Mac­beth

Tidskriften OPERA - - Foresrallningar - STOCK­HOLMS KON­SERT­HUS • RE­CEN­SENT: ERIK GRAU­NE • FOTO: JAN-OLAV WEDIN

”Det här är ju bra på rik­tigt!” Ett en­tu­si­as­tiskt ut­rop från publi­ken i Kon­sert­hu­set som in­te går att ut­tryc­ka bätt­re. Tar man del av Stock­holms ope­ra­liv kan man of­ta kon­sta­te­ra att myc­ket är ”bra”, till och med ”myc­ket bra”, men här un­der två ky­li­ga maj­k­väl­lar in­fin­ner sig käns­lan av att man ove­tan­de har li­dit av en smy­gan­de brist­sjuk­dom, som man blir varse först när man får ett ound­gäng­ligt nä­rings­till­skott. Va­ri be­stod då det­ta livs­e­lix­ir som till­för­des oss lyck­li­ga i Kon­sert­hu­set? Jo, ett verk av värl­dens bäs­ta oper­a­kom­po­si­tör, i värl­dens bäs­ta fram­fö­ran­de: Ric­car­do Mu­ti som med en hand­ploc­kad stjär­nen­semb­le – på­pass­ligt så här i Sha­kespe­a­rey­ran – gav Ver­dis Mac­beth.

Ing­en kan ha und­gått att Ric­car­do Mu­ti äg­nat störs­ta de­len av sin när­mast halv­se­kel långa di­ri­gent­kar­riär åt Ver­di. För ho­nom är Ver­di gu­den som han stän­digt fram­hål­ler att hän­gi­vet och out­trött­ligt ha tjä­nat. Mu­ti är den yt­ters­ta fö­re­trä­da­ren för det tolk­nings­ide­al som in­led­des med Tosca­ni­nis kors­tåg mot den så kal­la­de tra­di­tio­nen i ita­li­ensk opera, som se­dan länge ha­de vanställt Ver­dis ur­sprung­li­ga in­ten­tio­ner. Mu­tis omut­li­ga (vis­sa be­lac­ka­re skul­le sä­ga fa­na­tis­ka) tro­het mot par­ti­tu­ret, som in­te tillå­ter någ­ra som helst kom­pro­mis­ser, har of­ta för­satt ho­nom i blåsvä­der. Of­ta med sång­a­re som in­te tillåts bril­je­ra med höjd­to­ner som in­te står i Ver­dis ur­text el­ler med re­gis­sö­rer vars iscen­sätt­ning­ar går emot el­ler helt en­kelt, som Mu­ti me­nar, för­stör mäs­ta­rens mu­sik. För att slip­pa det­ta har han se­dan han läm­nat chef­ska­pet på Ro­mo­pe­ran allt­mer gått in för kon­ser­tan­ta ope­ra­fram­fö­ran­den. I den ve­der­tag­na be­döm­nings­mo­dul som an­vänds på Ver­dis ope­ror har Mac­beth med pre­miär 1847 se­dan länge setts som ett uni­kum av fram­skri­den mu­sik­dra­ma­tik bland ton­sät­ta­rens fem­ton­tal ope­ror från 1840-ta­let, trots att fle­ra av num­ren skrevs 20 år se­na­re för en upp­sätt­ning i Pa­ris. Som all­tid pre­sen­te­rar Mu­ti sin Ver­di med en oö­ver­träf­fad klar­het, de­talj­ri­ke­dom och dra­ma­tisk skär­pa. Även i det­ta ti­di­ga verk, vars or­kes­ter­frak­tur bru­kar ses över ax­eln, blir un­der Mu­tis di­ri­gent­pin­ne en upp­täckts­re­sa där han vi­sar oss på ald­rig ti­di­ga­re ana­de hör­värd­he­ter: den säl­lan fram­för­da ba­lett som skrevs ru­tin­mäs­sigt för Pa­ris fick här en upp­lägg­ning som mer lik­na­de en bred sym­fo­nisk dikt.

Än­då hör­des i Stock­holms Kon­sert­hus en del­vis an­nan tolk­ning än vad man van­ligt­vis för­knip­par med Mu­ti. Hans sed­van­li­ga hard co­re­ver­di ha­de mju­kats upp i kan­ter­na och ibland släpp­te den 75-åri­ge maestron grep­pet och lät det he­la fly­ta på med lång­sam­ma­re tem­po och mju­ka le­ga­ton. Mö­tet med Fil­har­mo­ni­ker­na och den för till­fäl­let tre­dubb­la elit­kö­ren (be­stå­en­de av Ra­di­o­kö­ren och Eric Eric­sons Kam­mar­kör med för­stärk­ning från Operakö­ren) av­löp­te myc­ket lyck­ligt, även om man ibland öns­kat li­te mer ag­gres­sivt kon­so­nantspot­tan­de i häx- och sol­dat­kö­rer­na el­ler mer in­ten­sivt sug i de långa stråk­fra­ser­na.

Mu­ti an­för­tror in­te vem som helst de krä­van­de rol­ler­na i Mac­beth. Dess­utom stäl­ler han ovan­ligt höga krav på sha­kespe­a­resk psy­ko­lo­gisk djup­pe­netra­tion. Som den ond­ske­ful­la la­dyn fram­träd­de

syd­ko­re­ans­kan Vit­to­ria Yeo, som gjor­de en in­ten­siv och åter­hål­len ge­stalt­ning med to­tal vo­kal be­härsk­ning som blev ex­tra lad­dad och verk­nings­full. Hon ex­e­kve­ra­de si­na de­mo­nis­ka ari­or med flex­i­belt klan­gi­de­al. Här fick dock hen­nes nå­got ky­li­ga oper­son­li­ga klang stå till­ba­ka för det ge­ne­rö­sa väl­ljud som flö­da­de från den man­li­ga tri­on.

Det en­da man kan in­vän­da mot Luca Sal­si i ti­tel­rol­len är att man omöj­ligt kan tro på Mac­bet­hs ond­ske­ful­la fram­fart, så varm, ge­ne­rös och välar­ti­ku­le­rad är hans ba­ry­ton. Han bre­der väl­lus­tigt ut sig i de mäk­ti­ga fra­ser­na med en allom­fat­tan­de klang och själv­klar sång­kul­tur som vi nu­me­ra ty­värr för­knip­par med gång­na ge­ne­ra­tio­ners Mac­bet­h­ba­ry­to­ner.

Vil­ket ock­så kan stå för Il­dar Ab­dra­za­kovs Banquo, vars jäm­fö­rel­se­vis lju­sa ”bas­so can­ta­bi­le”, ut­an ned­tyng­an­de och grum­lig bas­so pro­fon­do-gur­gel, är ide­a­lisk för raf­fi­ne­rad bel­can­to­fra­se­ring. Den sorg och fruk­tan som Ab­dra­za­kov för­med­lar i in­led­nings­fra­sen i Banquos aria ”Come dal ci­el pre­ci­pi­ta” in­ne­fat­tar he­la dra­mats tra­gik. Med en så­dan sång­a­re blir Banquos ti­di­ga död i operan ex­tra tragisk, vil­ket ock­så kan sä­gas om Mac­duffs allt­för se­na en­tré. Fran­ce­sco Me­li, Ita­li­ens främs­ta bi­drag till den in­ter­na­tio­nel­la te­nor­li­gan, var än­nu ett be­vis på att det in­te ba­ra var för Mu­ti publi­ken be­ta­la­de tre­dubb­la bil­jett­pri­ser. Me­li står för den hårt an­sat­ta ra­ka ita­li­ens­ka klang en te­no­re ro­busto som ock­så hör till ett utrot­nings­ho­tat släk­te och som skil­jer sig från vår mer av­slapp­na­de och luf­ti­ga klang. Med en när­mast skam­fylld njut­ning ba­da­de man i det­ta ge­ne­rö­sa väl­ljud som träf­far och ut­tryc­ker oper­a­kons­tens ur­sprung­li­ga livs­nerv. De som in­te var med i Kon­sert­hu­set nå­gon av des­sa aft­nar kan kän­na sig blåsta. Bätt­re Ver­di kom­mer in­te att hö­ras i Sve­ri­ge på många år – kans­ke ald­rig. Fram­fö­ran­de: 15 och 17 maj 2016. Di­ri­gent: Ric­car­do Mu­ti So­lis­ter: Luca Sal­si, Vit­to­ria Yeo, Il­dar Ab­dra­za­kov, Fran­ce­sco Me­li, An­to­nel­lo Ce­ron.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.