut­bil­das det fler svens­ka sång­a­re än nå­gon­sin, hur tar ni va­ra på be­gåv­ning­ar­na och ut­veck­lar dem?

– Jag tyc­ker vi är bra på att ta till­va­ra ny­ut­bil­da­de sång­a­re. Vi har även ett an­svar att se till att fånga in de bäs­ta sång­ar­na för att de ska kun­na fort­sät­ta att ut­veck­las. Men även ut­länds­ka unga sång­a­re är väl­kom­na. I vår ak­tu­el­la Così-upp­sätt­ning med­ver­kar två unga syd­af­ri­kans­ka man­li­ga sång­a­re i hu­vud­rol­ler. Det gäl­ler att ge yng­re för­må­gor rätt upp­gif­ter, an­nars kan det gå snett. Al­la är hel­ler in­te in­tres­se­ra­de av en fast an­ställ­ning ut­an vill ha en in­ter­na­tio­nell kar­riär, vil­ket är po­si­tivt. Jag bru­kar ge rå­det att del­ta i sång­täv­ling­ar ef­tersom ju­ryn of­tast be­står av ope­ra­che­fer, vil­ket kan var en ly­san­de in­gång i kar­riä­ren för en ung ar­tist.

Hur hål­ler du dig à jour med vad som hän­der i det in­ter­na­tio­nel­la ope­ra­li­vet? Lä­ser du ut­länds­ka ope­ra­tid­skrif­ter, re­ser du och be­va­kar ut­lan­det?

– JA! Jag lä­ser in­ter­na­tio­nel­la ope­ra­ma­ga­sin, svensk fack­lit­te­ra­tur, ser fö­re­ställ­ning­ar och har en kon­ti­nu­er­lig kom­mu­ni­ka­tion med and­ra ope­ra­che­fer. Jag sit­ter i sty­rel­sen för Opera Eu­ro­pa, där sam­ar­be­tet är be­ri­kan­de. Un­der mi­na 25 år som sång­a­re har jag kun­nat upp­le­va många in­tres­san­ta sam­ar­be­ten. Jag har fort­fa­ran­de kon­tak­ter som jag od­lar bå­de bland re­gis­sö­rer och di­ri­gen­ter för att hål­la mig upp­da­te­rad. För egen del är jag glad för min sång­ar­kar­riär, men det nu­va­ran­de ar­be­tet är oer­hört in­tres­sant och ro­ligt. Den ena da­gen är in­te den and­ra lik. Chefs­job­bet har lärt mig myc­ket.

I vil­ket syf­te re­ser du? För att hö­ra sång­a­re, upp­täc­ka re­gis­sö­rer el­ler di­ri­gen­ter, vad styr di­na res­mål?

– Al­la kom­po­nen­ter­na! Ibland gäl­ler det en spe­ci­ell di­ri­gent, and­ra gång­er kan det va­ra sång­a­re el­ler en upp­sätt­ning. El­ler se hur publi­ken för­hål­ler sig till verk­sam­he­ten i sitt eget ope­ra­hus. Vad gör man i and­ra län­der för att loc­ka en ny och ung publik? Fram­ti­den mås­te säk­ras. In­te minst i in­teg­ra­tions­frå­gan är kul­tu­ren och vå­ra konstar­ter ett starkt red­skap. Ge­nom Unga på Ope­rans ar­be­te kopp­lar vi må­len om håll­bar­het och mång­fald till opera och ba­lett och kan speg­la bar­nets per­spek­tiv i fle­ra frå­gor. I hös­tas av­slu­ta­de vi ett pro­jekt som ut­gick från FN:S barn­kon­ven­tion och där 87% av bar­nen som del­tog in­te ha­de svens­ka som mo­ders­mål. Där man in­om barn- och ung­doms­grup­per kan bin­da ihop oli­ka kul­tu­rer och språk­grup­per – allt ef­ter må­let i FN:S barn­kon­ven­tion. Hur ser ditt in­ter­na­tio­nel­la kon­takt­nät ut?

– Jag har en liv­lig kon­takt in­ter­na­tio­nellt. Det var bätt­re av­stäm­ning ti­di­ga­re in­om Sve­ri­ge, Norden och Bal­ti­kum. Sve­ri­ge är ett li­tet land och vi för­sö­ker kom­mu­ni­ce­ra mel­lan vå­ra hus om hur pla­ner­na ser ut, allt för att ge publi­ken så myc­ket bredd i re­per­to­a­ren som möj­ligt. Ibland rå­kar det i al­la fall bli sam­ma verk på fle­ra sce­ner sam­ti­digt. Ge­nom att ta­la med varand­ra så har vi kun­nat spe­la en bre­da­re re­per­to­ar. Vi har den här sä­song­en satt upp Me­dea och Pel­léas och Mé­li­san­de, me­dan Gö­te­borgso­pe­ran har spe­lat Ham­let och Mal­mö Mas­ke­rad­ba­len etc. Det­ta gyn­nar publi­ken med en stör­re bredd.

Det ver­kar svårt att kny­ta in­ter­na­tio­nel­la stjärn­sång­a­re för gäst­spel, är det i förs­ta hand en eko­no­misk frå­ga?

– Ja, det är en kost­nads­frå­ga. Fast jag tyc­ker vi har va­rit duk­ti­ga med att ta hit fle­ra in­ter­na­tio­nel­la gäs­ter, som t.ex. As­mik Gri­go­ri­an, Alek­sandr An­to­nen­ko och José Cu­ra. Jonas Kauf­mann sjöng här på en kon­sert för ett vän­skaps­pris tack va­re hans be­und­ran för Jus­si Björ­ling. Men det krävs sto­ra spon­so­rer

för att bju­da in fler. Se­dan är det ro­ligt att kun­na få hem vå­ra in­ter­na­tio­nel­la svens­ka sång­a­re kon­ti­nu­er­ligt, de vill gär­na sjunga på hem­ma­plan. Spon­so­rer i nä­rings­li­vet bor­de se stjärn­glan­sen in­om oper­a­kons­ten och li­te mind­re in­om id­rot­ten.

Kung­li­ga Operan av­ser att urupp­fö­ra ett nytt verk var­je sä­song el­ler spe­la ett nu­ti­da verk res­ten av din chefs­tid. Vad krävs för det?

– Först blir det tre kor­to­pe­ror på Ro­tun­dan av ton­sät­ta­re som ald­rig kom­po­ne­rat opera el­ler stör­re verk ti­di­ga­re. Det blir li­te av en try out. Se­dan har vi mer om­fat­tan­de be­ställ­ning­ar för Sto­ra sce­nen: Dracu­la av Victo­ria Bo­ri­so­va-ol­las med Ka­ren Ka­men­sek som di­ri­gent. Tristes­sa av Jonas Boh­lin kom­mer 2018. Den hand­lar om köns­byte. Året där­på kom­mer Ka­rin Rehnqvists Stran­dad som har ta­git ut­gångs­punkt i tsu­na­mi­ka­ta­stro­fen. Hur be­ar­be­tar vi en trau­ma­tisk sorg? Rolf Martins­sons Amy Fos­ter som byg­ger på Philip Con­rans bok får sin ur­pre­miär 2020. Se­dan kom­mer Ge­or­ge Ben­ja­mins näs­ta opera, som får sin ur­pre­miär på Co­vent Gar­den i Lon­don 2018, att kom­ma upp i Stock­holm.

Jag upp­le­ver ibland att dis­kre­pan­sen mel­lan det sce­nis­ka och hur det se­dan pa­ke­te­ras i mark­nads­fö­ring­en är stor. Det är när­mast en na­iv re­klamslo­gan. Din kom­men­tar?

– Det har va­rit ett med­ve­tet val i vårt till­tal. Vi vill för­änd­ra språ­ket. Vil­ket har vi­sat sig va­ra en lyc­kad mark­nads­fö­ring. Det är ett le­van­de till­tal i en le­van­de pro­cess. Det är lät­ta­re att för­stå vår mål­sätt­ning. Opera ska in­te va­ra obe­grip­ligt ut­an ska va­ra lätt att för­stå. Bygg­na­den i sig kan va­ra en bar­riär med guld och sam­met. Men hu­set är till för al­la och man mås­te in­te va­ra ex­tremt på­läst för att på­ver­kas och bli be­rörd. Det är en stän­digt på­gåen­de pro­cess hur vår verk­sam­het ska pre­sen­te­ras, men hit­tills tyc­ker jag att vi har lyc­kats bra. Vi har tre år i rad be­lö­nats med pris för vår mark­nads­fö­ring, för bå­de bild­språk och text. Sö­ren Tranberg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.